Den första bergsmannen.

 

 

Det är i mitten av1800-talet. Lars Larsson vallar korna och fåren i skogen. Dagen är varm och han samlar djuren vid kanten av en liten sjö. Här vid stranden bränner solen men djuren måste få tillgång till vatten. Efter en stund drar sig djuren åter inåt skogen. Betar av gräset på de små öppna ytorna. Här i bergslagen står skogen ännu djup. Bönderna har sina fäbodar för sommarbete åt djuren långt från gårdarna.

Normalt är det gårdens kvinnor som sköter vallen, men pigan Anna har blivit sjuk och husmor Karin väntar barn vilken dag som helst. Då inga andra finns till uppgiften på vallen så har Lars fått rycka in under några dagar.

 

Baggen drar iväg mot Svartberget. Hjorden följer efter. Lars är lite ängslig för att baggen skall komma för långt bort. Han har sett spår av både lo och björn däruppe. Men ännu klarar han att hålla kontakt med det envisa djuret.

Vid bergets fot finns en liten myr. Gräset växer frodigt och baggen stannar upp. Snart betar hela hjorden lugnt.

Lars sätter sig ned på en stubbe. Låter blicken svepa över bergssidan. Märker hur den förändrats sedan förra veckan. Ett kraftigt åskväder passerade för ett par dagar sedan. Blixten har slagit ned i en tall och orsakat ett ras i bergssidan. Han sitter och funderar på färgen i den nya brottytan. Tycker att den skimrar lite i rött mot det annars svarta berget. Han kan inte lämna djuren nu, men bestämmer sig för att undersöka saken vid ett senare tillfälle.

 

En vecka senare är Anna tillbaka och tar över sysslorna på vallen. Ett par nätter övernattar han i fäbodstugan. Hjälper till att ordna en del reparationer. Kommer i lag med Anna. Känner att de har något fint gemensamt.

 

Lars bestämmer sig för att ta vägen förbi Svartberget då han går hemåt. Efter att ha klättrat en stund bland stenarna hittar han det röda partiet. En färgad massa tränger fram ur sprickor i berget. Det kontrasterar mot stenarnas grönaktiga nyans. Lars tar med sig ett prov och går ned till gården.

 

När han kommer hem visar han sitt fynd för pappa Sture. Efter lite funderande tror han att det är kopparmalm och den därmed besläktade rödmullen som Lars har funnit. För att vara riktigt säker tar dock Sture stenen med sig till Bergmanslaget för bedömning. De finner att det är en rik kopparmalm. Om ådern är stor, kan brytning bli lönsam. Förslag väcks att Sture och Lars skulle gå in i bergslaget som gruvägare. Först måste fyndet bedömas och brytningsrätten ordnas.

 

Under tiden som papperskvarnen mal går Lars ännu en gång upp till fyndet. Han ser hur något rör sig bland stenarna och i tron att det är en björn som rotar där, tar han mynningsladdaren och skjuter mot föremålet. Försiktigt smyger han sedan fram för att se om skottet har träffat. Bland stenarna finner han en kortväxt man. Håret är oklippt och rufsigt. Kläderna av skinn är mycket lappade.

Mannen jämrar sig svagt. När han hör Lars komma tittar han upp och säger:

-  Det skottet skall stå dig dyrt. I framtiden skall du och de äldsta av sönerna i släktled efter släktled drabbas av vapnens förbannelse.

-  Jag trodde det var en björn som rotade här. Ursäkta mig.

Han får inget svar, varelsen sjunker sakta ihop och dör.

Lars gräver hastigt en grop en bit bort, släpar dit gubben och fyller noga igen hålet. Jämnar till marken och döljer alla spår. Går sedan skyndsamt hem till gården.

 

Helst vill han glömma alltihop. Mannens förbannelse ringer i han öron. Han får svårt att sova några nätter. Skulle vilja stoppa hela projektet men det saken bara rullar vidare utan att han kan göra något åt det.

