Utbölingen. 

 

Ny på bruket

En försommardag på 1930 talet.

-        Hörru, din jävla utböling. Kom inte och lägg dig ut för våra bruksjäntor. Egentligen skall du ha ett riktigt kok stryk så att du vet din plats här på bruket. Grabbgängets ledare, Stor Sven, hånar den nyinflyttade grabben.

-        Men varför…

-        Håll käften, annars blir det en riktig omgång. Förresten kan du väl ändå inte dansa som folk.

-        Men jag slåss aldrig.

-        Titta på mesen, han verkar nästan ta till lipen. Det är väl inga jäntor som vill ha en sådan. Kom nu grabbar så går vi och får oss lite öl. Den här lipsillen lär vi väl inte se mera av under kvällen, han ser ut för att redan ha pissat på sig.

-        Men skall vi inte ge honom en omgång i alla fall, undrar en av de andra grabbarna?

-        Ödsla krafter på en sådan, det räcker med den här förolämpningen i dag. Hela bruket skall känna till lipsillen, i alla fall jäntorna. Vi kan ta det andra senare, när han mognat lite.

Stor Sven och bruksgrabbarna går mot vagnshuset där dansen pågår för fullt.

 

Anders stod som förstelnad. I veckan hade han, som 25-årig smedgesäll, kommit till Östanby bruk ifrån Skogsboda där Baron Gustaf von Silferkrycka agerade både som bruksherre och präst. Nu stod han på skälvande ben inför Östanbys grabbar. Som seden var skulle alla utbölingar ha sig en omgång innan de togs upp i gemenskapen och fick lära sig dansa på brukets sätt. Rädslan lyste i Anders ögon, benen skälvde och ögonen tårades. På Skogsboda hade ett sådant mottagande genast rapporterats till Silferkrycka och den som hotande fick stå och skämmas vid kyrkporten på söndagen

Nu var lördagskvällen förstörd för Anders del. Den första varma försommarkvällen skänkte ingen glädje. Hur skulle han kunna visa sig vid kommande danser vid vagnshuset? Redan nu skrattade brukets ungdomar åt honom. Hade inte Stor Sven redan pekat ut ”mesen” för jäntorna. Han tyckte sig ha hört glåpord då han passerade dem vid knuten till vagnshuset.

Sakta gick han till brukskammaren där han hade sin sovplats, lade sig på sängen med kläderna på och grät sig till sömns.

 

På söndagen uppsökte han brukskyrkan. Vanan att gå på mässan satt i efter alla år på Skogsboda, där Silferkrycka krävde att alla som ”inte hade laga förfall” skulle höra veckans predikan.

Han såg sig om under mässan. Ett 20-tal äldre personer hade infunnit sig, inga yngre deltog som församling i gudstjänsten. Enda undantaget var en kvinna i hans egen ålder. Hon tjänstgjorde som kyrkvärd och sångerska.

Efter gudstjänsten hälsar han på kyrkoherden, Johannes som står utanför kyrkporten.

-        Men se, ett nytt ansikte i kyrkan. Det var inte i går som en ungdom kom till oss. Är ni ny på bruket?

-        Kom från Skogsboda i onsdags. Är van med de obligatoriska kyrkobesöken därifrån.

-        Skogsboda, hur är det där borta, har hört en del om Silferkryckas krav de senaste åren?

Anders berättar om krav på disciplin och moral. Hur det blivit en plåga för brukets invånare, då allting kunde uppfattas som syndigt. Ingen dans för ungdomar eller vuxna, inget kelande för ogifta utan barons tillstånd. Bara kyrkoplikt och moral.

Efter en stund kommer den unga kvinnan ut och går sedan tillsammans med Johannes ned mot samhället.

 

Anders kommer snabbt in i smedjans arbetsgemenskap. Här är det mest äldre gifta karlar som arbetar. Även de yngre kolgossarna respekterade hans yrkeskunskap. När det gällde frågor om livet på bruket hade han dock ingen talan. För att vara en riktig ”Bruksare” skulle man helst vara född på orten eller bott där i mer än 25 år.

 

Det går ett par veckor. Han knegar vidare i smedjan. Danserna avstår han ifrån. Vill inte ha bråk med Östanbys grabbar.

