Grantorpet låg djupt inne i storskogen. Timmervägen dit gick en mil genom skogen ifrån stora landsvägen. Sedan var det ytterligare två till närmaste samhälle. Oskar, som bodde ensam i torpet behövde göra en del inköp. Han stod och valde om han skulle ta stora vägen till samhället eller åka skidor genvägen genom skogen, en mil åt andra hållet. Väglaget på timmervägen var osäkert nu i början av mars. Dagsmeja och kyliga nätter hade gjort det isigt och spårigt. Vädret var fint och snön låg ännu djup i skogen. Han bestämmer sig för det senaste alternativet. Han ger sig av tidigt på morgonen. Skidorna glider lätt över skaren.

Gran-Oskar hade bott många år i torpet. Större delen av sitt liv, med undantag för åren som rallare på järnvägsbygget, landsvägsbyggen och de säsonger som han tagit tjänst som flottare. Han hade aldrig haft fästmö. Flickorna i skolan hade ofta retats med honom för att han stammade och var lite kutryggig. Det gjorde att han undvek kontakten med det motsatta könet.
Ryggskadan berodde på att han i tidiga år varit tvungen att arbeta i skogen och överbelastat ryggen under uppväxtåren. Han hade varit hemmasonen som delade arbetet på gården med föräldrarna. Nu vid 35år var han ensam på gården sedan föräldrarna dött vid en epidemi som härjat några år tidigare. Med åren hade ryggen blivit starkare och han slutade stamma, men minnet av flickornas elakheter låg djupt rotade i honom.

Denna vinter hade han huggit i den egna skogen, bolaget hade inga avverkningar på orten. Han hade även varit på jakt och fått en del fina skinn att sälja. På vårkanten skulle han kola ett par milor av gallringsvirket och få lite välkommen inkomst.

Under skidturen tänker han på hur bra det ändå är här uppe på skogen. Ingen tidspress som arbetarna på fabriken brukar tala om. Ingen som bestämde hur han skulle göra. Visst var det lite ensamt där uppe under vinters långa nätter, men samhället och dess tvång avstår han gärna. Vill absolut inte byta bort sin frihet.

Han kommer ned till samhället då skinnuppköparen öppnar. Får efter lite köpslående hyggligt betalt för skinnen. Äter en enkel måltid på den lilla serveringen innan han gör en del inköp och sedan sätter in lite pengar på banken. Tar sedan och påbörjar återfärden till torpet.

Nu går det tyngre. Vädret har slagit om. Det har blivit kallare. En hård motvind med yrsnö har blåst upp. Uti skogen går det väl an, men över öppna partier är det arbetsamt. Oskar kämpar på, men han är vältränad och har inga problem. Kilometerna rinner undan.

Halvvägs hemma måste han passera Lillån. I snöyran har han kommit lite på sidan av den vanliga färdvägen. Förblindad av yrsnön märker han inte vattendraget förrän skidorna skär igenom isen och han står i midjedjupt, iskallt, strömmande vatten. Han kränger av sig ryggsäcken och slänger upp den på stranden. Lyckas att med staven lossa skidbindslena och sedan ta sig upp på land. Utan skidor och genomvåt står han där och känner hur kylan får hans kropp att skaka. Att pulsa genom snön hem eller tillbaka till samhället är inte att tänka på. I sitt genomvåta tillstånd skulle han inte klara den långa vägen. Det skulle säker ta både två och tre timmar i den djupa snön. Kanske skulle han gå vilse och frysa ihjäl.

-  Det får bli Finngården, tänker han, dit bör det inte vara mer än knappa kilometern. Hoppas bara att Flinn-Britta är hemma. Annars får han väl gå in till djuren i ladugården. Ta av sig de blöta kläderna och krypa ned i en hötapp.

Han börjar pulsa i snödrivorna efter åkanten. På sina håll är de så djupa att han måste gå runt dem i skogskanten. Att gå ut på isen kan vara farligt. Efter en halvtimme är framme vid gården. Han uppbådar sina sista krafter och tar sig fram till dörren. Bultar hårt på den. Märker knappt hur den öppnas och han hjälps in i stugan.

