Midsommarnatten var varm. På Ekeby loge var dansen i gång. Mycket folk hade samlats från de närliggande byarna. Stämningen var hög. På dansglädjen kunde ingen klaga.

Klockan visar åtta. Vid entrén står ett gäng ungdomar från Tallgården, ett hem för utvecklingsstörda och handikappade. De har varit på eftermiddagsdansen och skall nu samlas för att lämna festplatsen. När de skall ta plats i minibussen visar det sig att platserna inte räcker till. Anna, som till en stor del kan ta vara på sig själv, väljer att gå hem till fots. Avståndet är bara ett par kilometer och hon hittar efter flera besök vid logen.

När hon gått halvvägs upptäcker hon en cykel vid dikeskanten. Hon ser sig omkring och finner en man i 20-årsåldern liggande i diket. Han ligger med huvudet nära en liten vattensamling och det blöder från ett sår i huvudet. Anna går ned till honom. Han andas tungt. Svarar inte på tilltal. Hon känner igen honom som Anders på Storgården.
Hon ser hans mobiltelefon som sitter i bältet. Tar den och ringer 112.

När larmcentralen svarar, säger hon, med sin ostadiga röst:
-  Anders har, har gjort illa sig, kan ni hjälpa honom.
-  Vad har hänt, frågar operatören?
-  Vet, vet inte ligger här i diket vid Kvarnbäcken.
-  Är han mycket skadad?
-  Han går inte att tala med. Och, och jag känner mig rädd.
-  Kan vi ta det här från början. Din vän ligger i diket vid kvarnbäcken och går inte att tala med.       Kan du beskriva närmare var det är någonstans.
-  Mellan Tallgården och Ekeby loge.
-  Menar du vårdhemmet Tallgården?
-  Ja, jag är på väg dit från Ekeby, bor där.
-  Vad heter du?
-  Anna.
-  Vänta ett ögonblick är du snäll. Vi skall försöka hitta på var du är någonstans.

Anna lägger ifrån sig telefonen och går ned till Anders. Ser hur hans huvud närmar sig vattnet mer och mer. Av en ingivelse fattar hon tag i honom så att han inte skall drunkna. Sitter sedan och bevakar honom. Trycker en ren näsduk mot skadan i huvudet.

Plötsligt kommer Tallgårdens bil körande i hög fart. Föraren tvärbromsar när han ser Anna sitta i diket. Hoppar snabbt ut och bildar sig en uppfattning om läget. Tar mobiltelefonen och ringer larmcentralen.

-  Hej vaktmästare Karl Andersson på Tallgården här, det är skarpt larm som Anna ringde. Personen hon hittade är medvetslös.
-  …
-  Ja, hon skämtade inte. Vi befinner oss en kilometer från Ekeby. Vid Sörsjöns sydspets, väg 425.
-  …
-  Sno på lite nu. Jag stannar här så länge.

Medan de väntar ger Karl första hjälpen till Anders. Efter en stund kommer ambulans och polis till platsen. Anders blir omhändertagen medan polisen förhör Anna.
-  Såg du hur olyckan gick till, frågar polisen?
-  Nää, inte direkt. Med det körde en brun bil förbi alldeles innan jag hittade honom.
-  Vet du var det var för märke?
Anna skakar på huvudet.
-  Var den stor eller liten bil?
Anna sitter tyst, blir mer och mer sluten i sig själv. Verkar inte vara medveten om det som händer omkring henne.
-  Hon kan bli så här ibland, säger Karl, tål inte alltför mycket stress runt om sig.
-  På så sätt, kan du meddela oss om hon kommer på något mer senare. Det är nog bäst om hon får komma hem nu.
-  Självklart, det brukar ta lite tid innan hon kommer tillbaka.  Jag skall tala med henne då.

Viljelöst leds Anna till bilen. Körs till Tallgården. När hon kommer hem får hon vila ut i sin säng. Försvinner bort från omvärlden under några timmar.

