Kronvrak

 

Infanteriet är på manöver i augusti. Övar anfall ute på skjutfältet. En tvåveckors övning med förläggning i det fria.

 

-      För helvete Andersson. Ryck upp dig och anfall över fältet. Fienden ligger inte på latsidan!

Sergeant Minör ryter åt menige Andersson. Sträckan över fältet är knappa 100 meter men Anderssons krafter är helt slut. När manövern inleddes för en vecka sedan hade han utan vidare klarat den milslånga marschen till övningsplatsen. Under de gångna dagarna hade han dock blivit allt svagare.

-      Jävla kronvrak, var alla som Andersson så skulle de röda från öster bara kunna gå rakt in och ta landet utan vidare. Han måste ta sitt ansvar och göra sin del i försvaret. Vi får ta upp den här vägran då vi återkommer till kompaniet.

 

Sergeant Minör var känd som en riktig stridstupp och krävde allt av sina mannar. Den som på något sätt inte skötte sig perfekt och gjorde sitt bästa straffades med extra exercis framför sina kamrater. Tidigare hade han varit överseende om allt inte var perfekt, men efter en FN-tjänst i Afrika var han som förbytt. Allt handlade om disciplin och att varje man skulle vara perfekt.

 

Anderssons krafter är helt slut och Minör beordrar ett par mannar att se till att kronvraket kommer till förläggningen. Det tar närmare en timme, att ta sig dryga kilometern, innan Andersson äntligen får vila ut i tältet. Efter att ha fått lite mat i sig somnar han och vaknar inte förrän vid uppställningen då de andra soldaterna avslutat dagens övning. Krafterna har hjälpligt återvänt och Minör anser att han kan ta ett vaktpass vid infarten senare på natten.

”Att stå på post några timmar skall väl kronvraket ändå klara av”, anser Minör.

 

Vaktpasset blir långt. Skymningen faller och månen stiger upp över horisonten. Efter 4 timmar blir han avlöst och går mot tältet. Känner behovet och gör en avstickare till latringropen.

 

En stund senare ljuder ett skott i natten. Det följs av ett nödrop. Några av soldaterna rusar ut för att se vad som hänt. Efter lite letande finner de sergeant Minör ligga skadad på stigen mot latrinen. Blodet pulserar från ett sår på benet och han är omtöcknad av chock och blodförlust.

Efter att han fått första hjälpen på plats så blir det en resa med ambulans till sjukhuset i staden.

 

Kapten Krona kommenderar allmän uppställning. Vill höra med mannarna om någon vet hur Minör blivit skjuten. Även posten vid vägen kallas in. Vid genomgången saknas en av mannarna: Andersson.

-      Vet någon var Andersson befinner sig?

Alla mannarna tittar frågande på varandra. Soldaten som kommer från poststället anmäler:

-      Kapten, det sista jag såg av honom var då han lämnade över till mig och gick stigen mot tältet. Nämnde något om latrinen.

-      Blom och Lindh, spring och se efter om Andersson är vid latrinen. Övriga, kontrollera vägen mellan förläggningen och poststället. Gör en sökning 50 meter på var sida om stigen. Återsamling här om 15 minuter.

 

Vid återsamlingen lämnar Lindh över Anderssons kulsprutepistol till Krona. Andersson har inte påträffats vare sig vid latrinen eller efter stigen.

-      Vi återupptar sökandet efter honom då det ljusnar om ett par timmar. Furir Lööv tar befälet över det fortsatta sökandet efter Andersson. Jag åker till sjukhuset och hör efter hur det är ställt med sergeant Minör.
Till det ljusnar tar vi vila i tälten. Den ordinarie övningen gör ett uppehåll tills vidare.
Höger vänster om.

När Krona avslutat ordergivningen stapplar 15 trötta soldater in i tälten för en stunds vila.

