Drängen Johan.

Johan arbetade som dräng på Berga. Det var ett jordbruk med 20- talet kor, ett par hästar och några svin. Hade arbetet här ett par år sedan granngården slagits tillsammans med Berga.
En försommardag händer detta:

Han satt utanför ladan och täljde på en träslev. Några dagar tidigare hade åskan slagit ned i en björk och spräck den från toppen till roten. Bland resterna fanns det flera bra träbitar för slöjd. Han hade tagit vara på dem och lagt undan dem så att de skulle gå att tälja framöver. Handen är van att slöjda och går automatiskt medan hans tankar går sina egna vägar.
-  Sitter han ute och täljer idag, akta sig så han inte får solsting i värmen.
Det är pigan Anna som kommer gående över backen som ängslas över honom.
-  Äsch så farligt är det väl inte, hatten skyddar mot det värsta. Men se upp själv, du som inte har något på huvudet. Akta dig så du inte blir oredig och börjar jaga karlar.
Anna är väl lika gammal som Johan, på väg att fylla 40 år. Han kan inte låta bli att retas med den gamla ungmön.
- Retas lagom du din gamla drönare, men du får väl fruntimmer så ofta du orkar. Var det 10 år sedan sist?
-  Ja du Anna, vi sitter som två åldringar, inte som Anders och en ung dam, som smet in på logen för en stund sedan. Kanske dags med bröllop snart?
-  Vad säger du, smet Anders in på logen med en kvinna, vad kan de ha för sig där?
-  Vad tror du? Lyssna så får du höra. Ungdomen är sig lika i alla tider.
Frän logen hördes ett svagt, rytmiskt prasslande och små halvkvävda stönanden.
-  Jo, jo, säger Anna, de kan nuförtiden med. Lika som när en annan var ung. Det blir kanske bröllop.
-  Har du också varit med i den svängen, det trodde jag inte om dig? Du har ju alltid tystnat när sådant kommit på tal.
-  Jag har kanske haft mina skäl. Du vet ju kanske inte att jag har en dotter som jag fick för 20år sedan. Var tvungen att lämna bort henne. Karln stack iväg och jag fick stå där med skammen och utan möjlighet att försörja henne. Jag undrar vart hon tog i vägen. Jag fick aldrig reda på det. Hon hade det väl det bra på annat håll, får jag hoppas. Jag undviker närmare förhållanden med karlar sedan dess.
-  Jaha, du har haft ditt, du med. Jag hade sällskap med en kvinna när jag var ung. Vi fick en son, men gifte oss aldrig. När grabben var 2 år fann hon en annan, rikare man och stack iväg från mig. Sade att jag inte var värd något för henne. Har varken sett henne eller pojken sedan dess. Har undvikit kärleken efter det.

De sitter tysta tillsammans, han täljer på skeden och hon klirrar som vanligt med strumpstickorna, det arbetet hon har med sig nästan jämt. Det går en stund, sedan gnisslar gångjärnen på logdörren. Anders och kvinnan går upp till bostadshuset, tätt tryckta till varandra. Johan tittar efter dem, tar sedan ett tag mot ögonvrån.
-  Hur är det Johan, du ser ledsen ut?
-  Kände bara ett sting av saknad när jag såg dem gå tätt tillsammans. Ett gammalt minne bara.
-  Ja, minnen kan svida. Jag vet. Ungdom, tanklöshet, kärlek och sedan barn. Du skall veta att jag saknar min dotter. Även Anna är tårögd.

Vid kvällsmaten presenterar Anders den unga damen för Anna och Johan. Hon heter Lisa och bor nere i samhället. Arbetar på Kooperativa.
Johan tittar på henne, utseendet förefaller bekant på något sätt. Han kan dock inte placera det.
-  Lisa, är du från trakten, undrar han?
-  Uppväxt hos en familj nere på samhället, kom dit som nyfödd. Hurså?
-  Tyckte bara att jag kände igen dig på något sätt, men vet inte hur.
-  Du kanske har sett mig i butiken. Jag sitter ofta i kassan.
-  Kan tänkas, fast jag är inte in där så ofta.

Kvällen efter täljer han åter när Anna kommer och sätter sig bredvid honom. Han tycker om hennes närhet, har sällskap och slipper för en stund ensamheten som plågar honom annars.
-  Hon är fin, Lisa. Jag önskar nästan vara i Anders kläder, säger Johan.
-  Skulle må då, men du är för gammal för henne, svarar Anna.
-  Jag vet, skulle inte kunna få henne hur jag än skulle försöka. Kunde ju vara pappa åt henne. Undrar förresten om hennes mamma är lika fin och trevlig.
-  Lär du väl aldrig få veta. Hon vet ju inte själv vem det är.
-  Det är väl så här i livet. Men det är bra att jag har dig till sällskap emellanåt.
Johan sträcker ut armen och lägger den på Anna ben. Hon drar sig inte undan utan flyttar sig diskret lite närmare. Får hans arm runt midjan och lägger sin runt hans hals. Sitter sedan tätt tillsammans medan skymningen sakta sänker sig. Känner värme och trygghet från sin vän.