När han återfår medvetandet ligger han naken i en säng. Hans kläder hänger på tork över spiselhällen. Vid bordet sitter Britta och stickar. Oskar hostar lite, det tar emot i halsen efter den kraftiga avkylningen.
Britta lägger ifrån sig arbetet och kommer fram till sängen.
-  Så du har vaknat nu, hur känner du dig?
-  Vet inte än, kroppen vill inte lyda mig ordentligt.
-  Du skall få lite varmt att dricka, så kanske det känns bättre sedan.
Hon går till spisen och häller upp lite varm dryck i en kopp. Räcker den till Oskar som sakta dricker den heta drycken.
-  Vad var det du bjuder mig på, det smakade konstigt?
-  Medicin mot kyla, gammalt recept som jag lärde av mor. Brukar hjälpa kalla personer.
-  Ja, något starkt är det i alla fall, känner hur det riktigt hettar i kroppen efteråt.
-  Det är bra. Vila lite till nu.

Oskar slappnar av. Känner sig trygg under Brittas vård. Somnar och vaknar ett par timmar senare.

-  Bjuder du på lite kaffe, undrar Britta. Jag fann din ryggsäck här utanför. Du hade ett paket med bönor i den såg jag?
-  Visst ta för dig bara, ta hela paketet om du vill.
-  Tack skall du ha, det var länge sedan den drycken fanns i det här huset, senast var det vid nyår, om jag inte minns fel.

Efter ett tag kokar kaffet. Oskar gör sig beredd att lämna sängvärmen men kommer på att han inte har några torra kläder. Talar om sitt dilemma för Britta.
-  Om du är så generad så låna en av mina klänningar. Det får väl duga en stund till dina kläder är torra.
Han drar på sig klänningen, sätter sig vid bordet och dricker kaffe. Trots situationen och klädseln känner han sig trygg.
-  Hur har du det här på Finngården. Klarar du dig bra?
-  Jo, det har blivit en vana, fem år sedan mor dog i epidemin. Tio sedan far drunknade vid Storforsen då han skulle sära på en timmerbröt. Tiden bara går.
-  Vad lever du av?
-  Lite inkomst av hemslöjd, stickning och vävning. Så har jag ju djuren som ger mjölk och ägg. Lite fiske i dammen i Lillån. Jag klarar mig på det. Än vad lever du av?
-  Skogen. Huggning, och kolning numera, Förr var det arbete utanför på den tiden då järnvägen byggdes eller stora landvägen drogs fram.
Det blir tyst en stund båda sitter i tankar.
-  Kommer du ihåg när vi gick i skolan, hur klasskamraterna retades med oss. Med dig för din stamning. Med mig för mitt finska påbrå.
-  Jo, det var inte roligt alla gånger, men vi har väl klarat oss rätt bra ändå i livet. Kanske inte materiellt men som människor.
-  Oskar, du var den ende som inte retades med mig. Tog mig i försvar i stället. Jag minns när du gick emellan då rikemanssonen Ola knuffade ned mig i snön utför Storberget och sedan tänkte begrava mig i mera snö.
-  Det är väl inget att tala om. Den skitstöveln borde ha fått mera däng efteråt. Men han har väl fått sitt straff då sågen gick i konkurs.
-  Vi var ju bästa vänner då, synd bara att våra mödrar inte tålde varandra. Vi kunde ju ha fått det bra tillsammans.

Åter sitter de tysta, var och en i sina egna tankar. När kaffet är urdrucket tar Britta Oskars kopp och tittar i sumpen. Han ser hur hon småler och färgen stiger på hennes kinder.
-  Ser du något intressant?
-  Jo. det kommer att gå bra för dig i framtiden, lite prövningar på vägen, men det ordnar sig med tiden.
-  Berätta.
-  Kolning och flottning går bra, men se upp vid Storforsen.
-  Mera?
-  Nej, det kan jag inte säga dig, framtiden får utvisa vad sumpen spår.
-  Tala om.
-  Nej, det kan jag inte göra. Men kvällen är sen och det är läggdags. I morgon är också en dag.

