Roslags Viktors hemkomst.

Tidigt 1900-tal.. Ovädret rasar utanför den Holländska kusten. Vinden ligger hård mot land. Vågorna är höga. Segelfartyget går med god marginal till kusten och det skall inte vara några problem. Viktor står till rors och styr med van hand. Plötsligt brakar åskan lös. Blixtarna korsar himlen, dånet är öronbedövande. En blixt lyser upp skutan, smällen kommer på en gång. Något ramlar ned på däcket. När nästa blixt kommer och lyser upp ser han hur stormasten skadats. Hela riggen är söndertrasad och seglen fladdrar som tvätten på ett sträck. Han larmar ut resten av besättningen. Ett arbete med att rensa upp på däck börjar för att hjälpligt kunna ta sig iland med hjälp av de söndertrasade segel som ännu sitter uppe. Plötsligt tappar Viktor fotfästet och dras med några delar av masten över bord. Vågorna för honom raskt från skutan och han försvinner ut i mörkret. Kamraterna kan inte göra något för att undsätta honom, när de ser hur han sköljs iväg. Han klamrar sig fast vid mastdelen som ett sista hopp om räddning. Han fryser i det kalla vattnet. Kommer inte att klara sig länge på i vattnet. Mastdelen tas av en våg och han dras hastigt in mot stranden.
-  Är det sand eller klippor där inne, undrar han. Skall jag krossa mot berget eller bli liggande på någon dyn. Kanske bara gå till botten här ute på havet. Tankarna snurrar i huvudet.
Han känner hur krafterna avtar och det svartnar för hans ögon. Detta blev alltså slutet på hans liv.

Dagen efter har resten av besättningen lyckat ta sig i land vid en räddningsstation. Kapten Andersson gör sig beredd att meddela Viktors familj den tråkiga nyheten om sonens tragiska öde när det plötsligt knackar på dörren och Viktor hjälps in av några kustbor. De har funnit honom halvt medvetslös på stranden. Alla i besättningen blir glada över att ingen gick förlorad vid haveriet. Skeppet är däremot så svårt skadad att det inte lönar sig att reparera. Sjömännen får söka nya hyror.

Viktor sitter och funderar. Trots att han bara är 25år, känner han sig lite ängslig för vidare färder på de sju haven. Tankarna går till Roslagen och dess relativt lugna vatten. Han beslutar sig för att resa hem. Får hyra på en båt med destination Stockholm. Resan går bra och ett par veckor senare trampar han kajen vid Nybroviken. Känner igen en gammal vedjakt från Grisslehamn och går ombord. Återser en kamrat. Blir bjuden på kaffekask och hembakta bullar. Får berättat för sig vad som hänt i Sverige under de tio åt han varit till sjöss
Dagen efter seglar de ut mot skärgården. Vedjakten glider stadigt genom vågorna och på lördagens eftermiddag glider de in i till bryggan i Grisslehamn.

Ibland båthusen är det liv och rörelse. Nät lagas, båtar utrustas för nästa fisketur och fångster från tidigare turer tas omhand. Viktor träffar många bekanta som hälsar honom välkommen hem. Se dock att Anna i grannbyn, hans kamrat från barnaåren, drar sig undan, verkar inte vilja se honom. Han går upp till föräldrahemmet utanför samhället och installerar sig på vindskammaren. Kvällen går åt till att berätta om alla händelser till havs och i hamnarna.

På söndagen är det obligatoriskt möte i bönhuset. Viktor är väl inte religiös, men går dit för att träffa bekanta. Han får höra mera om vad som hänt på Väddö och även själv berätta om den stora världen. Han ser också hur Anna, även i dag, håller sig på sin kant.

På hemvägen stöter han ihop med gamle båtsman Koppar. Han är skomakare i Byholma men också spelman och traktens ”kloka gubbe”. Viktor undrar om Koppar vet varför Anna drar sig undan så fort hon får syn på honom. Koppar funderar lite innan han svarar:
-  Kom hem till mig i kväll så skall jag se efter. Tag med din gamla nyckelharpa.
-  Tack Koppar men det var ju så länge sedan jag spelade sist så det låter väl inge vidare.
-  Strunt samma, ta med den ändå.