Dagarna går. Anna och Johan jobbar som vanligt tillsammans på gården. Deras förhållande har stannat vid en kramstund under det korta kvällsmötet. Ingen har tagit initiativ till vidare äventyr på kärleksfronten. Nog för att Johan bestämt sig för att fråga henne nästa gång de ses, men sedan har modet svikit honom.

En kväll ett par veckor senare, kommer Lisa till gården. Ber att få prata ensam med Anna. De blir kvar i kammaren över en halvtimme. När de kommer ut märker Johan, som fortfarande sitter och arbetar på sleven, att något speciellt har hänt. De båda kvinnorna ler glatt mot varandra.
-  Johan, ropar Anna, kom hit ett tag.
Han släpper verktygen och går snabbt kvinnorna till mötes.
-  Johan, kan du gissa vad Lisa har talat om för mig. Hon är min förlorade dotter.
-  Hur kom hon på det?
-  Besökte pastorsexpeditionen och bad prästen att se efter om det stod vem hennes mamma var. Uppgiften fanns och de spårade henne hit till gården.
-  Otroligt, med roligt. Hoppas att ni får en bra kontakt, lyckönskar Johan.

Anders kommer körande med hästen. Kör upp på stallbacken och spänner ifrån, selar av och släpper in hästen i hagen. Hinner knappt stänga grinden förrän Lisa hänger om hans hals och ger honom en kyss.
-  Nu skall du få höra, jag var till prästen idag och fick reda på vem som fött mig. Kan du tänka dig att det är Anna.
-  Roligt att ni äntligen hittade varandra. Lisa har berättat att hon har undrat länge.

En lastbil kör upp på gårdsplanen.
-  Nu kommer Olle från affären och hämtar mig tillbaka. Han körde mig hit då han skulle hämta varor ute på ett par gårdar i trakten. Säger Lisa.
-  Bjud in honom på en kaffetår, det hinner han nog med. Tycker Anna.
Anders går ut och möter Olle på gården, trugar in ynglingen till kaffebordet. De är kamrater sedan skolan. Har busat många gånger tillsammans. Nu sitter de vid bordet och talar om Lisas och Annas förnyade kontakt.
-  Jag undrar vem min riktiga pappa är, säger Olle. Mamma gifte sig med en annan man då jag var i treårsåldern. Hon berättade för mig, innan hon gick bort för fem år sedan, att min riktiga far var dräng och hette Johan Emanuel Klang. Men jag har inte kollat hos prästen om han kan spåra honom.
-  Vad hette din mamma, undrar Johan?
-  Eva Viktoria Adelsson som gift, Ljung som ogift tror jag, hurså?
-  Du heter väl inte Olof Emanuel Ljung och är född 22/3 1915 på Ljunggården, undrar Johan.
-  Visst, hur så?
-  Kan du följa med mig upp på kammaren en stund, det är en sak jag vill tala med dig om?
Olle verkar inte fatta något, men följer med ändå. Uppe på kammaren frågar Johan:
-  Hur har du haft det grabben, jag har tänkt på dig i min ensamhet?
-  Hurså, vad menar Johan?
-  Du behöver inte längre söka efter din pappa, han sitter här. Jag fick en son med Eva Viktoria för 20 år sedan. Olof Emanuel.
-  Pappa, min riktiga pappa! Jag har undrat om jag någonsin skulle få träffa dig. Tänk att vi skulle träffas så här apropå.
-  Tala nu om för mig hur du haft det?
-  Mamma och jag hade det bra tills hon blev sjuk och gick bort. När sedan börskraschen kom blev ”pappa” utfattig och tog sitt liv, men då hade jag redan fått jobb på affären och bodde för mig själv.
Samtalet fortsatte en stund och båda berättade om hur åren varit. När Johan frågar vad Eva Viktoria sagt till Olle om honom får han till svar:
-  Mamma sade aldrig något illa om dig som person. Men hon lurades av ”pappas” rikedom, trodde att den skulle ge henne större lycka än din lilla lön. Hon uppmanade mig på dödsbädden att om jag fann dig en dag så skulle jag tala om att hon innerst inne älskade dig hela livet ut.
-  Menar du det, hon älskade mig, det värmer att höra. Jag trodde precis tvärt om.
En stilla tår rinner ned för Johans kind.
-  Hur har du det på kvinnofronten, någon aktuell kvinna eller kanske gift? Undrar Johan.
-  Ingen för tillfället. Jag träffade en trevlig dam på dansen för ett par veckor sedan, men glömde bort att fråga var hon bor och om vi kunde ses igen. Förresten kanske hon redan är upptagen av någon annan.
-  Ta det lugnt du, kommer tid kommer kärleken. Förhasta dig inte.