De bryter upp från bordet. Oskar dukar av och sköljer upp disken medan Britta ordnar med djuren för natten.
När allt är i ordning tar hon av sig blus och kjol, med bara en tunn särk på sig kryper ned till Oskar i sängen. Värmen från hennes kropp ger honom känslor som han inte anat tidigare, men medicinen hon gav honom skänker en trötthet och han somnar tätt intill henne.

Nästa dag står vårregnet som spön i backen. Britta tittar ut och konstaterar att Oskar får stanna ett tag till. Skulle han ge sig ut i det här vädret så blev han genomvåt innan han hunnit hem och kanske dra på sig lunginflammation. Tillsammans arbetar under dagen med gårdens sysslor. Oskar lagar en del snickerier i uthusen. Avslutar med att reparera laven i bastun.
-  Vad bra att det går att ta ett bastubad igen, konstaterar Britta. Det var länge sedan. Tänd i kamin så tar vi ett bad tillsammans.

När bastun är varm sitter de nakna bredvid varandra. Det är halvmörkt här inne, bara eldens flammande genom kaminens lucka ger lite ljus. I det svaga skenet kan Oskar urskilja konturerna av Britta. De runda brösten med utstående vårtor och de fylliga låren med en mörk triangel emellan. Det börjar krypa i kroppen på honom, han känner en oro som han aldrig upplevt tidigare. Han kämpar med att stå emot frestelsen att röra vid henne.
Efter ett tag reser sig Britta, rusar ut och doppar sig i smältvattnet på Lillåns is, för att sedan springa in i stugan. Oskar följer hennes exempel sedan han släckt elden i bastun.
Inne i köket tar de åter en kopp kaffe tillsammans. Britta ser åter i sumpen och färgen på hennes kinder stiger mer och mer. Oskar frågar inte vad hon ser, vet att det inte tjänar något till om hon inte vill berätta. Innan de går till sängs får han åter en slurk av ”medicinen”.
När de åter ligger tillsammans känner han bara tryggheten av att ha henne vid sin sida.

Nästa dag skiner solen. Snön har smällt ihop och Oskar börjar vandringen hemåt. Lillån har släppt vinterns boja och porlar fritt. I snåren håller småfåglarna vårkonsert. Han går med lätta steg. Känslan av kramen som Britta gav honom till avsked sitter länge kvar i kroppen. Ett tag funderade han faktiskt på att vända tillbaka till henne i Finngården.

När han kommer hem finner han att storgranen har blåst omkull. Trädet har lagt sig över taket på uthuset och knäckt ett par takstolar. Inne i stugan är dock allt som vanligt. Eftermiddagen går åt till att få bort trädet och hjälpligt reparera taket.

Våren har kommit på allvar. Oskar tar sina verktyg och beger sig till kolningsplatsen. Vädrar ut i den enkla kojan. Tänder en brasa på spishällen för att driva ut den årslånga fuktighet som blivit sedan förra årets kolning. Går ut och röjer upp på kolbotten. Börjar resa veden till milan.
Han arbetar ensam. Visst skulle det vara skönt med en kamrat emellanåt, men han minns de slitningar som uppstod då han delade kolningen med Elof för en del år sedan. Först hur arbetet skulle läggas upp och sedan hur förtjänsten skulle fördelas. Nej, då var det bättre att vara ensam.

Skogvaktaren kommer upp till Oskar. Vårfloden har kommit tidigare och är högre än beräknat. Nu behövs det flottare för att ta hand om timret som börjat röra sig över sjön. Kan Oskar ställa upp? Det behövs veteraner bland alla ungdomarna.
-  Jo, det går väl bra. Det rör sig ju bara om en vecka eller så. Milan kan vänta.
-  Bra, kom så fort du kan, säger skogvaktaren och ilar vidare.

Oskar stänger kolarkojan och går med raska steg till flottningsplatsen. Där nere har det samlats en grupp män som väntar på basens order. Oskar tar fram sin hake ur ryggsäcken. Den är kvar där sedan förra våren. Han borde ha lagt ur den men den har inte blivit av. I väntan på order, hugger han ett skaft av en smal stanngran. Barkar den noga och täljer bort alla ojämnheter, när han är nöjd med skaftet fäster han haken på det. Vet att en bra flottarhake underlättar arbetet.
Postställena delas ut. Som veteraner får Oskar och Kalle bevaka den farliga Storforsen.

