Älgjakten

Direktör Carl Renfeldth har tagit några semesterdagar under hösten. Under det senaste halvåret hade det varit mycket att göra på pappersbrukets Stockholmskontor och detta var nu årets vildmarksäventyr. Han är på väg upp till den årliga älgjakten i norrland. Sitter på flyget från Arlanda upp till Umeå.
Under den nästan timslånga flygresan sitter han och minns tidigare turer upp till Storträsk.
Bilder från tidigare års jakter kommer för honom.

För ett par år sedan var det nära att en björn kommit fram till honom från passet. Tyst hade den kommit och stannat på bara 20 meters håll. Där hade den grävt om i en myrstack innan den lufsat vidare in i skogen. Carl hade fått björnfrossan efteråt, kom sig inte för att skjuta på älgtjuren som travat över Stormyren på bara 50 meters håll. Då det var lite genant berättade han det inte för de övriga i jaktlaget. Kamraten Gustaf Stjärna som hade passet på sidan om hade fällt den i stället.
Han minns arbetsglädjen i jaktlaget då de slet då de transporterade köttet med häst och timmersläde ned till bygden. Dagen efter var det hans tur att fälla en kraftig älgtjur,

En regnig höst för fem år sedan. Det regnade inte denna morgon men dimman låg kvar länge den dagen. Med hoppet att sikten snart skulle bli bättre hade laget gett sig av tidigt på morgonen, redan innan solen gått upp. Ensam hade han gått genom den högresta tallskogen det sista hundratalet meter på stigen upp till passet vid myren. Här låg dimman tät. Sikten var bara några meter. Carl tröstade sig med att värmen från den uppgående solen snart skall skingra dimman och sikten bli bra. Han gjorde upp en liten eld att koka kaffe på.
Det gick en halvtimme men sikten är fortfarande dålig. Plötsligt rör sig en gestalt en bit bort. Är det någon av kamraterna som kommer till honom. När han skall till att ropa på honom, ekar en trumpetstöt genom dimman. Än i dag kan han känna överraskningen då tranan gav hals och sedan försvann tillbaka in i dimman.

Han minns hur de förra året sköt två stora tjurar långt uppe vid bortre änden av jaktmarken. Som tur var hade den nya skogsvägen blivit färdig under sommaren och de kunde enkelt köra ned älgarna till bygden.

Flera minnen drar förbi. Bäverhyddan vid bäckens utlopp i den lilla dammen ovanför kvarnen. De vresiga gammeltallarna överst på storberget. Gemenskapen med de övriga deltagarna under kvällarna.

Planet landar och han möter de övriga i jaktlaget utanför flygterminalen. Sällskapet består av chefer för olika avdelningar inom bruket.
Efter det att han hälsat på deltagarna tar de plats i minibussen och påbörjar de två timmar långa resan upp till logiet på turistgården.
De anländer i skymningen. Efter att ha installerat sig på rummen, tar en kväll med jakthistorier och andra minnen vid.

Under kvällen sänder naturmagasinet ett reportage från de hotade regnskogarna i Afrika. Alla i laget tycker att det är sorgligt att inte den naturliga miljön kan få vara orörd.
Vid 22 tiden avslutar de samvaron för att ses tidigt nästa morgon och åka ut till jaktmarken.

Redan vid slaget 5 samlas de för avfärd. Ivern är stor för att komma upp till de gamla älgpassen. Helst skall jägarna vara på plats innan det blir ”skjutljust”
Minibussen letar sig fram genom bygden. Gårdarna ligger som vanligt efter vägen, fast några ser ut att vara öde. Åkrarna talar också om bygdens avfolkning.
De svänger upp på skogen. Minibussen kränger av och an mellan vägens gropar. På sidan ligger stora staplar med massaved som senare skall köras ned till bruket vid kusten. Laget stannar vid den gamla skvaltkvarnen. Stiger ur och gör sig klara för att gå till sina pass. Ledaren ger de sista instruktionerna inför dagens jakt.