På vägen till sjukhuset konstaterar de att Anders har fått en ordentlig hjärnskakning.
När han  vaknar på sjukhuset, kan han inte styra rörelserna i benen. Läkarna anar en skada på ryggraden. Han skickas vidare till centralsjukhuset för undersökning och vidare behandling.

Karl sitter vid Annas säng. Det har hänt att hon vid tidigare tillfällen fått utbrott efter en stresskollaps. När det värsta har släppt mumlar hon i sömnen:
-  Brun Volvo. Anka Kalle bild på rutan. 3, 1, 2, Y, F, A på plåten.
-  Vad sade du, Karl?
-  Körde fort, vingl…
Sedan blir det tyst då Anna försvinner igen.
Han antecknar uppgifterna. Tar sedan och meddelar Annas uppgifter till polisen.

Dagen därpå får Kalle ett samtal från polisman Berg.
-  Bilnumret finns inte och nu undrar vi om hon sagt något mera.
-  Nej, det har hon inte. Men när jag tittar på lappen slår det mig en sak: hon sa Anka Kalle bild på rutan. Vände på orden, kan hon ha skiftat siffrorna också?
-  Får se nu, jag knappar in YFA312 på datorn.
-  Vad hände?
-  Det bilnumret finns inte heller. Har du något annat förslag?
-  Prova med att vända bokstäverna och siffrorna. AFY213.
-  Vi provar.
Efter några sekunder säger Berg:
-  Det blev en Volvo 245. Registrerad år1985. Med det är fel färg. Den bilen är svart.
-  Vad synd att det inte stämde. Jag hör av mig om hon säger något mera.

De närmaste dagarna Anna är tyst och går för sig själv. Vill inte delta i de andras aktiviteter. Sköter sin uppgift i köket utan att samtala med någon. När Kalle frågar säger hon bara:
-  Stackars Anders.

En dag får Karl ett samtal från Berg.
-  Vi har hittat bilen, den är svart men är mycket rostig. På ena sidorutan finns en liten dekal med en bild av Kalle Anka. Fantastiskt att hon såg den i förbifarten.
-  Har den samband med Anders olycka också?
-  Inte omöjligt. Det finns färska repor på ena bakskärmen. Föraren kan inte säga hur de kommit dit. Han var för berusad då han stoppades på midsommarkvällen och kommer inte ihåg vad som hänt. Vi fortsätter utredningen.
-  Har ni hört något om Anders?
-  Vi fick beskedet i dag, hjärnskakningen har gått över och han har inga skador i huvudet. Ryggen däremot kan ha blivit skadad så att han får ett handikapp i fortsättningen. Det är bara att vänta och se hur det går.

De samtalar ytterligare någon minut innan Karl går in till Anna. Hon ligger på sängen med huvudet nedborrat i kudden.
-  Anna, jag talade med polisen alldeles nyss. Anders har inga skador i huvudet men får kanske lite svårt att gå i framtiden. Det var mycket bra det du gjorde vid olyckan, larmade och hindrade honom från att drunkna i diket.
-  Så han kommer tillbaka så småningom?
-  Det tar kanske några veckor innan han kommer hem, men tro på det så kanske det går bra.
-  Jag vill att han kommer och hälsar på mig.
Hon går upp och slår sina armar runt Kalles hals. Ögonen är glansiga av tårar.

Ett par veckor senare anländer en taxi till Tallgården. Med stöd av personalen krånglar sig Anders ur den och ned i en rullstol. Rörelseförmågan i benen är nedsatt och han behöver träning för att kanske återfå den. Hans föräldrars hus är inte handikappanpassat och han får ett rum på boendet tills vidare. Han får hälsa på en del av de övriga boende innan han installerar sig på sitt rum.

Vid kvällsmaten står en stol tom trots att det är dukat där med. Anders frågar sin bordsgranne:
-  Vems plats är det där?
-  Annas, hon är lire konstig för tillfället. Snackar knappt med oss och går mest för sig själv. Var en bra tjej förut, men blev knasig vid midsomras när vi var på Ekeby loge.
-  Vet du hur?
-  Var väl något med en kille. Hon har bara gått och mumlat på ett namn den sista tiden. Andreas eller något liknande.

