Åter sitter Sörgårds Matts vid hemmet utanför kyrkan. Det har blivit ensamt efter det att
Pers Sven gått bort för flera år sedan. Hans tankar går till Svartbergsgruvans glansdagar. Nu har malmen börjat tryta. Fann Bergsman Erik ingen mer åder skulle gruvans dagar vara räknade. De senaste åren 10 åren, sedan Gamle Kroon och hans som Karl blivit skjutna, har inte givit några nya fynd.

En man kommer gående efter vägen. Matts reser sig upp och hälsar på Bergsman Erik.
-  Goddagens, hur ser det ut för bruket?
-  Inget vidare, Matts har ju varit med under alla är sedan farfars upptäckt av malmådern. Vet också vilka tragedier som hänt sedan dess. Nu undrar jag bara när min tur kommer. Jag undviker allt var skjutvapen heter. Men det kanske inte hjälper.
-  Är han rädd?
-  Matts får inte tycka att jag är fånig, men jag oroas varje dag.
-  Är det därför som han fortfarande är ogift?
Erik sätter sig på bänken bredvid Mats.
-  Vem vill ha en bergsman utan framtid. Gruvan ger inte mera, så ingen av flickorna i min samhällsklass vill veta av mig. För dem gäller bara pengar. Arbetarflickorna drar sig undan av respekt för överklassen.
-  Men bruket har väl ett värde?
-  Nej, inte nu längre. jag erbjöd Stora Kopparberg att köpa det för en krona, men de antog inte erbjudandet.
-  Vad skall han göra i framtiden då, han har ju inte ens fyllt 30 år ännu?
-  Säg det. Kanske börja som skogsarbetare. Det ger ju i alla fall mat för dagen. Om jag kan bli av med gruvan. Fogden var här och ville ha in skatten, hotade med utmätning. Kanske lika bra att han får ta alltsammans.
-  Nej, upp med hakan Bergsman, lyssna på en som sett världen här från bänken i många år efter det att gruvolyckan gjorde mig handikappad. Kommer dag kommer råd.
-  Tack Mats, den som hade din framtidstro. Men nu måste jag vidare.

Erik fortsätter sin vandring. Går genom bruket utan att se omgivningen, kommer ut på tippen för gråberget som blivit över sedan malmen tagits tillvara.
Där ute bland stenarna ser han hur en kvinna går och letar efter något. Han har sett henne tidigare på samma ställe. Nyfikenheten vaknar och han ställer mot en tallstam i utkanten av tippen. Sakta kommer hon närmare. Han kan urskilja hennes enkla klänning. Anar att hon kan vara från Finngården på andra sidan Svartberget. Plötsligt hörs ett skott. Barkflagor yr runt Eriks huvud. Det rasslar till och en mård kommer nedrasande. Snabba steg hörs från skogen bakom och jägmästare Gran kommer fram.
-  God dag Bergsman hälsar han. Hur kommer det sig att han är här ute?
-  Gick och inspekterade av vad som finns kvar av verksamheten.
-  Jag såg dig inte först. Tur att mården satt så högt annars kanske jag skjutit dig med.
-  Usch ja, du vet ju att jag är livrädd för att bli nästa offer för vapnen här på bruket.
-  Ursäkta då, men nu måste jag vidare.
Gran lyfter på hatten, tar mården och försvinner sedan åter in i skogen.
När Erik tittar ut över tippen ser han inte kvinnan igen. Sakta fortsätter han sin väg mot hemmet.

Hemma på Bergsmansgården ordnar han sin enkla kvällsmat. Det är ensamt sedan Mor Karin dog för ett par år sedan och Elin gått i pension. Han tillbringar sedan kvällen med en bok innan läggdags.
På natten drömmer han om kvinnan på tippen. Hon kommer nära, men han kan inte uppfatta hennes utseende. Hon förblir anonym för honom. Han ser hur hon håller ett gevär riktat mot honom.
Han vaknar badande i svett. Konstaterar att det hela bara var en dröm. Oron finns kvar i honom och han ligger vaken resten av natten.

Dagen efter dras han mot tippen. Helst skulle han vilja undvika den, men plötsligt står han åter under tallen. När han väntat ett par timmar kommer hon åter. Han ser hur hon kommer rakt emot honom med bestämda steg. Hennes blick fångar honom. Efter bara någon minut är hon framme.
-  Bergsman Erik Kroon, jag har väntat länge på dig. Visste att jag skulle finna dig här en dag. I går kunde jag inte tala med dig då Gran dök upp. I dag är det bara du och jag.
-  Och vad vill hon mig?
-  Vi har en sak att reda ut gemensamt. Borta vid gruvan vilar en man i ovigd jord. Det är vår sak att föra honom till vila vid kyrkan.
-  Vem är det?
-  En gammal släkting till mig. Du måste hjälpa mig med det.
-  Kan inte polisen och prästen ordna det?
-  Det är en hederssak att DU ordnar det. En gammal skuld som släkten har sedan generationer.
-  Vad händer annars?
-  Du är den ende mannen i släkten, kanske också den sista.
-  Du hotar, men jag vet vad som hänt farfar, far och min bror. Ge mig bara ett par dagar så kanske jag kan ordna det.
-  Vi ses här igen. Blir lördag vid helgsmål bra?
-  Jag väntar dig här vid den tiden.
Hon vänder och går bort över stenarna, hennes gång är den skogsvana kvinnas och hon nästan flyter fram.