Timret släpps på uppe vid sjön, stock efter stock börjar sin färd nedför Storbäcken. Vattenföringen är god och det är inga svårigheter under de första dagarna. Oskar och Kalle arbetar i skift. Två timmars pass vid forsen och sedan lika lång vila vid vindskyddet en bit upp på land.
När flottningen efter en dryg vecka är nästan färdigt och rensningen påbörjas uppströms kommer en större stock. Oskar är ensam vid forsen, Kalle är och tar sig en matbit vid rastkojan. Plötsligt vänder sig stocken och kommer på tvären alldeles ovanför forsnacken. Hotar med att sätta sig fast mellan ett par stenar och bergväggen på andra sidan forsen. Oskar är snabbt framme med haken men hinner inte få stocken på rätt ledd. Han kämpar vilt, medan det hela tiden kommer nya stockar som hotar att bröta upp sig mot de stora. Att ropa på hjälp tjänar inget till. Ljudet från forsen skulle dränka det direkt och ingen skulle hinna hit innan det var för sent. Oskar tar i för allt vad han är värd. Hugger i med haken, sliter och drar. Halkar, tappar balansen och är nära att ramla i vattnet.
Då känner han hur någon stöter till honom och han återfår fotfästet. En rostig flottarhake hugger i stocken bredvid hans. Han får hjälp i sista sekunden innan nya stockar lägger sig över den stora. Han vänder sig om för att tacka medhjälparen, men ingen finns i närheten. Han ser sig omkring ännu en gång och finner en rostig hake mellan ett par stenar i bäcken. Den hake som hjälpte honom att klara tillbudet. När han lyfter blicken mot berget på andra sidan forsen tycker han se en gestalt stå där ett ögonblick innan den bara försvinner i tomma intet.
-  Tack skall du ha, säger han knappt hörbart, för att du räddade mig från att ramla i och sedan med att få stocken genom forsen.
Åter anar han skepnaden, nu högst upp på berget, den lyfter handen till avsked innan den åter upplöses.
Oskar tar upp den rostiga haken, vrider och vänder på den. Det är inte mycket kvar av järnet, mest bara rost. Att den skulle hålla för att styra en stock är otänkbart, men ändå… Han synar den noga. I rosten kan han svagt urskilja ett par bokstäver. PS. Oskar funderar en stund, vems hake kan det ha varit? Plötsligt slår det honom: Pekka Saahlonen, Brittas far som drunknade här en natt för länge sedan. Oskar stoppar ned haken i ryggsäcken.
Kalle kommer vandrande ned till forsen, men Oskar berättar inte om äventyret.

Ett par dagar senare återgår Oskar till arbetet med milorna. Flottningen är avslutad för hans del denna säsong. Nu tar nya lag hand om stockarna på deras resa till kusten och sågarna.
Han arbetar snabbt och efter en vecka är den första milan rest och står milan klar att tändas. Det är kväll och han bestämmer sig för att inte tända den förrän i morgon. Vis av erfarenhet sedan tidigare år vill han vara utsövd innan. Det inte blir någon ordning med vila då milan skall vaktas.
Tändningen går bra och milan tar sig som den skall. Han håller ett öga på den medan han reser en mindre bredvid. Han växlar med att täta den tända milan och resa nästa. En gång när han står böjd och inte kan se den första, får han en knuff i ryggen. När han reser sig upp ser han hur milan slänger av sig stybben och en eldslåga slår ut. Kvickt är han framme och kastar på mera kolstybb, klubbar till milan så hon skall vara riktigt tät. Sätter sig sedan ned och vilar. Åter ser han skepnaden från forsen stå en bit bort.
-  Tack skall du ha Pekka, säger Oskar rakt ut i naturen.
Han tycker sig se hur Pekka lyfter armen innan han åter försvinner.

När den första milan har lugnat ned sig och kolar lugnt och stilla, tänder han den andra. Nu har han två att se till, det blir dåligt med sömnen. Ibland dåsar han till en stund för att sedan med ett ryck vakna upp och kontrollera att allt går bra.