Dagen efter möter han Anna i korridoren. Hon tvärstannar, vänder och springer in på sitt rum.
När han en stund senare möter Kalle frågar han:
-  Vad är det med Anna, hon blev visst rädd då hon såg mig i korridoren?
-  Du har väl inte fått veta hur det var i midsomras. Anna hittade dig medvetslös där du låg i diket …
Kalle berättar om händelsen. Avslutar med:
-  Hon har fått för sig att du inte överlevde olyckan. Har ibland gått och mumlat för sig själv: Anders död. Har inte lyssnat då vi berättat att du skall komma hit efter sjukhusvistelsen.
-  Det är ju synd, jag minns henne som en trevlig tjej då vi träffades ibland.
-  Vi kanske skall ta och träffas tillsammans alla tre, så kanske hon förstår att du lever och är här?
- Visst, säg bara till så kommer jag rullande.

Anders äter lunchen på sitt rum. Vill inte oroa Anna med sin närvaro i matsalen. En stund senare kommer Kalle och hämtar in honom på expeditionen. Han får vänta en minut utanför medan Kalle förbereder Anna på mötet.
När han rullar in står Anna med sin hand i Kalles trygga näve. Ser lite misstänksamt på Anders då han kommer in. Underläppen darrar och tårarna kommer. Anders stannar innanför dörren. Kalle håller i Annas hand då hon går fram till Anders.
-  Ta i honom, var inte rädd, manar Kalle.
-  Här, säger Anders och räcker fram handen.
Tveksamt fattar hon den, känner sedan att den är verklig. Smeker sedan lätt över hans kind. Anders drar henne intill sig och plötsligt sitter hon i han knä med ena armen om hans hals.
-  Du lever verkligen och är här hos oss. Jag trodde inte att du skulle överleva olyckan. Trodde bara att de sade det för att göra mig glad, säger Anna.
-  Nu vet du i alla fall att det är sant, skall bo här ett tag tills benen kommer i ordning igen eller jag kan få en anpassad bostad.
-  Blir det länge?
-  Över sommaren till att börja med, vi får se sedan hur det blir.
-  Jag har saknat dig. Du brukade ju alltid byta ett par ord med mig då vi sågs ute på vägen.
-  Du är ju inte som alla andra. Du är dig själv, kan visa vad du känner. Inte som flickorna nere i byn. Säger en sak till oss grabbar och en annan till de andra tjejerna om oss.
-  Du håller inte mig för tokfia, det brukar byns grabbar ropa åt mig?
-  Jag har aldrig sagt det, du är för bra för det.

Det piper i Kalles personsökare. En av de andra på boende behöver hjälp.
Anna och Anders lämnar expeditionen och går ut på gården. Några av de andra ungdomarna på hemmet skall just till att börja spela volleyboll. Det saknas en spelare och Anna hoppar in i laget.
Under spelet är Anders domare. Håller ordning på poängställningen och beivrar regelbrott. Han förundras av hur vissa av de CP-skadade ungdomarna hanterar bollen. Verkar som om det var födda till bollspelare. Noterar också deras humörskiftningar mellan bra och dåliga omgångar.
Hans uppmärksamhet riktas även mot Annas sätt att ta hand om sina kamrater. Vore det inte för hennes depressionsperioder skulle man tro att hon hörde till personalen.