På hemvägen besöker han polisman Johansson. Berättar vad kvinnan sagt. Undrar hur han skall agera.
-  Hur länge har varit död?
-  Hon sade att det var flera generationer tillbaka.
-  Berättade hon något om vad som hänt?
-  Inte ett dugg, sade bara att det var en hederssak för mig.
-  Visade hon dig platsen?
-  Nej, sade bara vid gruvan.
-  Om ni utför saken så måste jag få vara med och se att det inte är ett brott som kan bestraffas. I övrigt har du mitt stöd.

Dagen efter kontaktar han prästen och får även där klarsignal.

På lördagskvällen står han åter under tallen. Ljudlöst dyker hon upp i skogen bakom honom.
-  God dag Erik, hur har vårt ärende fortskridit?
-  Polis och präst är vidtalade. De stöder oss.
-  Bra att höra, men vi kan inte bara gräva upp honom. Det finns ett hinder i vägen. Lilla dammen med vatten från gruvan måste tömmas först. Går det?
-  Inget problem numera, driften har ju nästan upphört.
-  Kan du ordna det under den närmaste veckan så ses vi här igen vid samma tid?
-  Det bör nog gå bra. Stordammen nedanför klarar det nu när torkan är som värst.
-  Tack Erik, när det här är klart kommer belöningen till dig.
Med ett gäcksamt leende går hon åter in i skogen. Erik står kvar en stund innan hand vandrar ned mot dammarna. Tar spettet och lättar sedan på luckan till Lilldammen. Undre delen av dammluckan är murken och brister. Dammens vatten flödar ned mot ån.

Ett par dagar senare rinner bara en liten rännil med vatten efter dammens botten, på lördagen är det redan så torrt att det går att gå på den tidigare dyiga botten.
Vid helgsmål möts Erik och polisman Johansson vid dammen. När klockan i kyrkan tystnat kommer kvinnan fram till dem. Utan ett ord pekar hon på en plats alldeles intill dammen. Erik och Johansson sätter spadarna i marken. Det är svårt att gräva. Trädrötter går rakt över platsen och de måste huggas av. Till slut når de ett sandlager under ytjorden. Efter ytterligare en halvmeter stöter Eriks spade på ett föremål, en del av en skinnväst. Straxt därefter är kroppen befriad från sanden. Fast den har legat många år är den inte nedbruten, det mineralhaltiga vattnet från gruvan har bevarat den. Lådan som de tagit med sig är för liten och polisman Johansson beger sig efter en kista.

Erik och Kvinnan står kvar på platsen. Ingen säger ett ord. Stunden känns tung och alvarlig. Sida vid sida betraktar de kroppen där nere. Kvällen känns olustig. Plötsligt känner han hur hennes hand söker hans. Han tar den försiktigt, kramar den mjukt. Tysta utan att någon yttrar ett ord rinner tiden iväg.

Johansson och prästen anländer. Med gemensamma krafter tar de ned kistan från vagnen.
Tar och gräver loss kroppen och lägger den sedan i kistan. Prästen ber en kort bön innan de lastar på och kör till boden vid kyrkan.
När det hela är över står Erik och kvinnan utanför grinden. Ingen säger något. Han lägger hastigt armen om henne innan de går hem, var och en till sitt.

Redan på söndagsmorgonen är Erik tillbaka vid dammen. Fyller igen gropen. Jorden på ytan bildar en rabatt och han hämtar ett par prydnadsbuskar och planterar dem där.

Han sätter i en ny bräda i dammluckan. Tar spettet, sänker luckan och stryper utloppet. Om några timmar skall dammen vara återfylld. Buskarna i rabatten speglas i dess yta.
Han torkar svetten ur pannan. Tar en slurk vatten ur en flaska.
Plötsligt står åter kvinnan vid hans sida. Med sig har hon en blomma som planterar mellan buskarna.
-  Det blir begravning på onsdag, kommer du. Frågar hon?
-  Naturligtvis.
-  Klocka ett, i kyrkan.
-  Klockan ett, uppfattat.
Hon ger honom en blick innan hon går iväg, en blick med värme.

Erik går hem till Bergsmansgården. Duschar av sig svetten. Äter en snabblunch, innan han tar roddbåten och ger sig ut på en fisketur.
Han ror över den långsmala sjön. Passerar Svartberget. Kommer förbi Finngårdens brygga. Då ser han henne igen. Hon är just på väg ned mot vattnet, helt naken går hon ut på bryggan och hoppar i. Erik vill inte genera henne utan ror vidare som om inget skulle ha skett.

På natten efteråt kommer hon till honom i drömmen. Väcker känslor som han aldrig haft förut.
Plötsligt ringer väckarklockan och han vaknar till en ny veckas bestyr med gruvföretaget.

