-  Ditt förbannade busfrö! Rita med kol på skolväggen. Har jag inte sagt åt dig att uppträda ordentligt. Kom fram till katedern.
Kurt Rausing reser sig upp ur skolbänken. Går med tunga steg fram till magister Storlie. Ställer sig med armarna efter sidorna och tar emot en örfil. Han rör inte en min. Det var andra gången den har veckan som han fick bestraffning. Han hade blivit en nagel i ögat på magister Odd Storlie.

Det hela hade börjat för ett par veckor sedan. Ett gäng av skolans grabbar hade retat honom för att han hade norskt-tyskt påbrå. I sin ilska hade han kastat iväg en snöboll. Han halkade och bollen missade målet. Den träffade väggen ovanför magistern, som just kom ut genom dörren. Snöbollen hade varit lös och inte orsakat någon direkt skada förutom lössnön som rasade ned och letade sig in under kragen och ned på magistern rygg.
Storlie hade blivit rasande. Den ende som han kunde se på gården var Kurt. De andra hade försvunnit med blixtens hastighet.
-  Vad tar du dig till. Kasta snöboll på mig. Varför? Röt Storlie.
-  Det var inte meningen magistern. Jag skulle slänga den på ett par killar som retades med mig. Och jag…
-  Var ser du dem någonstans? Försök inte att ljuga dig fri. Du skall bestraffas för ditt tilltag.
Kurt får en örfil så att han ramlar omkull i en snödriva. Sedan går Storlie in i skolan igen. Smäller igen dörren efter sig.

Dagen efter är Kurt röd på kinden och örat efter örfilen. Hans plågoandar upptäcker det genast då han kommer till skolan. Genast får han namnet ”Rödöra”
Kurt går åt sidan, vill inte komma i bråk med dem igen.

Efter skolan står gänget samlat vid grinden, ett lager snöbollar ligger klara. Kurt upptäcker dem inte i tid, utan hamnar mitt i snöbollsregnet.
Han träffas av ett par bollar. Vänder sig om för att skydda ansiktet. Får flera hårda bollar på ryggen. När han tror att det hela är över kommer en sista boll. Den missar honom men träffar fönstret i dörren.
Knappt har klirret av krossat glas tystnar förrän magister Storlie haffar honom.
-  Jasså, nu igen. Kan du inte låta bli att kasta snöboll.
-  Men det var int…
Han hinner inte avsluta meningen innan Storlie placerat en ny örfil på honom.
-  Det måste bli ett slut på det här. Nästa gång blir det dubbelt upp, ryter Storlie. Gå hem nu och tänk över dina synder.

Det går några lugnare dagar. Gänget har slutat med de grövsta handgripligheterna. Kurt hoppas att det hela är över. Storlie har vägrat att lyssna på honom då han ville berätta vad som hänt. En kille skall stå för vad han gör och inte smita undan har varit lärarens paroll.

Nu var det alltså dags igen. Den överkryssade judestjärnan som någon ritat på väggen med en bit kol och hakkorset bredvid den.
Kurt hade aldrig haft något emot judarna som gick i skolan. I stället hade han vid ett par tillfällen gått emellan och skyddat dem för andra elevers trakasseri. Men Storlie visste inte om det. Kurt tillhörde, i hans tycke, den värsta sortens personer han kände till. Ungar till Tysketöser, nazisthoror. Inte nog med att fadern varit tysk soldat, utan att modern hade gett sig till fienden, där hemma i Norge.

Storlie hade tillhört motståndsgrupp och var hatisk mot allt vad tyskar heter. Han hade själv en gång stått öga mot öga med en tysk soldat. Stirrat döden i vitögat. Den unga soldaten hade höjt geväret mot honom. Tysken hade sett sig omkring och inte sett några andra soldater i närheten. Han hade låtsat att inte se Storlie bakom stenen, utan gått vidare.
Storlie hade sedan, från sitt gömställe, sett hur ett par av hans kamrater arkebuserats på stället av tyskarna. Efter det växte tyskhatet bara mer och mer. Den unga soldaten hade visst fått fel på geväret och inte kunnat avlossa skottet mot norrmännen och blev utskälld av befälet.
Marken brände under Strorlies fötter. Nästa gång var det troligtvis hans tur. Tyskarna hade fått med sig information som gjorde att han inte kunde visa sig i samhället mera. Han tog sig på krokiga vägar över till Sverige.
Han blev kvar i Sverige efter kriget, utbildade sig till lärare. Bildade familj.

Storlie bestämde sig för att besöka Kurts familj och försöka få problemet med den ohängda slyngeln löst en gång för alla. Denna termin hade han fått överta klassen som Kurt gick i. Han hade inte träffat föräldrarna tidigare, men nu måste det bli av. Samma om det var en tysk och tyskhora.