Dagen är varm. Efter en timme är spelarna genomsvettiga. Några vill gå till hemmets badplats i Sörsjön och svalka av sig. De får tillstånd och Eva, en yngre ur personalen följer med som ledsagare.
Anders kör rullstolen på grusvägen fram till stranden. Sista biten är det lös sand och ojämnt. Hjulen skär ned och han sitter fast. Innan han hinner ropa på hjälp, känner han hur Anna tar tag i stolen och drar honom med starka armar ned till bryggan.
När de andra börjar ta av kläderna kommer han på att han inte har badbyxorna med sig. Han gör sig redo för en stund i skuggan av en gran. Här är det svalt med vinden som sveper in från sjön. Njuter av frisk luft efter de långa veckorna inne på sjukhuset. Han blundar och njuter av naturen, vinden och vågornas kluckande mot bryggan.
-  Skall du med i plurret, frågar Anna?
-  Fick inga badbyxor med, svarar han utan att öppna ögonen.
-  Vem har det då, jag glömde säga att vi ungdomar har en liten naturistklubb. Häng med nu, genera dig inte.
Anders öppnar ögonen. Vid hans sida står Anna utan en tråd på kroppen, de andra är redan ute i vattnet. Även Eva deltar på lika villkor.
Med Annas hjälp får han av sig kläderna. Haltar sedan med stöd av henne ned till vattnet. När de når midjedjupt vatten klarar han sig själv. Simmar fram till de andra.
-  Ny medlem i klubben, konstaterar Åke. Nu måste han få vårat dop.
En efter en går ungdomarna fram till Anders. Tar en handfull vatten och kastar på honom. Efter ceremonin får han sitt klubbnamn: Sälen, detta på grund av hans simsätt med benen. Långa mjuka rörelser, närmast likt den smidige simmarens sätt att ta sig fram.

Efter badet spelar de kubb. Anders har med Annas och Åkes hjälp tagit sig upp på en liten gräsplätt vid sidan av spelplanen.  Anna ligger och solar vid hans sida. Hon känner inte för att vara med i spelet denna gång. Anders kan inte låta bli att studera henne, där hon ligger på mage. Blicken dra till hennes runda bak utan at han kan hindra den.
-  Men svara då Anders eller är du döv, säger Anna.
-  Vad då, jag satt i andra tankar.
-  Tycker du att det ä skönt på stranden eller vill du gå hem?
-  Det är väl bra här, frisk luft och ingen stress.
-  Kan du vara själv en stund, jag måste kila ned till sjöboden ett ärende.
-  Visst, inte skall jag hindra dig.

Anna reser sig upp, springer ned till boden. Ser ut som om hon dansade fram i sin nakenhet.
Kommer efter några minuter tillbaka. Ställer sig oblygt framför Anders.
-  Eva sade att det är dags att gå till gården igen. Vill du ha hjälp att klä på dig och komma i rullstolen.
-  Det kan nog behövas, jag känner mig lite klumpig ännu.
Anna tar ett stadigt tag i hans arm. Men gemensam ansträngning lyckas Anders komma på fötter. När han sedan skall dra på kalsongerna tappar han balansen och måste ta tag i Anna för att inte ramla omkull. De nakna kropparna möts för en sekund innan Anders får armen om hennes axel. De stelnar till, känslan av den andre är ny för dem båda. Har väl aldrig haft en naken person av andra könet så nära tidigare.
-  Fem minuter tills vi måste gå, ropar Eva. Gör er klara!
Anders släpper taget om Anna, sätter sig i rullstolen och börjar trixa på sig kläderna. De börjar hemfärden. Anders rullar på när vägen är bra, Anna hjälper till i de svåraste partierna.
Kommer hem lagom till kvällsmaten.

En vecka senare kommer inte Anna till frukosten. När Anders frågar vad som hänt svarar Eva:
-  Anna inte mår bra. Måste vila några timmar.
-  Är det allvarligt?
-  Nej, bara hennes sjukdom, försvinner bort emellanåt.
-  Synd på sådan rar tjej. Kan jag få komma in till henne?
-  Jag vet inte, men ni verkar ju ha en bra kamratkontakt så varför inte.

Anders kommer in till Anna, flyttar över från rullstolen och sätter sig på sängkanten. Stryker henne lätt över axeln, låter sedan handen vila på överarmen. Hon rör lite på sig och viskar:
-  Är det du Anders?
-  Ja, jag är här.
-  Kan du inte lägga dig hos mig, jag behöver närhet.
Med lite klumpiga rörelser kryper han ned i sängen. Läger sin arm om henne midja och får hennes om sin hals.
En stund senare tittar Kalle in i rummet. Finner paret i sängen. Ett lugn vilar över situationen.
Han hör Anders djupa andetag och Anna lättare, där de sover tillsammans.
Kalle smyger ut. Vill inte störa dem.

