Pesionären

Pensionären

Ett kåseri av Kåge Axelsson

 

 

Året är 2040. Lasse sitter på sitt rum. Han har just fyllt 80 år. Synen är usel, hörseln skadad efter allt lyssnande på popmusik och benen bär inte så bra. Nu bor han på ”åldringsvårdens pensionat”.

Huset är en stor anläggning för vård av äldre. I den 20 våningar höga byggnaden har ett tusental äldre sin bostad. Här finns allt de kan behöva av boende och omsorg. Rummen är standardiserade efter Europas centralnormer med alla tekniska finesser och boytan 15 kvadratmeter. Vården av de äldre styrs av de gemensamma normerna. Målet var effektivitet till lägsta kostnad.

 

Det är kväll då den kvinnliga vårdaren kommer in. Hon tar av överkastet på sängen och kommenderar:

-Time to go to bed old man.

-Vad säger du skall vi gå och be i kyrkan.

-I say it is time to sleep now.

-Va skall jag gå och slipa? Kan det vara kniven som är slö?

-Can’t you understand, suckar hon.

Hon tar och pekar på sängen och på klockan. Den är 19 och dags för gamlingar att lägga sig.

Lasse reser sig med möda. Stapplar med rollatorns hjälp in på sanitetsrummet (kombinerat toalett och duschrum). Tar av sig pensionärsuniformen och lägger den i skåpet. Nästa morgon skall han finna den nytvättad på samma plats. Efter toalettbestyren ställer han sig i duschen och trycker på start. Omsluts av en dimma och är på någon minut ”sanerad” och färdig för sängen.

 

I väntan på att personalen skall komma och ge honom nattmedicinen ligger han och tänker.

Han minns 1900-talet då hans mormor låg på långvården. Det kanske inte var så bra alla gånger, men hon träffade alltid sina medmänniskor i dagrummet och kunde få hjälp av duktiga sköterskor. Kontakten med andra inskränkte sig numera till den stressade personalen och en timmes vistelse i dagrummet var annan dag.

Nu med personal från hela världen var språkförbistring ett problem för de äldre. Lasse hade aldrig varit något språkgeni i skolan och hans engelska hade alltid varit dålig. I arbetet hade det sällan varit problem då de andra på kommunens kontor varit svenskspråkiga. Nu förstod han inte alltid var personalen sade.

 

Det hade kanske varit lika bra om han fått epidemin som rasade i världen på 20-talet. Den hade inte gått att stoppa på lång tid och de flesta som fick den dog. Den nådde inte upp till Sverige, spreds inte i det klimatet. Några hundra svenskar fick den, men de blev smittade vid utlandsbesök i andra länder.

 

Han minns hur det vid sekelskiftet talades vitt och brett om alla de förmåner som de äldre skulle ha i framtiden med egen bostad och besök av vårdpersonal. Alla skulle få sina behov uppfyllda. Men av de politiska besluten blev det inte vad som väntades. För att alla i Europa skulle få någorlunda ålderdom hade Europas centralnormer föreskrivit stora anläggningar med effektiv vård. Individen får offras för kollektivet.

 

Syster kommer in, han minns inte hennes ryska namn, ger honom sprutan med kvällsmedicinen säger ett kort ”Good night” innan hon rusar vidare till nästa vårdtagare. Dagen korta besök av medmänniskor är över. I dag var de förresten långa, hela 10 minuter sammanlagt.

 

Lasse ligger en stund och stirrar i taket. Ser videokamerans öga som bevakar honom dygnet runt. Allt han gör uppfattas av dess känsliga öga och inbyggda rörelsedetektor.

 

När han legat en stund smyger han handen under kudden. Tar fram en liten burk som han norpade från sjuksysters vagn på förmiddagen. Tar en näve med piller och sväljer dem. Lägger sig ned och slappnar av. Efter bara ett par minuter domnar han bort, upplever ett ljussken och frid.

 

Väckarklocka ringer. Lasse sträcker ut handen och stänger av oljudet.

Det är åter en måndagsmorgon, året 2005. Han går upp och utför sin vanliga morgonritual innan han beger sig till sitt arbete på kommunens planeringskontor för äldrevården.

 

 

Till hemsidan

 

Till biblioteket