 

En dag kommer tillståndet för brytning. Med Lars Larsson i spetsen börjar utvinningen av malmen i Svartberget. Vägen genom skogen anläggs. Byggnader för gruvhanteringen, snart nog också arbetarbostäder, handelsbod och skolhus. Samhället börjar ta form.

Lars Larsson bygger sig en bergsmansgård i samhällets utkant. Det blir inget skrytbygge men nog för att visa en viss rikedom.

 

Lars får familj. Nätterna i fäbodstugan resulterade i sonen Anders. Livet är på den goda sidan.

 

En dag 25 år senare går ryktet genom samhället att Bergsman Lars har blivit skjuten under mystiska omständigheter. Ingen kan säga bestämt hur det hela gått till. Landsfiskal Sabel påbörjar utredningen.

 

En del saker står klara:

Lars hade varit ute på jakt. Han hade rastat vid en eld ute i skogen då någon skjutit honom genom bröstet. Döden torde ha varit snabb då kulan gått rakt igenom hjärtat.

Jaktkamraten, förvaltar Erikson, kan inte lämna närmare uppgifter, påstod att han varit vid en källåder ett hundratal meter bort då han hörde skottet.

Kulan var inte heller av den kaliber som passade Erikssons gevär.

Det finns inga krutstänk på kläderna, vapnet måste ha avfyrats på några meters håll. Självmord var uteslutet. Lars gamla mynningsladdare var försvunnen.

 

Förvaltar Erikson tas, upprepade gånger, in till förhör. Trots att Sabel ställer sina frågor på de listigaste sätt vidhåller förvaltaren sitt vittnesmål. Han saknar också motiv för att skjuta Lars.

 

Sabel börjar fundera på vilka som kan ha något att vinna på Lars död.

Jägmästare Kula och Lars har varit i dispyt om jakträtten på Svartberget. Ordväxlingen hade inte undgått någon av besökarna på krogen för ett par veckor sedan. Kula var också känd som en god skytt som kunde lägga ned villebråd på långt håll.

Bergsman Olof i Storgruvan en mil bort, hade vid ett par tillfällen yttrat att nykomlingar som Lars inte borde få ha med bergsbruk att göra. Tyckte att de borde röjas ur vägen. Bergbruk skulle bara vara för de rika.

Ryktena går också att Anna har fått en älskare. Major Koppar. De har vid ett par tillfällen setts tillsammans på gruvsamhället gående i armkrok.

 

Sabel börjar undersöka vad som Lars ”rivaler” haft för sig under dagen.

Fru Anna förklarar samvaron med Major Koppar med att han under några dagar besökt gruvan för att se om det fanns några som kunde skrivas ut till indelta soldater. Att de, vid ett tillfälle, gått armkrok påstod hon bero på att hon trampat snett och behövde stöd då hon visade runt.

Pigan Elin kunde också dra sig till minnes Koppars besök, men inte den skadade vristen. På dagen för mordet hade Koppar avrest på förmiddagen. Verkade angelägen på att komma iväg. Det sista Elin såg av honom var då han gick ned mot den nya järnvägsstationen.

 

Bergsman Olof i Storgruvan påstod sig ha varit ute och inspekterat jaktmarkerna inför den stundande älgjakten. Hade tillsammans med Jägmästare Kula planerat röjning vid skyttarnas postställen. Vid 12- tiden hade de hört ett skott från Lars jaktmarker. Av ljudet att döma från den gamla mynningsladdaren.

 

Jägmästare Kula angav samma sak som Olof. Dock sade han att skottet hörts vid 13-tiden.

Han var säker på klockslaget då han alldeles före sett på fickuret.

 

En dag när Sabel passerar skolan frågar en av eleverna:

-  Har Farbror funnit byssan som Bergsman Lars sköts med?

-  Nej, den är försvunnen. Men vet du Sörgårds Matts något om det?

-  Jag och Pers Sven var uppe vid platsen i går. Det ligger ett gammalt trasigt gevär en bit därifrån.