Vid lunchen kommer Anna och Anders till matsalen. Eva gör stora ögon då hon ser att Anna verkar må bra. Tidigare har det tagit hela dagen efter ett anfall. Nu verkar hon kommit tillbaka snabbt. Efter måltiden frågar Eva, då de hjälps åt att duka av:
-  Hur är det Anna, redan på fötter igen?
-  Jag fick sällskap av Anders en stund, han fick mig lugn.
-  Va bra, du gillar honom, eller hur?
-  Han är bra, synd bara att jag inte kan få ha en pojkvän på grund av handikappet. Alla säger att det inte går.
-  Skulle du vilja det då?
-  Om han är som Anders så, det riktigt pirrar i kroppen på mig då han kommer nära.
-  Tror du att Anders vill ha dig då, har han sagt det?
-  Nej, men han har inte sagt att han vill komma bort från mig heller.
-  Du får vänta och se, ni kanske får sällskap, eller kanske ni ledsnar på varandra.
-  Kan inte du berätta för mig hur det är att ha sällskap och vara gift?
-  Lite senare, jag måste jobba nu.

På kvällen berättar Eva för Anna, om sina erfarenheter av pojkvänner. Både trevliga minnen men också om problem och svek. Hur trevligt det är när känslorna är det rätta och hur det sedan känns som en katastrof när de tar slut. Anna lyssnar med alvarlig min. när Eva har berättat färdigt säger Anna:
-  Det låter så bra när det fungerar. Önskar att det kunde bli så mellan Anders och mig.
-  Vänta och se, tiden svarar på den frågan. Är det något mera du vill veta?
-  Kan du tala m hur det är att, ja du vet det där i sängen?
-  Varför inte, det viktigaste är att man tycker om varandra och vill göra det båda två. Sedan vad det gäller tekniken...
Eva berättar utan att tveka allt som Anna frågar om. Även om Anna frågar om personliga saker svarar hon ärligt. Vet att det bästa för Anna är att få veta sanningen.
-  Tror du att jag får prova på det där med en kille någon gång, Anders till exempel?
-  Inte vet jag, det beror på hur ni båda vill ha det, jäkta bara inte och se till att ni har ordentligt skydd i så fall.
-  Tack Eva, när röda veckan är över, får jag höra med Anders om jag får prova det med honom.
-  Gulliga Anna, du längtar allt bra mycket efter honom.
Anna svarar med ett leende och en nick, rodnar sedan lite på kinderna.

Dagen efter reser Anders till sjukhuset. Den här gången skall skadorna bedömas. Finns chansen att han skall återfå styrkan i benen eller kommer skadan att bestå.
När han några dagar senare återkommer efter utredningen är han ledsen. Från Taxin rullar han direkt in på sitt rum och stänger dörren. Hejar knappt på Kalle då denne hjälper honom in. Han har fått beskedet att skadan troligen inte kommer att läka ut och att han får dras med rullstolen resten av livet. Inte återgå till arbetet på rörmokeriet. Ser sig själv instängd ensam på ett rum i boende för handikappade. Kanske lika bra om han hade drunknat i diket vid olyckan. Han går inte ut till kvällsmaten.
Bäst han ligger på sängen knackar det försiktigt på dörren.
-  Får jag komma in, undrar Anna?
-  Visst Anna, men inga flera just nu.
Anna ställer sig vid sängen. Smeker honom lätt över kinden. Han sträcker ut armen och drar henne intill sig. Hon tappar balansen och ligger plötsligt bredvid honom i sängen. De ligger tätt tillsammans och utan att de vet hur det har gått till, så möts de i en kram. När den avslutats frågar hon:
-  Vad sade de på sjukhuset, jag anar att det inte var det bästa, då du bara försvann in på ditt rum?
-  Sanningen att säga, ingen ljus framtid. Invalid, rullstolsburen, tvingas att ta hjälp så fort jag ska någonstans. Får väl också bli en sur gammal ogift gubbe, ingen vill väl ha ett kolli till make.
-  Så nu tycker du att livet är slut.
-  Är det inte det då.
-  Det gamla är väl det, men kanske det går att börja på något nytt. Ge tillvaron en chans. Du vet mitt handikapp. Blackouterna, då jag försvinner bort ibland. Depressionerna. Får enligt myndigheterna inte sätta barn till världen. Ingen arbetsgivare vill anställa en som kanske uteblir från arbetet rätt ofta. Var skall jag leva för?
-  Men Anna då, känner du det så, säg vad skall jag göra för att klara mig?
-  Först skall du vila ut ett tag. Sedan måste du få stöd med vardagen, kanske bo här eller ha hemtjänst. När det är på plats kan du börja tänka på en utbildning, komplettera betyg eller så.
-  Kanske det. Du får det att verka så naturligt. Men jag känner mig ängslig, kan du vara hos mig i natt.
-  Får fråga om det går i den här situationen, du vet reglerna annars: ingen av annat kön på rummet efter klockan nio, utan särskilt tillstånd. Jag kilar över till Kalle.