En lördagskväll passerar han vagnshuset där dansen pågår för fullt. Ett par av traktens omtalade spelmän står för musiken. Många som annars inte brukar vara vid dansen är där i kväll. Anders stannar upp och lyssnar på musiken. Blir stående vid stallet. Ingen av grabbarna lägger märke till honom. Han finner spelmännens låtar trevliga. Märker inte hur tiden rinner iväg.

 

Vid 21 tiden har han ledsnat. Grabbarna är på fyllan och försökte bara mucka gräl. Det ena slagsmålet efter det andra pågick i hagen bakom vagnshuset. Upptäcker de honom så blir väl även han indragen i bråket.  Även flickorna hade varit i flaskan och flamsade värre än vanligt.

 

Då han skall lämna platsen kommer en kvinna gående från vagnshuset. Plötsligt snavar hon och ramlar handlöst i backen. Då hon försöker resa sig kan hon inte stödja på ena foten.

Han räcker henne en hjälpande hand. Leder henne fram till en bänk som står vid stallväggen. Försiktigt undersöker han foten och konstaterar att hon stukat den och inte kan dansa mer i kväll. Han ser att det är den unga kvinnan som tidigare sjöng i kyrkan.

-        Hur skall jag ta mig hem, undrar hon. Har ju halvmilen bort efter skogsvägen? Kan inte gå så långt.

-        Jag har cykeln med mig. Duger det om jag skjutsar hem dig på den?

-        Men skall du redan gå hem, dansen varar ju minst en timme till?

-        Jag var redan på väg. Dansar inte. Lyssnade bara på musiken. Det får vara nog för ikväll, jag vill inte bli indragen i grabbarnas bråk.

-        Vi har väl inte pratas vid tidigare, jag heter Stina och bor på Gräsbogården.

-        Anders Koppar, smedhalva, kommer ifrån Skogsboda bruk.

 

Helg i Gräsbogården

 

Vägen är full med löst grus, han kan inte cykla med henne på ramen, utan leder den med henne sittande på sadeln. Efter en dryg timme är de vid gården. När hon stiger av cykeln ömmar foten så hon inte kan gå utan stöd.

-        Anders, törs jag be dig hjälpa mig in i Lillstugan?

-        Visst, inget problem.

 

När de kommer in sätter hon sig på sängen. Drar upp kjolen, lossar strumpebandet och tar av sig strumpan på den onda foten. Den är svullen och behöver ett enkelt stödförband.

-        Anders, kan du hämta elastabindan i skåpet och lägga ett stöd på min fot.

Han har stått och tittat i golvet under tiden hon tog av sig strumpan. När hon ber honom om hjälp hajar han till och går sedan efter förbandet.

Generad över hennes uppdragna kjol, som visar mer än halva låret, lägger han förbandet runt fot och vrist. Försiktigt prövar hon att stå på foten.

-        Tack, nu känns det bättre. Vill du ha en kopp kaffe som tack för hjälpen?

Han nickar till svar och hon sätter kaffepannan på spritköket.

 

Under tiden ser sig Anders omkring. Lillstugan som tidigare var sommarbostad för gårdens dräng, består av ett stort kök, en liten farstu och troligen också en skrubb innanför. Nu har Stina rustat upp den så att det är riktigt hemtrevligt. Möbleringen är i huvudsak köksbord med tillhörande stolar och hennes säng.

-        Jag brukar bo här på somrarna, mamma och pappa bor i stora huset. Men det är skönt att ha lite eget när jag ändå är 22 år. På vintrarna bor jag i stora huset.

-        Härligt rum, annat det än brukets ungkarlsbarack. Fem killar i samma rum och det är jämt någon som snarkar eller också skall några spela kort halva natten.

 

Visseljohanna tar ton och kaffet är klart. Stina har fått fram några hembakta bullar och de slår sig ned vid bordet. De sätter sig till bords och dricker.

-        Varför skulle du gå så tidigt från dansen, undrar Stina?

-        För mycket fylla och stoj. Det fick vara nog för i kväll.

-        Men du kan väl dansa?

-        Inte som ni dansar här på bruket. Och på Skogsboda var dans syndigt förbjudet.

-        Inte hade du någon flicka till sällskap heller.

-        Verkar inte finnas någon som vill.

-        Tokiga tjejer, du verkar ju vara en reko kille. Inte många skulle ställa upp för mig som du har gjort i kväll.

