Gruppboendet och bränderna.

Gruppboendet och bränderna.

En brottshistoria av Kåge Axelsson.

 

Branden rasade i det gamla magasinet vid järnvägen. Efter ett par timmar var den gamla byggnaden bara en rykande askhög. Den hade inte används på flera år, men var ett minne från den tiden då tågen stannade samhället. Det hade ett tag varit tal om att kulturmärka byggnaden, men ärendet hade stannat på idéstadiet. Nu var det alltså för sent att väcka frågan.

 

Branden var den senaste i en rad med bränder under det senaste halvåret. Tidigare hade det anlagts i sopcontainrar och i skogen utanför samhället. I flera fall hade en grupp ungdomar setts på platserna innan bränderna startade.

Misstankar började riktas mot ett gruppboende för handikappade som öppnat en tid före den första branden. Det hade varit lugnt tidigare, inga bränder på många år.

Misstankarna mot de cp-skadade och autistiska ungdomarna kom inte från polisen utan från villaägarna i området.

-”Vem kan veta vad de där tar sig för med, de lever ju i en annan värld”

-”Förstår de överhuvudtaget någonting”

-”Otäkt att de skall bo i området”

-” Det sänker ju värdet på husen för oss”

Villaägarna i området visste inte hur många argument de kunde komma med för att få bort boendet. Men branden var droppen som fick dem att klaga mera offentligt.

 

Under ett par sommarveckor åkte de handikappade på läger i skärgården. Lugnet på orten återgick till det som var innan gruppboendet flyttade in. Saken var klar: de handikappade var orsaken till problemen. På insändarplats i lokaltidningen ställde direktör Andemyr kraven på avveckling av boendet.

 

När de handikappade kom tillbaka var det ordnat med medborgarbevakning. Varje kväll gick två eller flera personer runt och bevaka ordningen på orten. Andemyr har befälet. Lugnet var återställt med den bevakningen.

En kväll fanns det ingen som kunde ta kvällsbevakningen runt boendet. Men då det inte hänt något under den senaste två månaderna sågs det inte som något problem om ingen gick vakt under en kväll.

 

Naturligtvis blev det skadegörelse vid niotiden. Dörren uppbruten på den nedlagda bensinmacken och ett skjul bakom eldhärjades. Turligt nog fanns det ingen bensin kvar, så branden fick en begränsad spridning.

Vid polisens utredning nästa dag framfördes krav på att boendet måste avvecklas. Bevisen fanns ju: När de handikappade var bortresta och då bevakningen där utanför fungerade var det lugnt. Det var väl bevis nog vad som orsakade oredan? Kriminalkommissarie Sabel får ta hand om utredningen.

 

Pliktskyldigast besöker Sabel hemmet och förhör sig om vad ungdomarna haft för sig kvällen innan. Det finns ingen misstanke mot enskild person, men ett rutinförhör kan ju hållas ändå. Föreståndaren berättade om vad som skett:

-Vi hade besök av några medlemmar från Eriks orkester. Det är en grupp handikappade som spelar tillsammans. De kom vid sextiden och underhöll oss fram till ungefär klockan tio. Vi hade det riktigt trevligt med musik, sång och kaffe. Sedan var det läggdags hos oss.

-Var alla närvarande under hela tiden?

-Alla utom Andreas, han orkade inte längre än till åttatiden, bad sedan om att få gå och vila på sitt rum.

-Kan han ha varit ute vid macken på kvällen?

-Inte utan att ha hjälp med rullstolen. Förresten går det inte att ta sig dit med rullstol, det nygrävda diket efter vägen hindrar det effektivt.

-Det är klart, inte ens brandförsvaret kunde ju komma ända fram med bilarna. Tack för uppgifterna, vi får söka på annat håll.

Lättad av uppgifterna lämnar Sabel hemmet. Misstanken mot de handikappade var inte längre det heta spåret.

 

Spaningen inriktade sig på ”de vanliga” ungdomarna på orten. Mopedgänget och de bilburna som höll till vid kiosken. Sammanhållningen bland dessa var stor och ingen kunde ange någon misstänkt. Pelle med Amasonen berättar för Sabel:

-Vi håller ihop, tar hand om varandra. Det är ju bara ett tiotal ungdomar kvar här nu och alla är med i samvaron. Jag kan intyga att samtliga av oss inte har med bränderna att göra.

-Vet du hur det är med de handikappade, brukar de vara ute om kvällarna, undrar Sabel.

