Fader okänd

 

Gustaf 25 år arbetar som smedsdräng i hyttan. Kom dit för några månader sedan efter att ha arbetat på föräldrarnas lantgård. Adolf var inte hans biologiska far. Gustaf var ett sommarminne sedan tidigare äventyr. Vem hans biologiska fader var hade han inte fått veta. Mamma Anna hade bara sagt att det varit en dräng på gården.

Äktenskapet med Adolf var stormigt. Han fick problem med spriten och söp upp gården innan missbruket krävde hans liv. Anna fick ta plats på herrgården och Gustaf söka sig till hyttan.

 

På fritiden spelar Gustaf nyckelharpa. En modern variant som Bolin presenterat för ett par år sedan. Tidigare hade han spelat en äldre variant som inte hade hela tonomfånget. Den nya hade flera halvtoner och klarade alla vanliga tonarter. Nu kunde han följa med fiolspelmännen och dragspelarna i deras låtar.

 

Ett par spelkamrater var gamle smeden Erik c:a 50 år och hans brorsdotter Klara drygt 20 år. Erik hade den gamla typen av harpa och var traditionsbärare av den äldre stilen. Nu återupptog Gustaf spelet även på den gamla typen. Växlade instrument efter vilka låtar han spelade. Klara föredrog dragspelet. Spelade både de gamla låtarna och modernt med samma glädje. Får Gustaf spela allt från polska till sving på harpan. Erik, brodern Gunnar med hustrun Lina och Klara delar ett parhus på bruket.

 

Spelstunderna med Erik och Klara blir många. Ibland med båda eller var för sig. En dag då han och Klara spelar ensamma tar han upp en visa som mamma Anna brukade nynna på. Klara ser förvånad ut.

-        Den spelar Erik ibland då han tror att ingen hör det. Var har du fått den ifrån?

-        Från mamma. Hört den så länge jag kan minnas.

-        Jag har försökt att få farbror att lära mig den. Men då slutar han spela och hänger harpan på väggen. Vi skall inte spela den så han hör det.

-        Synd på en sådan fin låt. Tänk om jag kunde göra en sådan till dig.

-        Vad menar du? Skulle du vilja göra en låt till mig?

-        Varför inte. Du är så fin och …

Han tystnar tvärt då dörren öppnas och Erik kommer in.

-        Så här sitter ni och spelar. Är det polska eller sving som gäller idag?

-        Kom in på visor. Har Erik några att lära oss, undrar Gustaf?

-        Några suplåtar finns det väl alltid. Annars vet jag inte. Men de vill jag inte lära er. Sprit är ett sattyg. Fick nog av det i ungdomen. Bara förstör.

-        Men då tar vi ett par polskor i stället, tycker Klara.3

-         

Efter spelstunden skall Gustaf gå till sitt rum på logiet. Klara gör honom sällskap en bit på vägen. Då de kommit utom synhåll från huset lägger Gustaf sin arm om Klaras midja. Hon slår inte bort den utan svarar på samma sätt. Tysta går de sedan efter vägen. Då det kommit till en undanskymd plats på vägen stannar Klara upp.

-        Menade du det där med en låt till mig, undrar hon?

-        Det är sant. Du skulle vara värd en himmelsk melodi.

-        Men ta en låt då, improvisera här och nu.

-        Men den kanske blir larvig.

-        Sak samma. Låt mig höra en.

Lite förlägen börjar han nynna på en lugn polska. Tonerna kommer sökande och mjuka. Det blir inte så många takter innan han slutar.

-        Den var fin. Inte så lång men med känsla. Får jag ge dig en kyss för den.

Utan att invänta svar för hon sina läppar till hans. Först lite trevande innan de hittar tekniken. Blir sedan stående tätt tillsammans någon minut.

-        Tack säger Gustaf. Det var den första för mig. Men vilken värme du hade i den.

-        Håll tillgodo då. Men du kanske vill ha flera i framtiden. Kanske kan du smyga upp i skogsbacken med mig? Göra en liten.