-        Kan vi inte prata om något annat är du snäll. Jag har aldrig lyckats med flickor, inte haft någon till sällskap. På Skogsboda pratade kyrkoherden, jämt om hur syndigt det var. Nu vet du det och därmed tycker jag att vi slutar den diskussionen.

-        Som du vill, men jag har inte heller haft sällskap.

Samtalet övergår till arbetet på gården och på bruket.

När det närmar sig midnatt och Anders förbereder sig på att cykla hem, hörs ett tilltagande brus utifrån. En smäll förkunnar att det kommit en åskskur.

-        I det här vädret kan du ju inte cykla hem. Stanna över natten om du vill.

-        Törs jag det, du vet, jag, är lite bly…

-        Äsch, du är på landet nu. Genera dig inte. En natt kan du väl stanna. Det behöver inte hända något farligt.

-        Tack då, jag skulle bli genomsur innan jag kommit till vägskälet, sedan är det ju nästan halvmilen kvar till bruket och baracken.

 

Stina blåser ut ljuset och börjar ta av sig kläderna. Anders gör ett snabbt besök på dasset. När han kommer tillbaka har Stina ett kort nattlinne på sig. Han tar av kostymen och kryper ned i sängen bredvid henne. Han ligger bakom hennes rygg med armen vilande på hennes mage. Försiktigt lirkar hon upp den till bröstet innan hon säger god natt.

Ovan med situationen ligger Anders och funderar en stund innan sömnen infinner sig.

 

Väckarklockan ringer. Stina sträcker ut handen och stänger av den. Anders undrar vad som står på.

-        Dags för mig att ta in korna och morgonmjölka. Fastän det är söndag så måste det göras.

-        Klarar du det i dag, jag menar, kan du stödja på foten och lyfta de tunga mjölkflaskorna?

-        Visst ja, det var därför du följde med mig hem. Får känna hur det känns.

Försiktigt sätter hon ned foten på golvet. Den ömmar lite, men hon kan halta fram utan större problem.

-        Klarar du verkligen av mjölkningen när du knappt kan gå?

-        Måste väl göra det. Mamma och pappa är på 70 års kalas hos morbror Ruben och kommer inte hem förrän i eftermiddag.

-        Jag kanske kan hjälpa dig med något? Fast jag har ju aldrig mjölkat en ko.

-        Om du vill det så tackar jag för det. Men du kan ju inte vara bonddräng klädd i kostym. Titta efter i skrubben innanför farstun om det finns någon overall och stövlar som du kan ta.

En stund senare arbetar de tillsammans i ladugården. Stina sköter mjölkningen medan Anders bär och tömmer mjölken i uppsamlingsflaskan och andra tyngre sysslor.

Efteråt äter de frukost i stora köket.

 

En sugga skall till och grisa. Stina ber Anders se efter hur det är i svinhuset. Då han kommer in är den första kultingen på väg ut. Snabbt rusar han in i köket och meddelar händelsen. Stina sitter på soffan och ordnar med förbandet på foten.

-        Kan du passa suggan en stund så hon inte lägger sig på någon kulting. Jag kan inte gå ut dit just nu?

-        Tala bara om vad jag skall göra så ordnar det nog sig.

-        Se till att smågrisarna inte kommer i kläm under suggan och skulle någon ha svårt att få av fosterhinnan så får du hjälpa till.

-        Klart som korvspad, du får komma efter när foten bär dig.

Då han åter kommer ut i stian så har den första kultingen just blivit av med fosterhinnan. Försiktigt tar han den och lägger den i halmen bredvid suggan. Det tar en stund innan nästa är på väg. Han får ta ett tag och befria den från hinnan.

Dagen rinner undan. Stina gör ett hastigt besök, men klarar inte av att vakta då foten ömmar för mycket.

 

Plötsligt står en äldre man i dörren.

-        Men se, är det Stinas nya dräng som förlöser suggan i dag.

Anders rycker till och ser förvånad ut.

-        Jag är Gustaf, bonde på gården. Snällt av dig att ställa upp när jäntan skadat foten.

-        Jag måste väl då hon hade svårt att gå?

-        Måste och måste, många grabbar skulle inte göra det och framför allt inte hjälpa till på gården.