En stund senare är hon tillbaka. Får sova hos Anders i natt. De sitter och pratar lite om sig själva och sina tankar. Finner många likheter. Klockan är redan tio då de beslutar sig för att gå och sova. Natten är varm och de lägger sig med bara kalsonger och trosor på sig. Närheten av varandras kroppar får dem att slappna av och sova gott tillsammans.

Redan nästa dag kommer biståndshandläggaren till gården. Det är förutom Anders hjälpbehov som skall gås igenom, även några andra som skall ha nya ledsagare. Bland andra Anna som behöver hjälp om hon skall på ärenden utanför gården.
För Anders del beslutas om ett boende på gården och diverse hjälpmedel. Han behöver ha någon som kan följa med då han behöver ut och handla eller andra saker utanför boendet.

Efteråt sitter Anna och Anders i dagrummet. Samtalar om vad andläggaren har kommit fram till för deras del.
-  Vi skulle kanske kunna dela på en följeslagare, föreslår Anna. Vi är ju inte ute så mycket.
-  Eller hjälpa varandra, som vi gjort de senaste veckorna.
-  Skulle du kunna tänka dig det. Dras med en Tokfia utanför gården.
-   Det är väl inte så farligt med dig. Det har ju gått bra den senaste tiden, bara du får ha det tryggt omkring dig.
-  Skall vi försöka, det skulle vara tryggt att ha dig till det. En vän som jag skulle vilja…
-  Vad skulle du säga, du blev lite röd i ansiktet?
-  Anders, du har blivit min trygghet, skulle vilja ha dig som min pojkvän.
-Menar du det. Jag har inte vågat fråga dig, har tänkt på oss tillsammans sedan jag kom tillbaka efter olyckan. Och faktiskt spanat på dig tidigare också.
Anna går fram och ger Anders en kyss mitt på munnen. Den dra ut på tiden och när de avslutat den upptäcker de Eva i dörrhålet.
-  Såå, vad händer här då, nära kontakt efter vad jag kan se?
-  Då har du i alla fall ögon att se med, blir Anna svar. Är inte Anders en god grabb så säg.
-  Jag förstår dig Anna, och han verkar vilja ha dig till flickvän?
-  Varför skulle jag inte det. Anna är en bra tjej. Vi funderar på att bli varandras följeslagare. Då behöver vi inte anstränga kommunens budget på den punkten.
-  Och det skulle vara hela orsaken, undrar Eva?
-  Tro på det om…