-  Kan du följa med och visa mig var det ligger?

-  Tror det, måste bara begära lov hos lärarinnan först.

-  Det ordnar jag, lagen skall ha sin gång.

 

Uppe vid mordplatsen ligger geväret i en buske, knappt synligt utifrån. Kolven och pipan visar spår av att ha slagits mot stenar.

-  Har du eller Pers Sven rört geväret, undrar Sabel?

-  Nej, inte petat på det ens.

-  Bra då vet vi varför det var så svårt att finna. Någon måste ha gömt det med vilja.

 

På vägen mellan platsen där Lars satt och buskaget är mossan borta på flera stenar.

Sabel ritar av platsen, tar sedan geväret med sig ned till landsfiskalskontoret.

Vapnet identifieras som Lars gamla mynningsladdare. Kulan som fanns i hans kropp liknar också de kulor som han stöpte själv och som fanns i skinnpåsen under jaktturen.

 

Åter kallas förvaltar Erikson till förhör. Får ännu en gång berätta vad som skett under dagen:

-  Vi gick ut vid 8-tiden. Kom upp till Svartskogen vid 9. Jaktlyckan hade blivit usel. Inte ett byte på hela förmiddagen. Vid 12-tiden rastade vi. Tände elden och åt matsäcken. Pratade om djur och natur. Men också om vapnen vi hade. Jag tyckte de verkade omständligt med den gamla mynningsladdaren. Allt arbete med att förbereda vapnet innan skottet. Osäkerheten med flintlåset då det var ovisst om det tände krutet på en gång. Om tändkrutet låg kvar vill säga. Det hade tidigare ofta försvunnit då Lars skulle skjuta, men nu hade han kokat ihop någon smet som höll det kvar men ändå gick att tända med flintan. Lars tyckte det var en del av jaktens tjusning.

-  Med så mycket arbete, hur gjorde han med vapnet under rasten?

-  Såg till att hanen inte var spänd. I övrigt var det laddat.

-  Var fanns det under rasten?

-  Låg bredvid honom mot stammen han satt på.

-  Kunde han ha kommit åt geväret så det gått av i våda?

-  Knappast, den gamla bössan var inte den som avlossades av misstag.

-  Erikson var inte vid rastplatsen då skottet föll. Vet han vad Lars sysslade med under tiden?

-  Vi avslutade rasten. Jag hämtade vatten för att släcka elden ordentligt. Troligen höll Lars med att plocka ordning efter oss. Packa ihop kaffekanna och koppar. Jag såg inte exakt vad han gjorde då skottet gick av. Källan ligger ju bakom en liten kulle.

-  Gjorde Erikson några andra iakttagelser vid eller efter skottet.

-         Få se nu. Något rörde sig i buskarna en bit bort. Sedan såg jag ryggen på en figur som sprang ned mot samhället. Troligen någon pojke i skolåldern. Kan inte säga vem.

-  Tack då Erikson, jag tror inte vi kommer längre med utredningen i dag. Om han kommer på vem pojken är så hör av sig.

 

På kontoret undersöker Sabel åter den gamla mynningsladdaren. Skadorna på kolven är så stora att om en skytt haft den mot axeln så skulle han ha fått en kraftig skada. Kanske rent av ett brutet nyckelben. Det blir att fråga doktor Rask om han fått in en sådan skada.

Sabel kan inte låta bli att studera mynningsladdaren. Tänker på allt arbete med att dosera krutet och förladdning för att sedan stöta ned kulan i loppet. Sedan fylla på krut i tändmekanismen. Spänna hanen med flintbiten. Hoppas på att gnistan vid anslaget skall tända krutet så att skottet går av i rätt ögonblick.

Han tar lite av Lars ”tändpasta” lägger lite på gevärets tändanordning, går ut på trappan, spänner hanen och fyrar av. Knappt har flintan slagit ned innan ett rökmoln förkunnar att tändsatsen fungerar effektivt. Trots att han skakat geväret före ”skottet” så hade tändkrutet legat kvar.