-        Det var bara naturligt för mig och så slapp jag grabbarnas fyllsnack i bruksbaracken.

-        Ja visst ja, du är smedhalva. Men verkar inte vara bortkommen på landet heller. Men gå in och få en matbit. Sara har nog en tallrik åt dig med. Jag vaktar suggan tills hon är klar.

 

I köket sitter en äldre dam och sköter om Stinas fot. Då Anders kommer in bjuder hon honom att ta en matbit från spisen.

-        Anders, säger Stina. Du har träffat Gustaf ser jag, här har du mor Sara.

Han hälsar lite blygt på kvinnan, innan han tar en matbit.

Under måltiden ser han hur Sara smörjer in foten, läser något obegripligt innan hon lägger på förbandet. Stina reser sig upp och kommer försiktigt fram till bordet. Sara går in i kammaren.

-        Foten var ordentligt vrickad. Mamma har sett om den och nu så kan jag snart gå ordentligt.

-        Vad sade hon när hon lade på bandaget?

-        Jag vet inte, något som hon lärt av sin mor. Men det hjälper oftast mot många krämpor.

-        Kanske hon utför svartkonst, viskar Anders?

-        Kalla det som du vill. Mormors mor var ”Klok gumma” och har väl lärt sin dotter en del.

-        Som sedan lärt sin dotter?

-        Nej, om jag skall erkänna det så är mamma egentligen min mormor. Min riktiga mamma, Karin, vart ensamstående och kunde inte ha mig kvar, så jag har fått växt upp här.

-        Det förklarar ju varför jag tyckte att de ser så gamla ut.

-        Ja Gustaf är 70 år och Sara fyller 68 i höst. Så nu vet du det.

 

Gustaf kommer in i köket.

-        Det är då en redig grabb som du fått med dig hem. Klarade alla tio kultingarna. Det skall han ha stort tack för.

Anders tittar lite förläget ned i bordet. Vet inte hur han skall ta berömmet.

-        Seså grabben, om du inte var smedhalva så skulle jag ta dig till dräng på gården.

-        Pappa, menar du allvar, inte skulle han ge upp smedjan för att bli dräng?

-        Osvuret är bäst, men har du en matbit till mig också?

 

Anders och Stina går till lillstugan. Samtalar en stund innan han ger sig av till bruket.

Det är redan sen eftermiddag då han kommer till brukskammaren, där hans rumskamrater sitter och spelar kort.

-        Vart fan har du hållit hus hela dagen, undrar Erik.

-        Varit en tur ut på landet, hurså?

-        Fan tro det, varit med ett kjoltyg naturligtvis. Neka inte, ni blev sedda då ni åkte från vagnshuset.

-        Hon hade gjort illa foten och behövde hjälp hem.

-        Skitsnack, då borde du vara hemma tidigare. Vänta bara till Stor Sven får höra om ditt ”äventyr”.

 

Dopet i badhuset

 

Veckan går och det blir åter lördag. Då Anders kommer ut ur smedjan står Stor Sven och bruksgrabbarna samlade utanför. Då Anders skall passera dem så sluter de sig i en ring runt honom.

-        Vem var kjoltyget, som du skjutsade hem i lördags, undrar Stor Sven.

-        En trevlig kvinna, hurså?

-        Är du uppkäftig, smeddräng. Du vet väl att utomstående skall lämna våra brukskvinnor i fred.

-        Men…

-        Inga men, vi hade överseende med dig tidigare, men nu är det slut med det. En rejäl omgång väntar dig. Skall bara få oss en omgång öl innan vi mosar dig.

Under glatt tjoande så drar sig grabbarna ned till krogen.

 

Anders går till brukets badhus. Vill tvätta av sig veckans hyttdamm. Byta om till rena helgkläder.

Bäst han står där kommer Stor Sven och grabbarna. De har varit på värdshuset och är lite fulla.

-        Men se, haren är redan på plats. Här har vi chansen att möra upp honom ordentligt.

-        Skall vi vrida mandomen av honom eller möblera om ansiktet lite?

-        Men tokstollar, i dag har vi ju en stor tunna med iskallt källvatten här inne. Ett litet kallbad under några minuter skadar ju inte. Samtidigt så blir det inga märken.

-        Listigt Sven. Kastar du i honom själv?