På kvällen stiger in han till Koppar med den gamla harpan under armen. Lägger instrumentet ifrån sig på bordet. Koppar tar upp harpan. Synar den noga. Tittar under stallet och efter strängarna. Nickar och hummar lite. Tar sedan och stämmer upp den. Provspelar en låt innan han lämnar den till Viktor.
-  Ta och pröva henne nu, får vi höra om du fortfarande kan få någon ton ur den.
Viktor lägger harpan i famnen, greppar stråken och för den prövande över strängarna. Fast det var många år sedan han spelade sist låter det hyfsat och efter en stund riktigt bra.
-  Jag trodde inte att det skulle gå så bra efter alla dessa år, säger Viktor. Tack Koppar.
-  Du ser, det som man inte tror sig om kan gå ändå. Nu skall jag lära dig en ny polska.
Koppar spelar på sin harpa och Viktor följer efter så gott han kan. Efter en stund sitter låten i fingrarna. Det lider mot natt och Viktor skall gå hem till gården. Vid dörren frågar han:
-  Det var så sant, hur blir det med mitt förhållande till Anna och hennes familj. Jag vill inte att de skall vara ovänner med mig?
-  Ta det lugnt, blir som med polskan. Tar lite tid innan det ordnar sig.
-  Hur vet farbror det?
-  Såg det under stall och över strängar, fråga inte mera nu.
Viktor tackar och går hemåt med fundering i huvudet. Ta det lugnt, vad menade han med detta. Tiden får väl utvisa vad som sker.

I veckan som kommer arbetar han på gården med det lilla jordbruket. Ordnar med näten för fisket och ser över båtarna. Hans far, Abraham, har fått reumatism och har inte så mycket krafter för det arbetet på gården. Viktor får inte mycket tid över för annan verksamhet. En spelstund hos Koppar då och då hinner han dock med.

Nästa söndag är det åter samling vid bönhuset. Mycket folk är samlade. Viktor lägger märke till en person med kraftiga glasögonbågar och pipskägg. Han har aldrig sett honom förut.
-  Vem är det, frågar han Abraham?
-  Jasså han, Strixen, en smålänning som heter Albert som slagit sig ned här i Grisslehamn. Aktare för honom, får han reda på något så hamnar det som en sköna i tidningen som han medverkar i.
-  Jasså, det är Engström. Jag köpte en tidning i Stockholm som han hade skrivit en historia i. Vilka äventyr det måste vara här ute, om man får tro honom. Hur är det med smugglingen och törsten.
-  Törsten är det ingen fara med bara en får sin liter. Och smugglingen har blivit svår med den nya tullvaktmästaren och hans snabba motorbåt. Kan knappast få hem en dunk smuggelsprit.

Det går några veckor. Våren övergår till försommar. Strömmingen leker och Viktor seglar ut med snipan för att trygga vinters behov av saltströmming. Under färden ut passerar han, på bara några meter håll, en grov trädstam som ligger alldeles i vattenytan. Hade han träffat den kunde det ha gått illa. En bit därifrån tar han in spriseglet och börjar fisket. Strömming efter strömming dras upp. Fyller låda efter låda. När han ska fylla sista lådan ser han hur en segeleka kommer från ett par öar längre ut. Farten är hög. Kursen ligger en bit från fiskeplatsen och det är ingen risk för kollision.
När den andra båten är knappa hundratalet meter från honom slår den plötsligt tvärstopp. Personen i båten far omkull och blir liggande. Viktor drar upp reven. Tar årorna och ror snabbt fram till olycksplatsen. På båtens botten ligger en man med ett blödande sår i huvudet. Tittar med ostadig och ängslig blick på Viktor. Efter att ha lagt ett förband över såret i pannan ser Viktor över båtens skador. Stocken i vattnet har skadat en av bordläggningens plankor i vattenlinjen och båten tar in vatten. Med möda lyckas han få över mannen i sin båt och tar sedan den skadade båten på släp in mot land. Utan folk i den ligger skadan lite över vattenytan och riskerar inte att sjunka.