-        Kyssar kan det bli, men smyga i skogen bör nog vänta. Vi bör känna varandra bättre innan vi går för långt, med barn och så.

-        Ursäkta mig då. Det var nog lite förhastat. Du har rätt. Framtiden finns ju och som du säger, ansvar för handlingarna. Förälskelse är lurig. Förståndet kan svika…

Hon ger honom en blick innan hon vänder och går hem. Han fortsätter till logiet.

-        Gjorde jag bort mig nu. Klara är ju så rar. Kanske skulle jag gått upp i skogen med henne. Men vi har ju nyligen träffats.

 

Då han lagt sig surrar det i hans huvud. Ansvaret. Flera kamrater hade för brottom fått betala i åratal för en kärleksstund. Flickor med barn utan faderskontakt. Han minns själv hur det var innan Anna och Adolf började hålla ihop då han var 5 år. Han vågade inte ta den risken. Till slut somnar han och skönt drömmer om Klara.

 

En vecka går. Det blir lördag. Arbete halvdag i smedjan. Erik söker honom.

-        Kommer du och spelar i kväll? Ett par gubbar från Österby kommer till mig. Spel på gammelharpa. Kan vara roligt med större lag emellanåt.

-        Vet inte. Klara och jag skildes lite hastigt senast.

-        Är det därför hon varit så tyst ett tag. Jag undrade just var spellusten tagit vägen. Vad hände egentligen?

-        En kyss. Sedan ville hon gå upp i skogen, men jag sade ifrån. Vågade inte komma henne för nära.

-        På så sätt. Du är försiktig av dig. Om man hade varit det ändå. Gjorde en låt till en kvinna. Hamnade i hennes säng. Fast hon vart med barn så hindrade våra föräldrar oss att ha förhållande. Har inte sett barnet heller. Hon tog det som eget och allt tystades ned. Jag hade problem med spriten. Jag fick byta drängjobbet på gården till smedjan i stället. Bott ensam sedan dess.

-        Tråkigt. Min pappa är okänd. Mamma vägrar att tala om honom. Jag har försökt fått reda på det flera gånger, men hon går bara iväg.

-        Hon kanske älskade honom. Känslor svider ibland. Men kom över i kväll i alla fall. Jag gillar att spela tillsammans med dig.

-        Får se. Bara inte Klara blir ledsen.

-        Det tror jag inte, red upp förhållandet. Antingen tar hon emot dig eller så får ni väl gå åt varsitt håll. Svårare är det inte. Går det inte så svider det ett tag innan det går över.

-        Ljuger inte Erik nu? Det verkade som han fortfarande tänker på kvinnan med barnet.

-        Svider ibland, måste jag erkänna. Undrar vart hon blev av? Det lär jag inte få veta. Gift och nya barn kanske. En make med status i samhället. Inte simpel supande dräng.

En tår syns i Eriks ögonvrå då han återgår till arbetet.

 

Efter arbetet går Gustaf till badhuset. Bastar och tvättar av veckans smuts. Känner sig ren och fin då han anländer till Erik och kvällens spelning.

Klara syns inte till. Efter ett par timmar tar spelmännen paus. Klara kommer in med kaffet och bullarna. Gustaf fångar hennes uppmärksamhet och tecknar att de skall ses utanför.

-        Blev du besviken på mig då jag inte vågade gå till skogs med dig, undrar han?

-        Kanske lite med det samma. Har tänkt på det efteråt. Du har rätt. Jag hade nog bett dig om att göra allt med mig, men det är lite tidigt ännu. Vi skall inte rusa iväg. Erik och jag talades vid i eftermiddags. Barn kräver kärlek och ansvar. Han sörjer av att inte veta vad som hände hans barn med kvinnan i ungdomen. Därför vill han inte att melodin kommer ut. Sade också att du som faderslös också kände saknad.

-        Så du är inte arg på mig?

-        Tvärtom. Du var den kloke. Men tycker du fortfarande om mig?