-        Varför skulle jag göra det, finns ju starka karlar här som kan utföra min önskan. Lasse och Filip, utför uppdraget. Halvdränk den där haren.

De båda grabbarna är stora och starka. Anders är som en vante i deras händer och på bara någon sekund så ligger han med huvudet och överkroppen i det kalla vattnet. Hålls under vattnet till dess han nästan svimmar. Då han lyfts upp för att inte drunkna måttar han en spark utan att sikta. Den tar på Lasse som viker sig dubbel och vrålar rakt ut.

-        Sparkar du mina grabbar i skrevet, hardjävel. Vill du att vi skall låta dig drunkna nästa gång.

Sven går hotfullt mot Anders.

Plötsligt uppenbarar sig en kvinnlig gestalt.

-        Skall ni ta livet av honom, har ni inte vett i kroppen, vrålar hon.

-        En UTBÖLING som dragit iväg men en av våra kvinnor. Du vet väl att det är straffbart.

-        Nog visste jag att du Stor Sven var elak, men att hota med att dränka folk. Nu går du för långt.

-        Men han drog iväg men en av de våra.

-        En av era kvinnor, det tror jag inte. Anders är en trevlig grabb som inte gjort något olagligt, inte ens efter eran bruksmoral.

-        Hur fan vet du det?

-        Han skjutsade hem mig då jag stukade foten i lördags. Blev sedan kvar över natten på grund av åskvädret.

-        Och kom hem sent på eftermiddagen, fan tro det?

-        Han hjälpte mig lite på gården innan pappa kom hem.

-        Hjälpte med vad då? I sängen kanske eller på log…

-        Sven, ser du inte vem kärringen är, undrar Filip?

-        Nä dra på trissor, Kyrkfia! Jag som trodde att det var ett normalt fruntimmer. Kom grabbar, henne kan HAREN gärna få ha för sig själv.

Stor Sven och grabbarna går ned på bruket. Mellan sig har de Lasse som har svårt att gå efter Anders spark. Filip gastar tillbaka att Anders har att vänta sig en rejäl omgång för sparken.

 

Anders ligger på golvet. Verkar inte ha krafter för att resa sig.

-        Hur är det, Stina här, kan du tala?

-        Är det du, skönt att du kom, jag…

Orden kommer inte fram. Han svimmar av.

-        Såja tag det lugnt nu. Lägg dig på golvet och slappna av en stund.

En mansperson uppenbarar sig i dörrhålet.

-        Vad gör Stina här inne, frågar han med bestämd röst?

-        Grabbgänget gav Anders en omgång. Var nära att dränka honom.

-        Men kvinnor får inte vara i männens tvättrum vet väl Stina.

Hon ser upp på mannen.

-        O, förlåt Johannes, jag ville bara hjälpa honom.

-        Jag såg slutet på misshandeln, skulle gå fram då Stina rusade in. Jag kan intyga att inget omoralisk hänt här inne från hennes sida.

Stina lägger sin hand på Anders panna. Mumlar några konstiga ord. Efter bara några sekunder öppnar han ögonen. Sätter sig sakta upp och ser sig omkring. Märker Stina vid sin sida, upptäcker sin nakenhet och blir alldeles röd i ansiktet.

-        Såja, säger hon. Inte behöver du bli generad bara för att jag sitter här?

-        Men jag är ju…

-        Naken, än sen då. Huvudsaken är att du kommer på fötter igen. Kom så klär vi på dig.

Johannes som under tiden stått i dörrhålet kommer in och sätter sig på en bänk. Då Anders fått på sig kläderna och vilar på en stol säger han:

-        Så, kan ni nu berätta för mig hur det här har gått till?

-        Som Johannes vet så kommer Anders utifrån. Grabbarna gillar det inte. Vill ha brukets kvinnor för sig själva. Jag trampade snett…

Utan att darra på rösten berättar hon om föregående helg. Hur hon såg Anders gå in i badhuset och gänget kommit efter och gjort honom sin kur.

-        På så sätt. Nu då han verkar ha kommit någorlunda till sans så lämnar jag er. Men Stina bör inte stanna här inne. Moraltanterna kan missuppfatta det.

-        Ja, Johannes, vi skall genast gå här ifrån.

 

Då de gått en bit kommer en hästskjuts efter vägen. Den stannar och bonden ropar på ungdomarna.