 

Tidigt i gryningen organiseras skallgången. En skallgångskedja skall avsöka terrängen mellan förläggningen och poststället. Området runt latrinen skall undersökas extra noga och Kapten Krona och furir Eriksson tar sig an den uppgiften.

 

Efter en halvtimme har skallgångskedjan finkammat området utan resultat och återvänder till tälten.  Krona och Eriksson finner inte heller något. De har sökt av området ett hundratal meter runt latrinen utan att finna Andersson. Återstår ingen annan förklarning än att Andersson skjutit Minör och sedan flytt från området.

Krona underrättar regementet och polisen om ärendet.

 

Övningen skall återupptas vid middagstid. Manskapet får förmiddagen på sig att vila ut efter morgonens skallgång. Tankar kommer att nattens händelser kan bli för mycket för manskapet och kanske orsaka flera olyckor.

-      Får nog avbryta övningen och samla in alla vapen ifall någon annan kan vara skyldig.

Han kontaktar regementsledningen och får tillstånd för att avbryta övningen.

När alla vapen är insamlade och de håller på att riva tälten kommer en civilbil körande på skogsvägen. Föraren söker upp Krona och meddelar:

-      En av era mannar har hittats medvetslös vid vägskälet en kilometer härifrån. Han förs nu till sjukhuset i ambulans. På namnbrickan står det Andersson, 4:e komp.

-      Är han skadad?

-      Inga synliga skador. Verkade mera som något medicinskt efter vad ambulanspersonalen kunde se. Jag hann inte få diagnosen innan jag åkte upp till er.

-      Skönt att han kom tillrätta, han saknas sedan i går kväll. Vi kontaktar akuten omgående då vi lämnar platsen om en stund. Tack för upplysningen.

 

Då det sista tältet är lastat kommenderar Krona uppställning. Meddelar manskapet att Andersson har hittats och är på väg till sjukhuset. Truppen återgår till kasernen under furir Erikssons ledning. Själv skall han åka till akuten och höra hur det står till med Minör och Andersson.

 

En halvtimme senare kommer Krona till akuten. Framför sitt ärende i reception. Medan sköterskan kontaktar läkaren får han sitta en stund i väntrummet. Så här tidigt på dagen så är det inga fler besökare där. Det senaste dygnet har varit tröttsamt och hans huvud sjunker ned mot bröstet och efter bara någon minut hörs hans snarkningar i rummet.

 

En kvart senare kommer en läkare in.

-      Kapen kan få komma och träffa Andersson.

Krona ser nyvaket upp. Tar några sekunder innan han fattar var han är.

-      Oj jag somnade visst.

-      Ingen fara, jag minns från värnplikten. Vi kunde somna på de kortaste raster. Nu har ju Kapten, efter vad jag förstår, haft ett arbetsamt dygn. Både ett skottskadat befäl och en sjuk, vilsekommen soldat.

-      Hur är det med dem?

-      Sergeanten är fortfarande på operation.
Soldaten är vid medvetande och beräknas få komma på sal om ett par timmar. Det går bra att få träffa honom nu.

 

Andersson ligger på en säng. Han får dropp för att balansera vätskenivån i kroppen.

Krona hälsar och frågar hur Andersson mår.

-      Trött, men annars så artar det sig. Läkarna tror att jag är återställd efter ett par dagar.

-      Låter bra, men vi får nog kolla upp Anderssons fysik i fortsättningen. Minör hade ju vissa synpunkter på den.

-      Ursäkta, jag försökte orka men till slut så kunde jag knappast gå. Efter besöket vid latrinen minns jag inget.

Läkaren tar till orda:

-      Vi har en preliminär diagnos på honom: de senaste dagarnas övning har orsakat obalans i blodsockret. Allt tyder på att han har en lätt diabetes som inte ställer till besvär under normala förhållanden.