-        Mer än tidigare. Får jag sjunga en sång för dig som jag totade ihop under veckan?

Han får ett leende till svar och sjunger en liten kärleksvisa.

-        Den är fin, tycker Klara. Är värd flera kyssar.

Läpparna förenas innan de går in och spelar med de andra.

 

Efter spelningen går de upp på hennes rum. Kelar en stund innan de förenas i nattens mörker.

 

Det går några veckor. En kväll säger Klara:

-        Gustaf, det var tokigt det där på mitt rum. Du kommer att bli fader om några månader.

-        Menar du det. Då tar vi ut lysning med det snaraste, om du vill alltså?

-        Annars så hade jag inte lagt upp mig för dig. Lite vett i skallen måste vi kvinnor också ha fast kroppen ropar på karl emellanåt. En bra och tillgiven man är vad som behövs.

-        Har du talat om det Erik och dina föräldrar om det?

-        Inte än, jag vill göra det tillsammans med dig. Kom så går vi in till dem.

-         

Erik, Gunnar och Lina sitter vid kaffebordet då Klara och Gustaf kommer in. Efter att ha hälsat säger Gustaf:

-        Jo, klara och jag har en sak att erkänna…

Han ser runt väggarna. Finner inte orden.

-        Att Klara väntar barn, säger Lina. Tyckte att hon verkade ha de symtomen. Tar sig mot bröstet ibland och smyger ut på dasset och kräks. Känner så väl igen det efter det att hon blev till.

-        Så mor visste det redan, säger Klara?

-        Du kan inte dölja det så länge. Har väntat ett par veckor på beskedet. Är det Gustaf som varit framme?

-        Ja tant, jag erkänner. Det blev efter spelkvällen med Österbyborna.

-        Och hur tänker ni göra nu, undrar Gunnar?

-        Är väl inget att hymla om. Får väl bli prästgården om några veckor, svarar Gustaf. Jag kan få hyra lägenhet i ett av husen på bruksgatan. Fick erbjudande för ett par veckor sedan.

-        Det är väl bara att lycka till, säger Erik. Men lite mer än bara prästgården skall ni väl ha. Kyrkan och sedan dans på logen eller är Gunnar för snål för det?

-        Så klart. En riktig fest för de unga. Sedan får tanterna skvallra bäst de vill.

 

En månad senare är det vigsel. Anna kommer från herrgården för att se sonen och Klara som brudpar. Tiden har varit knapp och hon anländer direkt till kyrkan. Hinner inte hälsa på de andra innan det är dags att ta plats.

 

Efter middagen för de närmaste står Erik och Anna utanför logen. Han ser på henne och börjar sedan försiktigt tona fram en mjuk visa på harpan. Anna ser sig omkring. Märker spelmannen och nynnar med. när den är slut säger hon:

-        Erik, är det du. Jag har under alla år undrat vart du tog vägen.

-        Anna, det är jag. Hur har du det idag och hur har alla åren varit?

-        Det är en lång historia. Är änka om du skulle fråga. Det andra får ta senare.

-        Jag har inte gift mig ännu. Vågade inte tro på kärleken, men då jag ser dig…

-        Kom Erik vi går en sväng och får talas vid.

  En halvtimme senare kommer de tillbaka. Träffar Gustaf och Klara.

-        Var tog ni vägen, Undrar Klara. Var inte med på första dansen.

-        Jo du Klara, du vet den där låten som jag gömmer. Den som jag bara spelar i enrum. Den är till den här kvinnan. Vi hade det tillsammans för en massa år sedan. Kanske tar vi upp förhållandet igen.

-        Gustaf, en sak kan jag nu berätta för dig, säger Anna. Du frågade ofta om din biologiska pappa. Jag orkade inte svara på frågan. Du ser honom här.

-        Erik, min spelkamrat. Det trodde jag aldrig. Klara min kusin och hustru. Värden är bra liten.

-        Kanske är den ännu mindre då jag och Erik kanske blir ihop på gama dagar, säger Anna.





Meny