Carl har önskat och fått sitt vanliga pass vid Stormyren. Vägen dit är väl ett par kilometer och han ger sig av med raska steg. Den förta kilometern går han efter den nya skogsvägen, tar sedan av på en körväg. Efter ett hundratal meter kommer han fram till kanten på ett hygge. Pannlampan fladdrande ljuskägla leder honom. Ibland blir osäker på vägen, men finner en bekant bergssida eller annan ledtråd och går vidare.
Efter en stund tar vägen slut och våtmarken tar vid. Han söker sitt vanliga pasställe invid en stor gran, men finner den inte. Lite förvirrad sätter han sig på en stubbe och inväntar gryningen.

Sakta kommer dagsljuset smygande. En tät dimma ger en begränsad sikt. Den lättar långsamt och han kan urskilja de första förkrympta tallarna i myrkanten. På andra sidan breder ett hygge ut sig. Varefter sikten tilltar så ser han bara ett stort hygge med enstaka frötallar. Borta är den skog som förra året stod tät. Nu är det kalt mer än en kilometer bort. Han söker sin position i terrängen och finner att den stora stubben han står vid är den sista resten av den gamla granen, där han stått på pass tidigare år.

Dagen går. Inte ett djur passerar inom hans synfält. Det hörs inget skott från de övriga i jaktlaget. Vid 16 tiden meddelar ledaren, via mobiltelefonen, att dagens jakt avbryts och återsamling sker vid kvarnen.
Då han går ned till samlingsplatsen ser han Storbergets kala hjässa avteckna sig mot himlen. Inte en enda av tallarna fanns kvar.
Han gör en avstickare till bäverhyddan vid kvarnen, men dammen är riven och hyddan raserad.

På samlingsplatsen är stämningen dyster. Inte en enda av jaktdeltagarna har sett någon älg. Trakten verkar övergiven av djuren. Bara ett par korpar hade observerats under dagen.

På kvällen är det också dystert. Träffen som brukar vara höstens höjdpunkt blir en missräkning. De sitter tysta framför tv-apparaten. När National geographic del visar en film om hyggen i Amazonas stänger de helt enkelt av den. En del av laget går tysta till sina rum.

Carl frågar Eric hagen, chefen för avverkningen:
-  Hur det kommer sig att bolagets skog skövlats på detta sätt?
-  Vi beslöt ju på mötet för två år sedan att skogsvägen skulle anläggas och virket i området skulle tas till pappersfabriken.
-  Men inte var det väl kalhygge som planerades?
-  Det uppfattades ändå så när ordern nådde huggarlagen. Maskinerna måste ha utrymme för att ta ned träden på ett säkert sätt.
-  Kan så vara, men inte trodde jag att vi skulle vara värre än de som plundrar i regnskogen. Men det växer väl upp igen om några år.
-  Kanske det. Men en del växter kan ha svårt att komma tillbaka om tiden blir för lång.

Nästa dag far de, efter ett kort möte till Skoberget ett par mil bort. Här har ingen avverkningarna skett. Träden är för klena och ger inte bra avkastning på flera år. Jaktmarken är mindre och passen blir tätare. Men här finns det vilt, och de får skjuta den enda älgen som de har tilldelning på i detta område.

Efter ännu en natt på logiet börjar det färden ned mot Umeå. Stämningen är fortfarande dyster. Efter en stund kan inte Carl hålla tyst:
-  Ursäkta grabbar, jag trodde inte att avverkningsbeslutet skulle slå så hårt mot naturen. Vi bör nog inte klaga på bolagen i Afrika, när vi inte kan sköta våra marker här på ett bättre sätt utan måste ta ut timret till sista stocken.
Ingen svarar honom, men flera i laget nickar bifall.

Året efter blev det ingen jakt. Cheferna tog en golfrunda i stället.

Meny

(PDF)