Det blir onsdag. Några minuter i tolv går han in i kyrkan. Ser kistan stå framme i koret. De enda personerna som är närvarande är Kvinnan, kyrkvaktmästaren och polisman Johansson. Prästen kommer och förrättar begravningen. Håller en kort andakt för Eerik Säppinen som nu äntligen får komma i jorden vid kyrkan.

Efter att männen sänkt kistan i jorden går Erik och kvinnan till Bergsmansgården. Efter en kort husesyn kommer de till köket.
-  Vill du ha något att äta, undrar Erik?
-  Skulle vara gott, vad har du hemma?
-  Skall se efter.
I isskåpet ligger några filéer av nyfångade abborrar. Potatis finns i källaren. Med lite sås och grönsaker kan det bli en bra lunch.
-  Får jag laga till dem, indrar kvinnan?
-  Men du är ju min gäst.
-  Snälla varför inte?
-  Varsågod, köket är ditt.
-  Tack, du kan komma igen lite senare. Då blir det abborre special.

Han går ut i snickarboden. Finner en ekbräda som han bearbetar. En kopparplåt som får text.
Just när han oljat in verket ropar hon att maten är klar,

Under måltiden frågar hon vad han helst skulle vilja ha ut av livet i dag.
-  Få ordning på ekonomin, det skulle vara roligt om gruvan kunde ge arbete åt människorna här även i framtiden.
-  Inget annat. För din egen del?
Han sitter och tänker någon minut innan svaret kommer. Tyst säger han:
-  En vän att dela livet med. Det är så tungt att gå här ensam.
-  Jag vet, har bott ensam i gården på andra sidan berget sedan mor dog för fem år sedan.
Tystnaden sänker sig i köket. Båda sitter i egna tankar.
Efter avslutad disk går de ned till kyrkan.

Graven är igenskottad. Ovanpå jordhögen ligger deras blommor, hennes bukett och rosen han skar i trädgården. Han tar det nytillverkade korset med Eeriks namn och sätter ned det. Böjer sitt huvud för den gamle.

Plötsligt hörs åskan. Ett värmeoväder är under uppsegling. Knappt hinner det ta skydd under taket till kyrkboden innan regnet öser ned. Åskan kommer allt närmare. Knallarna är öronbedövande. Hon trycker sig tätt intill Erik och han lägger sin arm om henne. Hennes arm letar sig runt hans midja. Hon söker trygghet i hans närhet.

Efter en stund drar åskan bort och regnet upphör. Tillsamman går de över kyrkogården. Stannar till vid graven. Regnet har spolat ner blommorna. Hans ros ligger med hennes bukett, inkilad mellan stjälkarna. Från att ha varit två skilda har de nu blivit en.
-  Har du sett, säger hon, de har förenats. Nästan som man och kvinna.
-  Nog ser det konstigt ut, kommenterar Erik, men det kan ju ses på det sättet.

De vandrar genom bruket. Passerar Lilldammen där buskarna och blomman nu speglas i vattenytan. Kommer sedan fram till gruvan.
En bit ifrån orten in i berget har ett ras inträffat då åskan slagit ned. Brott utav har färg av rödmull och bergen skimrar i grönt.
-  Har du sett, säger Erik, en ny malmåder, nu när den gamla har sinat.
-  Ser så ut. Skall du fortsätta driften eller sälja gruvan nu?
-  Jag vet inte, känns inte så viktigt för mig längre att ensam slita för det.
-  Men om du hade familj, hur skulle du göra då?
-  Fortsätta så klart. Men vem vill ha mig?
Hon lägger sina armar runt hans hals. Drar honom intill sig och ger en kyss mitt på munnen. Instinktivt fattar han henne om midjan och trycker henne hårt intill sig. Sakta öppnar han munnen och besvarar hennes kyss.
-  Duger det svaret, undrar hon?
-  Menar du verkligen att du vill ha mig?
-  Dig eller ingen. Den här malmådern är en gåva till oss från Gamle Eerik. Ett tack för att vi fört honom till kyrkan. Om vi håller ihop blir den rik, annars bara en skiva på bergsytan.
-  En gåva till oss. Men jag vet ju inte ens ditt namn?
-  Maaria Erika Säppinen.
-  Maaria Erika, Han smakar på namnet.
-  Duger det inte?
-  Namnet är fint men det är inte det viktigaste, det är du själv. Redan vid vårt första möte på tippen kände jag dragning till dig. Men jag vet inte om jag törs skaffa familj. Du vet alla olyckor som drabbat oss.
-  Den tiden är över nu. Förbannelsen bruten.
-  Har du vetat om den länge?
-  Inte förrän Eerik berättade den i en dröm för några dagar sedan. Bad mig att gå till dig för att fä hjälp till kyrkan.
-  Låt oss då försöka vandra livets väg tillsammans. Dela glädje och sorg.

Tiden gick, gruvan gav försörjning till arbetarna och den nya bergsmansfamiljen.
Åter sitter Sörgårds Matts vid hemmet utanför kyrkan. Ser hur Erik och Erika kommer ut från kyrkan efter dopet på deras son.

Meny

(PDF)

Slutet på gruvepoken?