-      På så sätt, vi tar och undersöker Andersson roll i försvaret då han kommer tillbaka. Kanske får det bli andra uppgifter i stället för infanterist. Eller kanske frisedel på grund av sjukdom.

-      Jag vill helst inte svika mina kamrater.

-      Det tar vi sedan. Vila upp sig nu, en sak i taget.

 En sköterska kommer och meddelar att Krona skall komma till expeditionen. Operation på Minör har nu avslutas och det är några frågor som måste besvaras.

-      Vad har hänt sergeanten, undrar Andersson?

-      Han har fått en skottskada i benet, ett vådaskott eller också blev han träffad an någon annans kula.

-      Låter hemsk. Nog för han är en stridis, men så illa tror jag ingen av oss vill göra honom.

-      Jag vet att han kunde vara pådrivande. Ville bara göra riktiga soldater av er. Menade i grunden inte något illa. Krya på sig nu så ses vi på kompaniet om ett par dagar.

Krona gör honnör och lämnar Andersson.

 

På expeditionen får Krona Minörs pistol och tillhörigheter. Läkaren talar om att ett skott gått in på lårets utsida och sedan fastnat på framsidan ovanför knäet. Inga ben är skadade utan skadan är ett mycket smutsigt köttsår. Blodförlusten var stor då en större åder slitits av. Troligen kan han inte vara i fälttjänst under flera månader.

-      Kan jag träffa honom, undrar Krona?

-      Han är fortfarande under narkos, så besök kan inte ske för närvarande. Vi kontaktar regementet så snart vi bedömer att det kan vara lämpligt. Kan Kapten meddela hans anhöriga. Vi saknar tyvärr uppgifter för det?

-      Självklart, jag kan besöka dem under dagen då de bor intill regementet.

 

Efter att ha låst in Minörs tillhörigheter i ett skåp och sedan bytt uniform går han till Minörs familj och berättar om olyckan. Beklagar vad som hänt och lämnar de uppgifter han fått av läkaren.

 

På eftermiddagen hålls den första genomgången med regementes säkerhetsavdelning och civilpolis. Förhör med övningsdeltagarna.

 

Genomgång av soldaternas insamlade vapen.

Då de synar Anderssons vapen. Finner de att magasinet är fullt av lösa skott. Lösskjutningspipan sitter på. Påsen som samlar upp tomhylsorna är tom.

Är det inte Andersson som skjutit. Kan någon av de andra mannarna vara skyldig? Kanske kan en kula påträffas i benet och ge ett svar på vilket vapen som användes.

Då alla mannarnas vapen är synade utan att något misstänkt hittats kommer turen till Minörs tillhörigheter.

Han hade för vana att alltid ha en äldre pistol i bältet. Modell tidigt1900-tal. Han hade haft den vid flera utlandstjänster innan han fick placering på kompaniet och såg den nu som en kamrat. Den var aldrig laddad med skarpa skott, utan oftast med ”knallskott” utan blykula. Bara lite krut, tändhatt och en liten lätt plastpropp för att hålla laddningen på plats.

I magasinet sitter 4 patroner, en tomhylsa sitter kvar i patronläget. Det kan också konstateras att vapnet avfyrats efter den senaste vården. Ofta brukade Minör avfyra ett skott i luften under övningarna för att väcka soldaternas uppmärksamhet. Efter en övning var han noga med att alltid ta ur patroner, säkra vapnet och göra vapenvård.

Då inget mer kunde uträttas för dagen avslutas genomgången för att återupptas då läkarutlåtandet kommit från sjukhuset.

Ingen permission beviljas till soldaterna under kommande dygn.

 

Dagen efter samlas utredarna åter i kanslihuset. Förutom regementet och polisens personal är även läkaren som opererade Minör närvarande. Den första uppgiften i dag är att fastställa Minörs skada och hur den uppstod.