När den största faran är över börjar det tala med varandra. Upptäcker att det är Annas pappa, Efraim, han har i båten. Frågar honom vad det är för fel med henne.
-  Hon blev så tyst och inbunden för några år sedan. Doktorn finner inget fel på henne. Gud vet vad det beror på. Hon är ju rent av lite folkskygg som du kanske har märkt.
-  Jag har sett det, skulle vilja träffa henne men hon går ju jämt undan för mig.
-  Sorgligt men sant, vi får väl se hur det blir i framtiden. Jag frågade Koppar, han sade: se tiden an.

Tullbåten kommer i full fart emot dem. Lägger sig jämsides och tullvaktmästaren frågar:
-  Har ni sett något misstänksamt på sjön idag. Det lär vara spritsmugglare i farten.
-  Nej inget speciellt, svarar Viktor, om det inte är den där grova ihåliga trädstammen som ligger och skvalpar ute på fjärden. Jag tyckte att det blänkte lite i kvisthålen. Det satt visst en repstump runt den också.
Tullarn får en glimt i ögat, men inriktar sig även på männen framför honom.
-  Vad är det med båten ni har på släp, jag vill syna den. Tullarn är vresig.
-  Varsågod, svarar Efraim, inte mig emot. Men akta så du inte blir blöt. Jag seglade på stammen där ute och båten gick läck.
Tullarn är nitisk, Tar av sig skorna och stumporna. Kavlar upp byxbenen och hoppar ned i båten. Vadar i decimeterdjupt vatten och letar igenom sakerna som ligger där. Lyfter på luckan till fisksumpen, men ser bara ett par fiskar som simmar där nere. Även Viktors båt blir noga synad. Han får tömma över strömmingen mellan lådorna för att visa att det inte ligger spritdunkar i dem. Tullarn finner inget att anmärka på.
-  Det är bra, säger han, segla hem med vraket nu.
Tullbåten drar iväg ut mot fjärden och trädstammen. Viktor tar kurs på Efraims båthus. Kommer efter en stund in vid bryggan, gör fast båtarna och hjälper Efraim i land.
-  Tack för hjälpen, nu klarar jag och grabben min av resten själva.
-  Ingen orsak, på sjön måste vi alla hjälpas åt, svarar Viktor. Innan han seglar hem till sitt.

Dagen efter är det folksamling utanför tullstation. Vaktmästarn har bogserat hem trädstammen och är i full färd med att hugga upp den. Späntar den till kaffeved. När han får syn på Viktor frågar han barskt:
-  Vad såg du som blänkte i stammen?
-  Strömming så klart, det var ett helt stim som simmade där. Trodde du att det var brännvinsdunkar?
Tullvaktmästaren ser snopen ut, kommer sig inte för att svara. Går med tunga steg mot tullhuset. Den församlade menigheten brister ut i ett gapskratt. Strixen står med ritblocket och förevigar händelsen.
Annas bror kommer fram till Viktor.
-  Far vill att du kommer över till oss på en matbit i kväll. Vill tacka dig för hjälpen till sjöss.
-  Tackar, hur dags är det lämpligt?
-  Kom vid sjutiden, då är vi klara med djuren och sysslorna. Föresten du spelar ju, så tag med dig nyckelharpan.