Kurts mamma öppnar dörren och Storlie presenterar sitt ärende. Han blir inbjuden i köket och sätter sig vid bordet. Kurts mamma, Solbjörg, bjuder på en kopp kaffe och bullar.
-  Det är synd det här med Kurt, hans tilltag börjar bli för svåra. Hur skall vi få slut på dem?
-  När började svårigheterna, undrar Solbjörg, jag har inte hört om några tidigare?
-  Ett par veckor in på terminen, alldeles efter det vi läst om andra världskriget.
-  Koncentrationsläger och förföljelser, jag vet vi var ju med båda två under kriget i Norge. Vi har väl båda många trista minnen från den tiden.
-  Skall du säga som har barn med en av tyskarna. Hur kunde du?
-  Det var inte alla tyskar som var illasinnade. Det fanns andra också, jag fastnade för en av dem. Walter deserterade efter ett uppdrag mot motståndsrörelsen. Vi flydde tillsammans så att han inte skulle ställas inför krigsrätt. Det ryktades om att han skyddat en motståndsman. Så Odd Storlie från Trysil, dra inte alla tyskar över en kam!
-  Så du vet vem jag är?
-  Visst, vi gick i samma skola. Du i ett par klasser över min. Jag var väl bara en jäntunge i dina ögon. Men jag minns den gången du hjälpte mig då kamraterna retades med mig. Följde med hem så att de inte skulle ge sig på mig.
-  Jag har ett svagt minne av det. Det är väl snart 20 år sedan.

Dörren öppnas och Kurts far kommer in.
-  Har vi besök av magistern, hur kan det komma sig?
-  Han har problem med att Kurt är bråkig i skolan. Vill att vi skall hjälpa honom med att lösa det.
Storlie börjar berätta om den senaste tidens problem med Kurt. När han är klar säger Walter:
-  Så motståndsmannen har fått en nöt att knäcka. Men har han bevis för Kurt gjort alla sakerna, att det inte ligger något annat bakom?
-  Känner vi varandra sedan tidigare, undrar Storlie?
-  Vi sågs några sekunder utanför en fjällhytte i Norge.
-  Soldaten med geväret, varför sköt du inte mig?
-  En gentjänst, du hjälpte mig då jag hade ramlat i älven ett par veckor tidigare, slängt åt mig ett rep så jag kunde ta mig in till land. När jag kom upp var du redan på väg bort, men jag kom ihåg din tröja. Den hade ett speciellt motiv. Jag såg den igen då jag hade dig på kornet och då kunde jag inte skjuta dig.
-  Nu känner jag igen dig, säger Storlie. Tack för den gången.

Odd och Walter talar om kriget då dörren öppnas och Kurt kommer in. Han stelnar till då han ser magistern sitta vid köksbordet.
-  Kom in Kurt, manar Walter, vi har lite att tala om.
Med försiktiga steg går Kurt fram och hälsar på sin stränga magister, sätter sig sedan vi bordet. Solbjörg frågar sin son:
-  Magistern säger att du bråkar i skolan, vill du nu tala om för oss vad som har hänt?
-  De… det var inte jag som bör... började, Kurts underläpp darrar, ögonen tåras.
-  Ta det lugnt nu, uppmanar Walter, säg bara som det är.
-  Det var efter det vi läste om kriget i Norge. Plötsligt började några i klassen kalla mig för tyskunge och retades med mig för att mamma var norska och pappa tysk. Rasterna är inte roliga längre. Ett gäng retas med mig så fort de kommer åt. Busar ibland så att det ser ut som jag gjort det.
-  Det låter inte roligt, vad säger du Odd, undrar Solbjörg?
-  Det såg ut som om Kurt gjort alltsammans, jag kunde inte tro annat. Kanske skulle jag ha undersökt saken bättre. Ursäkta mig Kurt, jag gjorde fel om det är som du berättat.
-  De andra är bra på att dölja sina förehavanden, jag medger att det såg ut som jag var den skyldige ett par gånger. Men hade jag pekat ut någon av dem, så hade det blivit storstryk på hemvägen efter skolan.
-  Det är så illa, vi får ta upp det här på lektionen i morgon.
Storlie blir kvar en stund innan han går hemåt.

När han kommer hem berättar han för sin fru Elsa och dotter Karin om sammanträffandet. Om hur Walter som höll inne med skottet, i stället för att skjuta honom.
-  Du menar att det finns goda tyskar också, inte bara elaka, undrar Karin?
-  Visst, de är väl individer, precis som vi andra, svarar Odd.
-  Så du menar att Kurts pappa är en bra människa?
-  Varför undrar du?
-  Du har alltid svurit över tyskarna i Norge och deras barn med norska kvinnor. Fått mig att tro att de var dåliga.
-  Men Karin, jag…
Odd kan inte bemöta kommentaren och samtalet dör ut.