Läkaren börjar redogöra för skadan:

-      Såret börjar ungefär på halva låret. Det var till att börja med ett typiskt skottsår. Utgångshål saknades. Trots detta fann vi ingen kula i benet. Skadan röntgades både före och efter operationen utan resultat. Skadan var ovanligt smutsig, krutstänk runt och i såret samt en del små brända plastbitar.

-      Krutstänket kan tyda på att ett skott avfyrats på mycket nära håll, inflikar regementschefen Gyllenhammar.

-      Det bör stämma, tycker fanjunkare Blad. Regementets vapenexpert.

-      Kan vi förklara plastbitarna med Minörs knallskott, frågar Krona.

-      Inte otänkbart, han mixtrade ju till dem själv, svarar Blad.

-      Men varför skulle han skjuta sig i benet, undrar läkaren?

-      Det låter befängt, svarar Krona. Han var ju van med vapnet sedan många år. Skulle aldrig göra det frivilligt.

-      Hur fann ni hans vapen, på marken eller, undrar Gyllenhammar?

-      Han hade det i hölstret då ambulansen kom till sjukhuset, meddelar läkaren.

-      Låt oss studera vapnet ännu en gång, kanske kan det ge en ledtråd, föreslår Blad.

 Pistolen tas fram för undersökning. Blad studerar den i detalj och anmärker:

-      En gammal sliten årsmodell 1907. Borde inte få användas längre, de flesta är skrotfärdiga för länge sedan. Det här exemplaret inget undantag. Pipan glappar så att det är säkrare att använda den som kastvapen i ställer för att skjuta med. Säkringen på detta vapen är så sliten att den kan kallas för ett skämt. Avtryckaren saknar tryck-känsla. Hölstret skadat, verkar som om vapnet avfyrats i det.

-      Avfyrat i hölstret, skämtar inte fanjunkaren nu?

-      Tyvärr inte, det måste vara alldeles nyligen också. Doften av krut är väldigt tydlig.

-      Kan pistolen ha fyrats av i hölstret av misstag. Om säkringen inte varit i ordning undrar Gyllenhammar?

-      Varför inte, samtycker Blad? Om olyckan verkligen skall vara framme. Såret på benet kan förklaras på det sättet också.

-      Kan vi anta denna förklaring tills vidare, undrar Gyllenhammar? Den definitiva förklaringen till olyckan fastställer vi då Minör kunnat höras om saken.

De församlade enas om den skrivningen tills vidare.

-      Jag var uppe på sjukhusets intensivvårdsavdelning och fick beskedet att Minörs tillstånd var stabilt och han bör komma till vanlig avdelning i kväll om inga komplikationer uppstår, meddelar läkaren. 

Med det beskedet avslutas mötet.

 

Två veckor senare kommer Minör åkande i rullstol till kompaniet. Vill trots sin skada träffa manskapet innan de lämnar regementet och placeras ut på andra förband.

Vid ett möte i lektionssalen tackar han för den tiden de haft tillsamman. Ber om ursäkt för att han kanske varit lite för påstridig i vissa övningsmoment. Bekräftar att hans gamla pistol inte var att lita på, utan att utredningen om olyckan kan fastställas.

 

Då soldaterna lämnar salen efter mötet vinkar Minör till sig Andersson och säger:

-      Hur står det till med mitt kronvrak? Ursäkta mig, men jag visste inte om att Andersson hade diabetes.

-      Det visste inte jag heller innan jag klappade igenom. Men med normal mat och dryck så går vardagen vidare utan problem. Men hur går det för sergeanten efter olyckan?

-      Jag kryar på mig. Kanske jag inte kommer på trupp efter den, men det är ju inte långt till min pensionering och jag kan ta ett kansliarbete till dess. Läkarna tror att jag kommer att bli återställd så mycket att jag klarar ett normalt liv om jag inte tänker åka vasaloppet eller så.

-      Jag har nog inte förutsättningar för det heller. Vi får hålla oss till 50-metersbasängen i badet i stället.


Meny