På kvällen sitter han vid matbordet hos Efraim. Bli serverad god mat. Plötsligt frågar hans värd:
-  Skall du ha en sup till maten. Du har själv seglat hem den.
-  Nu skojar väl farbror, jag har väl aldrig smugglat?
-  Du bogserade hem några hundra liter i går eftermiddag. Fisksumparna har inte bara utrymme för fisk. Det finns plats för några spritdunkar med. Men säg inget till tullarn för då åker du dit, du med.
-  Lugn bara, den där bondläppen som kommit hit och är märkvärdig har jag inget till övers för.
Efter mat och kaffe tar Viktor harpan och spelar. Valser och polketter avlöser varandra. Tar sedan upp polskan som han lärde sig av Koppar. Anna som hela tiden har hållit sig i bakgrunden kommer fram och sätter sig bredvid honom. Den frånvarande blick som hon tidigare haft har blivit vaken. Plötsligt börjar hon att tralla med i musiken. Polskan blir till en glädje musik som nästan får taket att lyfta.
När han skall gå hem på natten frågar Anna:
-  När går du till sjöss igen?
-  Kanske i morgon om fisket verkar bra.
-  Jag menar ut på långfärd?
-  Anna, jag har seglat på haven i tio år. Det räcker för mig. Blev rädd vid skeppsbrottet och längtar inte ut på oceanerna igen. Jag har faktiskt börjat trivas här på kusten. Både hav och land inom räckhåll.
-  Så du tänker inte segla iväg på de stora haven igen?
-  Det räcker med Ålandshav, det är tryggt med en hemmahamn inom räckhåll. Kanske kan det bli möjligt att bilda familj här också med tiden. Eller vad tror du?
-  Kan aldrig så noga veta. Men visst skulle det vara lockande, med tiden.
De pratar ännu några minuter innan han beger sig hem.

Det blir midsommar. Dansen går nere vid kajen. Koppar och Viktor gnider sina harpor. Dansen är i full gång. När de tar upp polskan som Koppar lärde honom för några veckor sedan kommer Anna, som suttit en bit från spelmännen, fram. Trallar med så det är en fröjd att höra på. Deltar i musiken resten av kvällen med trallar och sång.
Efter dansen går Anna och Viktor en sväng efter stranden. De växlas inte många ord men närheten är tillräcklig för dem. När de kommer till Annas grind ger hon honom en kram och en hastig puss på kinden innan hon går in i huset. Känslan av hennes närhet sitter kvar då han lägger sig på natten.

Under de följande veckorna träffas de då och då. Spelar och sjunger tillsammans. Går promenader eller sitter och talas vid.

I början av augusti gör sig Viktor klar att segla ärende till Stockholm. Skall leverera en del varor från Grisslehamn men också göra en del inköp för bybornas räkning. Dagen innan blir det bestämt att Anna skall följa med. Det var många år sedan hon var i huvudstaden och vill gärna se den igen. De avseglar tidigt på morgonen.
Seglingen går fort. Vinden är god och ligger från rätt håll och på kvällen lägger de till vid kajen. Sover på natten en god sömn i varsin slaf.
Nästa dag uträttar de sina ärenden. Går på upptäcktsfärd i staden. Beser slottet och det nya riksdagshuset. I en tidningsaffär finner han det senaste numret av tidningen Strix. Köper det för att se vad smålänningen har diktat ihop om hans hembygd. Läser en berättelse om tullaren som gjorde kaffeved av en stock i tron att det var en smuggelgömma, då den riktiga leveransen gick på köl bakom hans rygg.  Båda brister ut i ett gott skratt åt den bekanta episoden.
Vid en guldsmedsaffär ser de ett par förlovningsringar i fönstret.
-  Skall vi köpa ett par med dagens datum, frågar Viktor.
-  Står du och friar mitt på gatan.
-  Tyckte bara att det var ett bra tillfälle nu när vi står vid butiken.
-  Vill du ha mig till fästmö så gör vi väl slag i saken på en gång.
De går in och provar ut varsin ring. Hämtar dem senare före stängningsdags.
På kvällen förbereder de nästa dags hemresa.