Annas svar avbryts av att brandlarmet går igång. Något har hänt i kvinnornas korridor. När Anders har rullat dit ser han hur en sprinkler i taket har utlösts. Får reda på att Ulla har får ett hysteriskt utbrott och kastat saker omkring sig. Träffade med en träsko sprinklerhuvudet och slagit loss känselkroppen.
Vattnet strömmar ut över golvet. Skall snart tränga in på rummen i korridoren.
-  Anna, jag måste ned i källaren fort innan hela korridoren blir en enda sjö. Hjälp mig ned via källartrappen. Eva möt oss där nere.
Hon tar Anders i rullstolen och kör fort ut genom dörren. Nedför trappen går det fort. Knappt har Eva hunnit få upp den innan Anders rullar in. Han har varit här på arbete tidigare. Rullar fram till kranen för sprinklern och stänger den.
-  Eva, gå upp och se efter om det slutat att rinna nu. Eller om jag måste stänga huvudkran också.
Hon rusar iväg. Anna och Anders står ensamma i källaren. Hennes underläpp börjar darra. Han drar henne till sig och hon sätter sig i hans knä. Lägger armen runt hans hals. Får hans runt sin midja. Lägger huvudet mot hans axel. Hans lediga hand hamnar på hennes nakna lår där hon sitter i ett par shorts. Hon lägger benen i kors och låser fast den. Han försöker att ta loss den.
-  Låt den ligga där, det är bara skönt. Säger hon.
-  Om du vill det så, inte mig emot.
En minut senare kommer Eva tillbaka. Hon stannar på lite avstånd. Vill inte störa paret i rullstolen. När Anders tittar upp ger hon bara en klarsignal med tummen upp. Går sedan upp och tar hand om de andra på gården.
Efter en halvtimme kommer en man från brandförsvaret ner. Finner paret som fortfarande sitter i rullstolen.
-  Ursäkta, jag skall bara öppna på kranen igen.
-  Då kan du köra ut mig på en gång, Anna orkar inte med efter all uppståndelse.
Anna reser sig upp. Mannen drar ut Anders från källaren.

På gården är det trångt med bilar från brandförsvar och saneringsfirma. Arbetet med saneringen kommer igång. Anna får inte gå till sitt rum, så hon och Anders går till hans rum och vilar ut.
Eva kommer in efter någon minut.
-  Hur känns det Anna, mår du någorlunda bra?
-  Ingen fara, jag är bara lite trött efter all uppståndelse.
-  Hon har inte somnat av, konstaterar Anders. Varit lite orolig bara.
-  Du menar inte att… Tidigare skulle hon ju ha varit borta från omvärlden vid det här laget.
-  Ingen fara, jag fick stöd av Anders, behöver bara få vila ut en stund nu.

På natten får de åter dela Anders rum. Vattenskadan i korridoren har gjort att Anna inte kan sova hos sig. Personalen har börjat se de två som en fast relation och hindrar det inte.
Anders handikapp gör att han nedsatt funktion nedanför midjan och de set ingen risk at de får dela rum.
I nattens mörker ligger de tätt tillsammans. Det är varmt i rummet. De ligger i bara kalsonger respektive trosa. Känslan av den andres kropp får deras lustar att vakna. Händerna letar sig de intima delarna.
-  Vänta lite, säger Anna, jag bad Eva skaffa ett paket kådis åt oss. Har du lust att prova hur det är att…
-  Visst, vill du så, jag har länge tänkt på det.
De förenas i nattens mörker. Får sina första erfarenheter på det sexuella planet. Somnar sedan nöjda.

Dagen efter får de ett erbjudande. Annas rum kan inte användas innan det sanerats efter vattenskadan. Hon behöver ett annat rum. I flygelbyggnaden står en liten lägenhet tom. Det är 2 rum och kokvrå. Skulle hon och Anders kunna dela den tills vidare, de skall ju ändå passa på att prova med att vara ledsagare åt varandra.
-  Vad säger du Anna, skall vi ta och pröva det, under tiden för reparationen vill säga? Vi får ju ändå varsitt rum.
-  För min del går det bra. Vi flyttar över på en gång.