En kväll i skymningen ser han en ung, kvinnlig gestalt i skogsbrynet. Han har sett henne tidigare år också. Hon har lockat honom att springa halvgalen runt kolbotten, för att sedan bara försvinna i tomma intet. Oskar blundar ett ögonblick. När han åter tittar upp är hon borta. Samma sak som han upplevt tidigare år. Han lägger kniven och yxan i kors vid kojans dörr med förhoppning att slippa besök av skogsfrun igen. Hans tankar går i stället till Britta i Finngården.

En kväll då milorna är nästan färdiga sitter han i kojan och gräddar en kolbulle. Plötsligt hör han hur den lilla milan slår och rusar ut. Ett hål har uppstått och han tätar det. Ser över milorna ordentligt. När han är klar kommer han ihåg kolbullen i stekpannan över elden på hällen. Han tog nog inte av den från elden. Säkert är måltiden förstörd. Han skyndar sig in i kojan, ser i skenet från elden hur en kvinna tagit av stekpannan från elden och rädda hans kvällsmat. När hon upptäcker honom i dörren försvinner hon sakta i tomma intet. Han försöker lista ut vem det är, hon var liten till växten, klädd i skogskvinnornas enkla kjol och tröja. Han tyckte sig ana ett par höga kindknotor. Kommer på att det måste vara Pekkas hustru, Liisa, Brittas mamma som besökt honom.

Milorna har kolat färdigt, han stryper draget helt för att släcka dem. Låter dem kallna under ett par dagar. Tar chansen att vila ut innan de skall rivas. När han rivit en del av den första milan kommer skogvaktaren på besök och tittar på resultatet. Lovar att hämtningen skall börja redan nästa dag. Det är kolbrist på bruket.

När allt är klart och området städat packar han såg och yxa i ryggsäcken. De grova kolarklubborna får ligga i kojan tills nästa mila skall kolas. En kolkörare kommer upp och hämtar det sista lasset för transport till magasinet. Oskar bestämmer sig för att åka med ned till samhället. Det skulle vara lättare än att gå genom den täta skogen och kärrmarkerna hem till Grantorpet. Från samhället hade i alla fall en enkel stig att följa.

När han kommer till Lillån tar han utan att tänka på det av till Finngården. Kommer i sina svarta kolarkläder och otvättad upp till Britta. I kvällningen möts de möts ute på gården.
-  Hej Oskar, hälsar hon, du kommer nu, direkt från kolarkojan ser jag.
-  Jo, det blev så, skulle gå direkt hem, men det blev hit i stället.
-  Jag visste att du var på väg. Du har varmt tvättvatten i pannmuren och bastun är på gång.
-  Men hur kunde du veta det?
-  Jag har mina källor, både kaffesump och andra informatörer, men fråga inte mera nu. Vi skall tvätta dig ordentligt i stället.

Oskar är lite generad då han står naken tillsammans med Britta som tvättar honom på ryggen. När det värsta sotet är borta skickar hon honom till bastun. Tar sedan av sig själv och gör honom sällskap i värmen.
Britta verkar helt ogenerad av hans närvaro. Pysslar om honom utan att dölja något på sin kropp. Oskar har svårt att inte bli generad, den nakna kvinnokroppen påverkar honom och hans lem växer. Står snart rakt ut. Britta verkar inte bry sig om det men bröstvårtorna som förut var indragna står ut som små korkar. Oskar antar att det beror på värmen i bastun.
När de är nöjda med bastuvärmen rusar de ned till den lilla dammen i ån. Slänger sig i det kalla vattnet och går snabbt upp igen.
Efteråt går de in i stugan. Oskar får ett par byxor och skjorta som varit Pekkas. Han konstaterar att de hade samma storlek.