-        Anders och Stina, kom här så åker vi hem till Gräsbogården.

-        Kommer pappa.

-        Ta grabben med dig också. Jag vill tacka honom för hjälpen i förra veckan.

 

Åter på gården

 

De hoppar upp på vagnen och en halvtimme senare kör de upp på gården. Anders får i uppgift att spänna Svarten från vagnen, sela av och sedan leda honom till hagen. När seldonen är upphängda och han kommer in i köket säger Gustaf:

-        Du borde bli bonde. Trodde jag aldrig att du skulle klara Svarten. Han brukar trilskas så fort andra än gårdsfolket skall hantera honom.

-        Så Gustaf testar mig. vad skall det tjäna till?

-        Säg det du, låt tiden bestämma. Hans tonfall har ett stänk av finurlighet.

-        Nu skall pappa ta det lugnt med Anders. Han kanske trivs i smedjan och inte vill vara bonde.

-        Det är upp till honom, här har vi i alla fall mat för dagen, men det är ju inte säkert på bruket. Jag minns 1910. Baron fick svårt att leverera och smederna fick gå på skogen en hel vinter.

-        Sluta tjata om det, du tar upp det så ofta som det är tal om ekonomi eller arbete.

-        Du kommer väl inte ihåg det. Förresten så bodde du med din mamma i stan då.

-        Och missväxten för två år sedan, då säden på Skogsvreten torkade bort.

-        Hör du Anders, fruntimmer skall då alltid ta upp saker.

-        Det är väl inte säkert någonstans här i världen. Men jag som bonde, äger ju inte ens ett potatisland, svara Anders.

-        Andra tider kan komma. Vänta och se.

-        Jag måste ut och se till korna, säger Stina.  Anders vill du gå och se på kultingarna som du tog hand om i förra veckan?

 

Efter att ha bytt om kommer han ut på ladugårdsbacken. Ser hur en av korna ”rider” på en annan ko.

-        Stina, varför gör kon så där, ropar han in i mjölkkammaren?

-        Jaha, Majros är brunstig. Borde få henne betäckt. Hur skall jag hinna det före helgsmål?

-        Hur menar du?

-        Gå med henne till tjuren i granngården. Pappa orkar inte ta henne dit. Det tar väl en timme eller så. Mjölkningen kan inte vänta så länge. Skulle vara om jag skickade dig med henne?

-        Ok, om du tror att jag klarar det.

-        Skall bara ringa och höra om de kan ta emot henne i eftermiddag.

Stina går in i köket och meddelar Gustaf som ringer. Får klartecken och Anders ger sig med en trilskande ko ut på vägen. Efter ett par hundra meter gör hon mindre motstånd och de går lugnt vägen fram.

 

Vid granngården tar en man i 30-årsåldern emot.

-        Är det från Gräsbogården. Jag heter Axel. Gustaf sa att en som heter Anders skulle komma med en ko. Är du ny dräng?

-        Inte det precis, kamrat med Stina sedan en tid. Arbetar annars i smedjan på bruket.

-        Och så vågar de skicka dig med kon. Men du är väl tuffare än den där lipsillen som gav sig på en av Stor Svens grabbar i eftermiddags och sedan smet iväg. Han lär få det hett om öronen i framtiden. Ryktet nådde ut hit för en stund sedan.

-        Det vet jag inget om. Har varit på gården efter arbetet i dag.

-        Det är ok. Nu ordnar vi det här med kon. Led ner henne i hagen vid ladugården så kommer jag med Oskar.

När Axel kommer med tjuren säger han åt Anders att släppa in Majros i hagen. Då Oskar kommer in och nosar på hennes bak står hon helt stilla. Han tar sats och betäcker henne.

-        Har du sett vad snabba dom är, säger Axel. Ger sig inte tid att hetsa upp varandra som man får göra med frugan på lördagskvällen. Ligga och kela en god stund innan man får stiga på och fylla henne. Eller vad säger du?

-        Kanske det, jag vet inte.

-        Säg inte att du är okunnig om det. Någon brud har du väl i alla fall satt på?

-        Nej, det har inte blivit så.

-        Men lägg in en offert på Stina. Bra tjej, klarar gården nästan alldeles själv.

-        Vet inte om jag kan. Hon verkar så fin. Sjunger i kyrkan och så.