Mitt i flyttbestyren kommer en man från försäkringsbolaget. Förutom vattenskadan vill han även träffa Anders en stund. De sätter sig hans gamla rum.
-  Du får ut lite pengar på en olycksfallsförsäkring från facket och ett skadestånd. Det är en engångssumma för sveda och värk samt en liten pension för ditt handikapp.
-  Tack, det var jag inte beredd på.
-  Han var rattfull som körde. Vi krävde skadestånd för din räkning. Har du Anna här, hon som larmade om olyckan?
-  Hon står här bredvid, håller på att packar lite saker åt mig.
-  Bra vi har en liten present till dig. Ett diplom och presentkort för bra insats vid olyckan.
-  Skall jag få, jag ville ju bara hjälpa stakars Anders. Tack så mycket.
-  Det är bra, håller ni på att flyttar?
-  Skall dela en lägenhet i flygelbyggnaden. Bara medan reparationen pågår.
-  Ja det var ju det också, du och Anna förhindrade en större vattenskada. Ni skall ha tack för det med. Blir det bra om får ett friår på en hemförsäkring, det kanske behövs nu när ni flyttar till eget?
-  Reparationen kan ta tid. Det blev rejält blött i trossbotten. Kan ta minst ett halvår innan det är klart.
-  Så länge, men Anders, står du ut med mig under så lång tid?
-  Vi får väl se, flyttar väl tillbaka hit om vi inte drar jämt.
-  Lycka till i alla fall, ungdomar.

På eftermiddagen är flytten avslutad. De går ned till matsalen och äter. Efteråt möter Anna Eva i korridoren
-  Hej Anna, har flytten gått bra?
-  Allt under kontroll, hur så?
-  Vilket rum tog du som ditt?
-  Vi delade inte, det ena blev sovrum åt oss båda, säger Anna och blir lite röd i ansiktet.
-  Ta det varligt med honom, var inte för ivrig om att få honom.
-  Redan avklara, i går kväll. Men måste vi ha det där gummit mellan oss?
-  Du vet att det inte är bra om du skaffar barn, ditt handikapp kan gå i arv. Men det finns andra skydd. Kom in till mig på sköterskemottagningen vid 2-tiden i morgon, så kanske jag kan hjälpa er. Låt Anders också vara med på besöket.

De tillbringar första natten i lägenheten. Kelar, möts som kvinna och man.  Somnar gott tillsammans.

Klockan 2 nästa dag kommer de till Evas mottagning. Sätter sig ned och talar om det sexuella förhållandet. Varken Anna eller Anders har fått en objektiv undervisning i ämnet. Nu berättar Eva för dem utifrån både allmänna och egna erfarenheter. Som det goda förhållandet mellan dem sker det utan blygsel. När frågan om preventivmedel kommer upp undrar Anna:
-  Vilket skydd använder du själv?
-  Inget för tillfället.
-  Men du sade ju att det är bra att skydda sig?
-  Jag är med barn, väntar en liten till våren, så vi har inte använt något på ett tag.
-  Vilket använde du tidigare då.
-  Lite olika, men med min man, Pelle, var det bara piller innan vi beslutade oss för att försöka skaffa barn.
-  Tror du att det passar oss med?
-  Det är ju säkrare än gummi och du vet att med ditt handikapp är det en risk att skaffa barn. Vill du prova med det så är det utmärkt. Vad säger Anders, du har bara varit tyst en lång stund?
-  Bara det är säkert så och hon mår bra utav det så är det väl det bästa för oss.
-  Då så, kom med in i undersökningsrummet så får jag göra en kontroll på dig.
-  Får Anders komma med.
-  Om ni vill det så, inte mig emot.

Vid undersökningen håller han hennes hand. Får henne lugn och avslappnad. Undersökningen går bra och Anna får sitt recept.
-  Vänta nu bara tills röda dagarna är över, så säger du till mig direkt efteråt. Jag talar om för dig hur vi skall sköta pillerna.
-  Tack Eva, du är då riktigt bra för oss. Avslutar Anna.

Tiden går, reparationen efter vattenskadan drar ut på tiden. Anna och Anders bor tillsammans i lägenheten. De klarar sig bra. Anna har inga större besvär med sitt handikapp och Anders klarar sig gott med hennes hjälp. Han har också börjat studera, inriktar sig på att försöka bli översättare för böcker.

När renoveringen av Tallgården äntligen är klar, har de inga planer på att flytta tillbaka till huvudbyggnaden. Lägenheten är deras trygga hem numera.


Meny

(PDF)

Handikapp