Det är dags för kvällsmat. Oskar som har levt på kolbullar och vattgröt i veckor nu och tycker att den kokta gäddan smakar underbart. Efteråt sitter de och talar om vad som hänt under de senaste veckorna. När Oskar berättar om händelsen vid Storforsen, nickar Britta.
-  Jag visste att det kunde ske en olycka där med dig. Kaffesumpen varnade mig, men det skulle avlöpa på ett bra sätt. Har du pappas flottarhake med hem.
-  Hur kan du veta om den, jag har ju inte sagt det till någon?
-  Pappa har berättat det, han brukar besöka mig då det händer något som jag bör veta om eller varnas för.
-  Menar du att din pappa besöker dig?
-  Visst, vi stod varandra nära i livet, kontakten bröts inte då han omkom. Är det så konstigt?
-   Då kanske du vet vad som hände vid milan också?
-  Då han varnade dig när milan slog eller menar då mor räddade din kolbulle?
-  Britta, du är en liten häxa, har du mera överraskningar åt mig?
-  Kan väl inte tala om det, då blir det ju ingen överraskning. Du behöver väl inte kalla mig för häxa bara för att jag är lite synsk och sedan lärt mig lite om naturmedicin av mor?
-  Ursäkta, det bara flög ur mig.
-  Jag vet att det inte var illa menat, skulle heller aldrig utnyttja eventuella kunskaper för att skada dig.

Det blir sovdags. Efter de vanliga rutinerna med djuren och gården ligger de åter i tätt tillsammans i sängen. Oskar saknar nattkläder och Britta tar av sig allt hon har på sig. Hans hand hamnar på hennes nakna bröst, men hon tar inte bort den. Trycker sig i stället hårdare mot honom där han ligger bakom hennes rygg. Han får resning och lemmen lägger sig mellan hennes skinkor. Sakta tar hon hans hand, för ned den till skåran mellan benen och låter honom känna fukten där nere innan hon sätter sig gränsle över honom och tar in lemmen i sig.
Efteråt somnar de skönt tillsammans, vaknar utvilade nästa morgon.

Vid middagstid går Oskar, i lånade kläder, hem till Grantorpet. Finner torpstugan som han lämnade den, men uthuset är helt förstört. Skadorna efter storgranen var så omfattande att det inte höll ihop. Han börjar det dryga arbetet med upprensningen. Tar vara på verktyg och saker av värde. Stapla veden på gården.
När natten kommer stapplar han in och lägger sig. Somnar direkt. I drömmen ser han Britta framför sig, vid hennes fötter leker ett par små barn, själv arbetar han med sysslorna på Finngården.

Nästa dag tar han sig för med att riva stommen till uthuset. Bräderna som varit väggar är lätta att handskas med men det är tungt med bjälkarna i stommen. Han slår ett rep om en bjälke högt upp vid takstolarna. Drar till för att riva ned den då hela konstruktionen viker sig. Förskräckt ser han hur den stora bjälken kommer rakt emot honom. Hotar med sin vikt att döda honom. Tiden står stilla, allting går mycket långsamt, trots att raset sker snabbt. Oskar ser för sitt inre bilder av sitt liv skymta förbi. I ögonvrån anar han en skugga som får stocken att byta riktning och landa framför hans fötter.
När han ser sig omkring är han ensam på gården. Plötsligt anar han vad som hänt.
-  Tack ännu en gång, Pekka. Säger han knappt hörbart.
-  Ingen orsak, du är vän till min dotter och jag vill er bara väl, hör han en röst säga.
Lite chockad återupptar han arbetet med rivningen.
På kvällen är virket samlat i en stapel på gården.

När han vid läggdags ligger och funderar på framtiden kommer Pekka åter till honom. Föreslår att han skall tänka på att slå sig samman med Britta. Bilda ett hem i skogen. Oskar vill men törs han fråga. Pekka lovar att stödja honom.

På morgonen undrar Oskar om det var en dröm eller om besöket var sant. Oron i kroppen får honom att gå ned till Finngården. Skall fråga om hon vill bli hans fru.
Britta är som vanligt igång med arbetet då han anländer, men behöver ett handtag med de tyngre göromålen.
Oskar vill berätta om nattens upplevelse men orden tryter. Tysta utför de sina sysslor.
Efteråt går han hem till Grantorpet. Ärendet som han ville framföra blev inte av.

Ett par dagar senare gör han sig redo för en tur till samhället. Skall få ut ersättning för arbetet med flottningen och betalt för kolet. Han tar på sig finkläder, går genvägen genom skogen, kommer till Finngården och slår sig ned hos Britta en stund. När han talar om sitt ärende till samhället är hon genast redo att följa med. Behöver göra en del inköp och byta lite varor. Tillsammans går de ned till bygden.