-Har inte sett en enda av dem ute efter klockan sju på kvällarna. Förresten sitter de oftast inne på sin gård. Skall de utanför den så har de alltid personal eller anhörig med sig. Klarar sig inte på egen hand.

-Så du tror inte att de är skyldiga till bränderna eller skadegörelse?

-Absolut inte, jag begriper inte hur de kan misstänkas. Måste vara någon som inte vet så mycket om dem som spridit det ryktet.

Sabel tackar för uppgifterna och går till brandplatsen där teknikerna med Ola i ledningen söker efter ledtrådar till hur branden börjat.

 

På Sabels fråga om de funnit något svarar Ola:

-Vi har spårat rester av tändvätska och en dunk. Den kommer troligtvis från stationsbyggnaden, det stod ett par liknande dunkar kvar där inne. Där fann vi också en tändanordning med en cigarett och tändstickor. Cigaretten hade slocknat innan stickorna tog fyr. Annars så hade även den byggnaden eldhärjats.

-Tur i oturen så att säga, kommenterar Sabel, något mera?

-En cigarettändare av gammal modell med bensindrift och mekanisk tändare låg i stationsbyggnaden. Har du sett en sådan på länge, undrar Ola och räcker Sabel en plastpåse med tändaren.

-Eventuellt känner jag ägaren, vilket märke var det på cigaretten?

-Philip Morris mint, om jag inte tar fel, säger Ola efter att ha synat ”fyndet” ännu en gång.

-Jag får en misstanke om vem som kan ligga bakom detta. Skall undersöka en sak och återkommer om en stund.

 

En halvtimme senare är han tillbaka. Meddelar Ola att han kollat i affären vilka som köper

Philip Morris mint och de hade bara ett par kunder på det. Tändares ägare är en av dessa.

-Så Sabel vet vilken som skall tas i förhör, frågar Ola.

-Han har alibi för tiden då branden började. Vi satt på serveringen båda två vid den tidpunkten. Jag såg honom själv.

-Tiden som tändanordningen i stationen skulle ha tagit var ungefär en halvtimme. När kom din person in på serveringen, undrar Ola?

-Ungefär 19.45 halva nyheterna hade gått.

-Branden i skjulet började ungefär klocka 20. larmet till räddningstjänsten gick 20.05. tändes båda samtidigt kan din misstänkta ha apterat dessa.

-Jag får ta ett samtal med honom, han står på publikplats just nu.

 

 

Sabel går upp till ”publiken”. Ställer sig bredvid en herre i kostym. Börjar ett samtal.

-Har du en cigarrett, jag fick inga med mig, undrar Sabel?

-Men röker Sabel, det trodde jag inte?

-Bara när jag blir upprörd för att lugna nerverna lite. Annars så får det gärna vara för mig.

-Men då så, tag en ur mitt etui. Det har mintsmak men det kanske går bra ändå?

-Tack, har du eld också?

-Ett ögonblick, tändaren i kavajfickan som vanligt. Den gamle trotjänaren som jag fick då jag fyllde 30 år. Bensin och rivtändare gamla säkra grejor. Annat än de moderna gaständarna.

Andemyr sticker ned handen i fickan. Trevar lite innan han konstaterar att den inte finns där.

-Jag måste ha glömt den hemma, konstaterar han?

-Eller i bensinstationen i går kväll kanske, frågar Sabel?

-Vad menar du, på bensinstationen?

-Ola fann den där under förmiddagen. Tändanordningen där inne hade slocknat och en cigarett av ditt märke satt i den. Är det inte lika bra att du följer med mig till polisstationen på en gång?

 

Utan ett ord går Andemyr med till polisbilen. Ingen på platsen uppmärksammar händelsen.

 

Dagen efter får de boende på orten beskedet att Andemyr har erkänt inte bara branden på bensinstationen utan också den på det gamla magasinet vid järnvägen liksom en del skadegörelse. I rädsla för de handikappade har han gripits av panik och tagit saken i egna händer för att få bort dem. Nu blir det han själv som får lämna orten under några år. Kanske aldrig kunna återvända.

 

Nere på gruppboendet är det fest. Ortens ungdomar och föräldrar bjuder på tårtkalas. Ingen blänger längre snett på de handikappade, de utgör numera en del av vardagen. Ibland ses även de handikappade nere vid kiosken om kvällarna, tillsammans med de övriga ungdomarna.

 

 

Till hemsidan

 

Till biblioteket