Vid läggdags på kvällen frågar han Elsa:
-  Är jag så fördömande mot tyskarna och deras Norska kvinnor?
-  Dina ord har väl inte varit det bästa, men dina erfarenheter från kriget har väl gjort dig så.
-  Det kanske är på tiden att glömma den tiden, dra ett streck över de mörka åren.
-  Kanske inte glömma dem, låta de bli till en erfarenhet i det förflutna. Ta nya tag i det framtiden, se personerna som de är, avslutar Elsa.

Magister Odd Storlie sover dåligt på natten, ligger och tänker på vad Karin frågat om.

Nästa morgon är Storlie sen till första lektionen, sitter i samtal med rektorn. Dottern Karin, som också går i hans klass, får till uppgift att starta skoldagen med en fri teckningslektion, tills dess han är tillbaka. Kurt saknas också på lektionen.

En halvtimme försenad kommer Storlie, Kurt och hans pappa in i klassrummet. Ber om uppmärksamhet.
-  Jag vill reda ut tråkigheterna som vi haft med Kurt den senaste tiden. Han jag och har haft ett samtal tillsammans med hans pappa och rektorn och jag förstår nu att andra ligger bakom det som hänt. Men han har inte sagt vem.
Det är knäpptyst i skolsalen, ingen av eleverna säger något.
-  Jag var med i kriget, fortsätter Storlie, motståndsman i Norge. Det har fått mig att se på tyskar på ett visst sätt. Skapat ett hat. Det tog över när problemet med Kurt kom. Men låt mig berätta en episod från kriget.
Han berättar om händelsen med soldaten som inte sköt honom.
-  Den mannen är här, avslutar han och pekar på Walter.
-  Vi soldater var väl inte så goda mot norrmännen heller. De hade nog sina skäl att hata oss många gånger. Motståndsrörelsen var befogad som vissa av oss bar sig åt. Men jag var i livsfara en gång, höll på att drunkna i en fors när en motståndsman skickade mig en lina. Den gesten som gjorde att jag inte sköt honom på fjället. Berättar Walter.
-  Låt oss nu avsluta den här sorgliga historien, fortsätter Storlie. Kan jag få veta vem som ligger bakom är det bra. Han behöver inte tala om det nu, kom till mig senare i stället. Jag lovar att inte straffa.
Efter några sekunders tystnad reser sig Karin upp och säger:
-  Det var jag, pappa. Du hade fått mig att tro…
Karin står med tårar i ögonen och ser ned i golvet.
-  Nej Karin, inte du är inte den som startade det hela. Du är bara en kugge i kedjan. Det som ligger bakom är hatet från kriget. Jag är den första kuggen i denna kedja. Förlåt mig, jag har varit blind.
-  Magistern, säger Kurt, Pappa och jag talade om det i går kväll. Vi förstår dig. Förlåter dig för ditt hat.
-  Kurt och Walter, jag hoppas att framtiden mellan oss skall se bättre ut.
Och ni andra i klassen, när ni hetsas till hat, stanna upp, tänk efter. Är det sant det som det hela handlar om. Aktuellt i dag eller gammal historia.

Det ringer ut från lektionen, tysta går eleverna ut på rasten. Samlas omkring Karin och Kurt.
-  Det var tråkigt med bråket, säger en av grabbarna. Men det är skönt att det är uppklarat vad som ligger bakom.
-  Jag skäms, säger Karin där hon står med nedböjt huvud.
-  Nej, säger Kurt, du är modig. Ställa dig upp inför hela klassen, din pappa och Walter. Erkänna att du var den som startade det hela. Din pappa är också reko, erkänna för oss sin del av det hela. Inte smita undan som vuxna brukar göra.
-  Så du är inte arg på mig, undrar Karin.
-  Nej, inte nu längre, vi vet ju vad som ligger bakom det hela. Hatet från kriget.
Kurt går fram och ger Karin en kram.

Sedan börjar bollspelet på rasten.
-  Tjejer kan väl inte sparka boll, säger tuffa Viktor där han står i målet.
-  Ta emot den här då, säger Karin och sparkar in bollen in i målet.
-  Snyggt alltså, menar Kurt. Lägg av med fördomarna Viktor.

Från ett fönster i skolans lärarrum ser Odd och Walter, hur Karin och Kurt blir vänner. Rektorn kommer in och sätter sig vid deras bord.
-  Ja du Odd, det var en sorglig historia med gott slut. Gav mig en minnesbeta också. Jag är jude, som du vet. Jag dras också med hat från krigsåren. Kan väl vara dags att rensa upp det nu, för mig med. Skilja på nazisternas framfart och goda tyskar.
Och du Odd, skolagan är borttagen, men jag rapporterar dig inte denna gång, Minnena var ju boven.

Meny

(PDF)

Hatet.