Oskar får ut ersättningen, sätter in en del på banken. Gör sina inköp i handelsboden. Utan att Britta märker det betalar han också hennes skulder sedan tidigare. När det blir hennes tur köper hon så lite som möjligt, vet att pengarna inte räcker till så mycket. När det blir dags för betalning säger handlaren:
-  25,65
-  Men jag är ju skyldig sedan tidigare. Hur mycket är det?
-  Ingenting, svarar handelsman, den skulden är redan reglerad.
-  Men det borde vara ett par hundra kronor, om inte mera?
-  Titta här säger handelsman och visar sin bok, skulden är betald i dag.
-  Säkert?
-  Fråga Gran-Oskar, han kan förklara det. Du har faktiskt ett tillgodohavande här hos mig, så du behöver inte röra dina pengar i dag. Här har du tillgodokvitto på överskottet.

Utanför boden frågar hon:
-  Varför betalade du mina skulder?
-  Bara en ringa ersättning för vad du och Pekka gjort för mig i vår.
-  Men det --- är för mycket. Hur skall jag kunna tacka dig.
-  Det är jag som måste tacka er, du och Pekka har faktiskt räddat mitt liv.
-  Men så mycket för det, flera hundra kronor. Vad skall jag göra mer för dig?
-  Ser du prästen som kommer hitåt. Vi kanske skall ta och tala med honom?
Britta ser frågande ut när Oskar hälsar på prästen.
-  Goddag kyrkoherden, skulle jag kunna få fråga om han vill lysa för Britta och mig i kyrkan?
-  Så Oskar går i giftastankar, och vad säger lilla damen?
-  Jag… jag blir så överrumplad, han har ju inte friat till mig än.
-  Såå, Oskar tar snabba vändor, skall vi ta och tänka på saken tills vidare?
-  Jag vidhåller frågan, Britta får ge svaret, menar Oskar.
-  Kanske det hastar, jag menar ni kanske har något på väg, undrar prästen nyfiket?
-  Nej inte ännu, vi har ju inte sällskapat så länge. Men varför inte slå till ändå, bättre vän kan jag nog inte finna, svarar Britta.
-  När skall jag offentliggöra er lysning? På söndag kanske?
-  Det blir bra, svarar Britta, kan vi få beställa vigsel i prästgården också?
-  Nåja, vi ses på expeditionen om en timme för att ordna detaljerna.

När de sitter och dricker kaffe vid återkomsten till Finngården frågar Oskar:
-  Du kunde inte förutse att jag ville gifta mig med dig? Skvallrade inte kaffesumpen?
-  Den antydde att något skulle ske redan vid ditt första besök. Men jag kunde inte tala om det.
-  Sedan då, efter allt som hänt?
-  Jag anade att det skulle ske så småningom. Kanske nästa år eller så. Men du överraskade mig i dag.
-  Och Pekka har inte sagt något, trots att han och jag har talats vid?
-  Han har varit tyst i några dagar. Men det brukar vara så ibland.
-  Men vad säger kaffesumpen i dag?
Hon tar kopparna och jämför spådomarna. Hennes ansikte lyser av förvåning.
-  Titta, mönstret i sumpen är lika i båda. Det ser ut som vi kan få en bra framtid.
-  Då kanske det inte var så tokigt att jag friade med att fråga om prästen hade tid?
-  Tokstolle, men varför inte fråga mig före, jag hade alla fall svarat ja?
-  Vågade inte, du vet, jag och kvinnor.
Britta svarar bara med ett leende.

Ännu en gång övernattar Oskar hos Britta.

Dagarna efteråt flyttar Oskar sina saker till Finngården som får bli deras gemensamma hem.
Grantorpet är mindre och saknar numera uthus på gården. Tillsammans blir gårdarna ett bärkraftigt jord- och skogsbruk.

En månad senare står de inför altaret. En enkel vigsel efter högmässan. Inget buller och bång med stor fest och dans efteråt. Bara en enkel skjuts med häst och flakvagn hem till torpet.

Efter att ha utfört de vanliga kvällsrutinerna säger Britta:
-  Kom nu Oskar, det är dags att tänka på familjens tillväxt innan jag blir allt för gammal.




Meny

(PDF)

 Gran-Oskar.