Vädret är bra då de kryssar ut från staden. Seglingen går undan och vid middagstid närmar de sig Furusund. Vinden börjar avta för att slutligen dö ut helt. De driver in i en grund vik mellan ett par små obebodda öar och låter ankare gå. Tar fram matsäcken och äter, slöar sedan på maten.
-  Skall vi ta och bada, frågar Anna?
-  Har du badkläder med då? Jag har inga.
-  Kan väl ta ett dopp utan kläder, som vi gjorde tillsammans då vi var barn. Här finns ju inga andra inom syn och hörhåll. Du som är så berest har väl sett både vita, röda och svarta kvinnor utan kläder?
-  Nej, jag har avhållit mig från dem. De är bara ute efter pengar, saknar känslor och många av mina kamrater har blivit rånade under sådana besök.
-  Det vill du jag skall jag tro på. Men nu hoppar vi i vattnet.
De får snabbt av sig kläderna. Han får en hastig skymt av ett par fylliga bröst och en mörk hårtriangel. Efter bara någon minut simmar de runt båten. Leker med varandra i vattnet. Han fångar henne i sina starka armar. Hon gör inget för att bli fri, utan lägger sina armar runt hans hals. Rent instinktivt möts deras läppar i en första djup kyss. När de kommer upp i båten omfamnar de åter varandra. Tätt tillsammans trycker de kropp mot kropp. Naturbegäret tar över och de förenas som man och kvinna. Älskar utan några skamkänslor.
Vid tretiden återkommer vinden och de fortsätter utan missöden färden hem.

Det går ett par tre veckor. Anna och Viktor börjar så smått att planera för framtiden. Bor dock, som det anstår unga ogifta, kvar i respektive föräldrahem. En dag säger Anna:
-  Jag har gått över tiden med flera dagar, vad skall vi göra?
-  Är du med barn?
-  Inte omöjligt, tiden får utvisa om det är sant.
-  Ingen skada är ju skedd. Vi älskar varandra, jag vill att du blir min hustru.
-  Vi får gå till våra föräldrar och berätta. Du får be Efraim om han bifall.

De går till Annas hem. Kallar in far och mor. Berättar om vad de tror om Annas tillstånd. Viktor anhåller om att gifta sig med Anna.
-  Jaha, svarar Efraim. Den frågan har vi väntat på i några veckor. Lovar du att ta väl hand om henne så har du vårt stöd.
-  Jag vill inte ha någon annan och lovar att göra mitt bästa för henne.
-  Vi kanske bör hålla bröllopet snart, så att hon inte lyser med stor mage, säger Annas mor.
-  Blir det bra vid höstfesten så tycker jag att vi tar det då, föreslår Efraim.
Viktors föräldrar samtycker också till giftermålet och förberedelserna börjar. Mycket som skall ordnas. Inbjudningar till festen skall ut. Bland det första är också att ta ut lysning och boka kyrkan hos prästen.

Prästen är en barsk herre som förebrår Anna att hon blivit med barn fast de inte är gifta. Hårda ord kommer ur hans mun. Annas underläpp börjar darra. Viktor avbryter utskällningen:
-  Får jag fråga hur det står till med hur det står till med Evelina, Karin på storskärs dotter. Jag har hört att ni skulle vara far till henne.
-  Vet hut pojkvasker, ryar prästen i. Komma med sådana påståenden.
Prästen slutar genast med tillrättavisningen och under tystnad utfärdar han de önskade handlingarna. Lovar att läsa upp kungörelsen redan kommande söndag.

Veckorna till bröllopet rasar iväg och till slut är dagen inne. Vigseln i kyrkan blir en fin ceremoni. Efteråt är det en enkel supé i Annas föräldrahem. Efraim håller talet till brudparet och lyckönskar dem. Efteråt ber Viktor om ordet:
-  Kära vänner, börjar han. Det är en stor dag för Anna och mig. Jag var ute länge på sjön och Anna gick här hemma. Jag saknade henne många gånger. Hon längtade visst efter mig också. Nu vill jag tala om för alla, för att slippa höra rykten på bygden: Anna och jag väntar tillökning i vår. Ett barn som inte tillkommit genom en tillfällig förvirring utan efter att Anna och jag återförenades efter att under lång tid levt på olika platser i världen, men efter min hemkomst funnit att vi älskade varandra av hela våra hjärtan.
Byns skvallertanter skiner förs upp, men blir besvikna när det går upp för dem att de inte har den nyheten att skallra om.
Efter supén tar dansen vid. Anna och Viktor dansar brudpolskan som Koppar spelar. Den polska han en gång lärde Viktor då han kom hem från sjön.
Vid midnatt bryter brudparet upp och han bär henne över tröskeln till deras nya hem i Viktors gammelstuga. Levde sedan som äkta par under många år, med alla de skiftningar som livet har.

Meny

(PDF)