När Johan och Olle kommer ned i köket har gårdens dotter Elsa anlänt. Hon står vid bänken och torkar disken efter kaffet. När hon vänder sig om och ser Olle stå framför henne tappar hon skedarna som hon har i handen.
-  Du, som var på dansen i Ljung för ett par veckor sedan, vad gör du här?
-  Skjutsade Lisa hit för att tala med Anna, då jag ändå hade hämtning av varor åt det här hållet. Hur så?
-  Jag undrade var jag skulle finna dig. Vi skildes ju så snabbt där borta. Kan vi gå ut och talas vid lite?
Elsa tar av förklädet och paret försvinner ut på gården. Anna och Johan blir ensamma kvar i köket.
-  Vilken kväll, säger Anna. Hur skall vi hålla sär alla personer i fortsättningen. Anders fästmö är min dotter. Olle din förlorade son och skall nu han och Elsa börja hålla ihop så blir det väl en riktig röra. Tänk att vi båda har fått tillbaka våra barn på samma dag.
-  Det kanske var lite mycket på en gång. Men vi vänjer väl oss, svarar Johan.

Kvällen börjar bli sen, Olle och Lisa tar bilen tillbaka till butiken. Varorna skall lastas in innan de får ta och gå till nattens vila.

På lördagseftermiddagen sitter Anna och Johan ensamma och dricker kaffe i köket.
Efter en stund reser sig Johan och hämtar den nya träsleven som ligger på skåphyllan. Räcker den till Anna med orden:
-  Här Anna, den är till dig. Har ofta tänkt på dig medan jag gjorde den.
-  Men så fin den är, jag trodde att det skulle bli en fästmansgåva till en kvinna?
-  Ta det som du vill. Du skall veta att jag tycker om dig.
-  Menar du det, jag tror att vi gått som katten runt het gröt båda två. Men samtidigt varit rädda då de gamla förhållandena låg och oroade hela tiden.
-  Menar du att vi gått här och längtat båda två utan att våga visa det.
Anna svarar med att slå armarna om hans hals. Drar honom intill sig och ger honom en varm kyss.
-  Hrm, hörs en stämma från dörren då husbonden, Erik, kommer in och finner dem tätt tillsammans. Jag trodde att vi hade två kärlekspar på gång, men det ser ut för att bli ett tredje också.
-  Tror du kärleken bara är för ungdomen, vi lite äldre har väl också känslor, svarar Anna.
-  Vara hur det vill med det, ungdomarna kommer hit i kväll och jag har lovat att de skall få dansa lite. Kommer ni med?
-  Lita på det, säger Johan, än skall vi väl kunna dra en vals tillsamman, eller hur Anna?

På kvällen var alla samlade. Efter en matbit med snaps tog Erik fram dragspelet. Satte sig på förstubron och spelade upp till dans. Ungdomarna dansade så att dammet från gårdsplan stod som ett moln. Anna och Johan deltog också av hjärtans lust. Mellan danserna kunde det hända att Erik tog sig lite Låtolja (En sup) ur flaskan vid hans sida. Han blev allt friare vartefter kvällen led och gav sin hustru då och då en klapp på baken. Även de andra tog sig en sup emellanåt.
Vid 10-tiden börjar Eriks fingrar att inte vilja lydda längre. Han tar allt oftare feltoner och måste sluta spela. Anders och Lisa försvinner upp på hans kammare. Erik som får stöd av sin fru på vägen in i huset, smeker henne oblygt över bröst och baken.
Elsa står med armarna runt Olles hals. Han är lite ostadig efter kvällens festande. Hon ängslas för honom och säger:
-  Olle, om du lovar att vara snäll och skötsam kan du få sova över hos mig inatt.
-  Tack skall du ha, jag bör nog inte köra hem så som jag känner mig.
-  Välkommen upp till mig då, säger hon och lägger hans hand över sitt bröst. Ger honom en kyss rakt på munnen innan de går in.

Anna och Johan står ensamma kvar ute på gården. Johan konstaterar att det är dags att se till uthusen innan han går in och lägger sig.
-  Kan vi inte gå tillsammans, undrar Anna. skulle vara trevligt att göra dig sällskap.
-  Visst om du vill så kom med. Det är lite ensamt att gå rundan varje kväll.

De ser till ladugård, stall och svinhus. Allt är i sin ordning. När de kommer till ladan går Anna in och tittar hur det ser ut därinne. Det dröjer några sekunder innan hon ropar på Johan att han skall komma in. Han söker sig fram i halvskymningen efter henne. Längs in på en bädd av hö ligger hon och väntar på honom. Ler och säger:
-  Kom nu Johan, jag är din i natt och i framtiden. Om du vill ha mig.
-  Dum fråga, svarar han, jag vill att vi skall vara tillsammans livet ut.
Han lägger sig ned hos henne och efter någon minut hörs ett rytmiskt prasslande i höet.

Meny

(PDF)