När han åter sitter vid bordet försöker han komma underfund med var ”Lars tändpasta” består av. Visst är det svartkrut men också något som binder samman det. Han stryker ut lite på ett vedträ. Tittar och luktar på smörjan, men kan inte finna på sammansättningen. Ger upp och slänger vedträet på hällen vid brasan.

Plötsligt sprakar brasan till. Ett gnistregn slår ut från veden. En av dem hamnar på träet med tändpastan. Knappt har den landat förrän pastan tänder och bränner ett märke i vedträet.

Sabel förvånas över hur lättantändligt ämnet är.

 

När Sabel dagen efter passerar skolan stoppas han av Pers Sven. Pojken darrar med underläppen då han undrar om han får berätta för landsfiskalen en sak han sett.

-  Visst Sven, men är det så farligt?

-  Jo jag skolkade från skolan en dag, det får man ju inte.

-  Sånt händer väl, men vad är det mer som tynger dig.

-  Törs jag berätta, farbror är ju så sträng.

-  Ta det lugnt nu, jag lovar att inte vara sträng om det inte är ett grovt brott som Sven har gjort. Skolkade gjorde jag med ibland. Vi sätter oss i skogskanten.

Lite osäker följer Sven med upp till en tallstam som ligger vid vägkanten. De sätter sig och Sabel frågar vad som Sven sett.

-  Jo jag skolkade den dagen då Bergsman Lars blev skjuten. Var osams med lärarinnan. Smet ut i skogen med slangbellan. Brukar göra så när jag vill vara ifred. Det får man ju inte men…

-  Och sedan då?

-  Bäst jag smög fram såg jag hur Bergsman Lars och förvaltar Erikson satt vid en eld. Eriksson reste sig upp, tog en trähink och gick för att hämta vatten i källan en bit därifrån. Bergsman Lars sträckte på sig. Tömde kaffepannan över elden. Stoppade ned pannan och kaffekoppar i ryggsäcken. Böjde sig sedan och…

Svens ansikte blir spänt och underläppen darrar.

-  Vad hände sedan, ta det lugnt nu.

-  Far… farbror Bergsman tog en pinne och rörde om i elden, gnistor…

Sven tystnar, tårarna kommer fram. Sabel flyttar sig närmare och lägger armen om honom.

-  Är det så svårt att berätta, måste ha varit en jobbig tid för dig sedan den dagen?

-  Bergsman tog pinnen, rörde om och det flög lite gnistor från elden. Plötsligt smällde det till. Bergsman reste sig upp och föll sedan ihop med en gång. Jag tyckte att något flög bland stenarna och upp i skogskanten vid skottet.

-  Vad tror du det var?

-  Sörgårds Matts och jag gick upp dit ett par dagar senare. Fann geväret i en buske. Jag vågade inte säga något men Matts talade ju med Farbror.

-  Såg du vad förvaltar Erikson gjorde vid skottet?

-  Han var bakom åsen och hämtade vatten.

-  Tack Sven, vet du att du hade lösningen gåtan om skottet. Nu kan jag förstå vad som skett. Avskriva alla tankar på mord och rapportera det som en olycka.

-  Så farbror är inte arg på mig?

-  Snarare tvärt om, det var bara synd att du inte berättat det tidigare, så kunde utredningen gått fortare och du skulle inte behöva vara rädd så länge.

 

Sabels utredning accepteras på orten. Ingen hade något agg mot Bergsman Lars eller förvaltar Erikson.

 

Nästa generation tar över gruvan och gården. Anders nöjer sig inte med namnet Larsson utan byter till efternamnet Kroon. Gifter sig med Karin, en dam från herrgården en mil bort.

Gruvan går bra. Inkomsterna är goda.

När Anders Kroon skött rörelsen i 20 år kommer ett chockbesked på Svartgruvan:

Bergsman Kroon funnen skjuten på sitt arbetsrum.

 

 

Meny

(PDF)