-        Inte skall du ta det för högtidligt. Gör ett försök i alla fall.

Ute i hagen har Oskar slutfört akten med Majros. Båda lunkar sida vid sida.

-        Då var det klart, jag skall ta in Oskar igen. Vi ses väl någon gång. Hälsa Stina.

När de skall lämna hagen är Majros åter motsträvig. Råmar högt och får svar inifrån ladugården. Men då de åter kommer ut på vägen får Anders åter kontrollen över vandringen.

 

Stina är klar i ladugården. De möts utanför.

-        Gick det bra, inga problem med Majros, undrar hon?

-        Skulle de vara det? Hon följde med snällt efter ett tag.

-        Men något är det med dig. Du ser så konstig ut?

-        Ryktet om händelsen i badhuset har redan nått ut hit. Axel sa ta Lipsillen skulle få storstryk om han visade sig på bruket igen.

-        Men stanna här till i morgon, du har ju sovit hos mig tidigare så en natt till skall vi väl kunna dela husrum.

-        Tack för det, jag anar att jag inte skulle stå på fötterna i morgon om jag sov i smedjan.

 

Sara har maten klar och de bänkar sig vid köksbordet. Gustaf förhör sig om hur besöket i granngården gått innan han börjar tala om höskörden som skall börja kommande vecka.

-        Det blir tungt arbete. Jag är inte så rask i år, har lite värk i bröstet och lederna. Stina får väl ta det mesta arbetet. Man skulle ha en dräng som förr i tiden.

-        Pappa, du tror väl ändå inte att Anders skulle sluta i smedjan för att ta hand om vårt hö?

-        Har jag väl aldrig sagt, bara att det skulle vara bra med flera under skörden.

-        Och varför tittade du på Anders under tiden?

-        Måste väl titta på den man talar till.

-        Nu får det vara slut med det här att han skall göra drängjobbet. Han är smedhalva och därmed basta.

-        Anders, säger Sara. Vad tycker du om kultingarna?

-        Har inte haft tid att se dem än. Majros kom emellan.

-        Vi tar det efter disken. Men skall vi ta och värma upp bastun i kväll, undrar Stina?

-        Du skulle må då, säger Gustaf. Sitta där naken med grabben.

-        Äsch, en naken karl är det väl inget särskilt med. Att jag skulle vilja basta beror på att jag måste till kyrkan och tjänstgöra i morgon. Förresten, vet du om Anders överhuvudtaget gillar bastubad.

-        Såja Stina, ta inte illa upp om Gustaf retas med dig, säger Sara.

-        Jag tror att pappa lider av lite gubbsjuka. Tror att jag skall jaga Anders, vi är ju bara kamrater. Fast gullig och duktig är han.

Anders rodnar lite och tittar ned i bordet.

-        Där ser du då, han är kanske inte helt ointresserad av dig.

-        Tyst gubbe. Har vi ätit färdigt så går vi ifrån bordet och jag får diska.

 

Under tystnad tar Sina och diskar. Anders torkar. Ingen av dem säger särskilt mycket.

Efteråt går de till Lillstugan. Stina är lite förlägen.

-        Anders, tog du illa vid dig av pratet vid bordet, du blev så tyst efteråt?

-        Ingen fara, men allt har blivit så konstigt den sista tiden. Risken att få stryk av bruksgrabbarna, att jag träffat dig och…

Anders tystnar.

-        Du behöver inte berätta nu. Gör det då du känner dig mogen för det. Vi är kamrater, bry dig inte om pappas prat.

-        Tack för det. Du skall veta att du är den bästa kamraten jag har haft någon gång.

-        Roligt att höra.

Det blir tyst en stund. Båda verkar sitta i egna tankar.

 

-        Jag tror att pappa har bastun varm. Kommer du med?

-        Törs jag det? Tänk på vad Gustaf sade.

-        Bry dig inte, han pratar så mycket. Vi är väl vuxna och kan bestämma själva hur vi gör.

Utan ett ord reser sig Anders och går fram till Stina. Omfamnar henne och ger henne en puss på kinden. Hon besvarar omfamningen och de blir stående tätt tillsammans några sekunder.

-        Släpp mig, säger hon sedan. Vi får inte… jag menar…

Han släpper henne fri. Hon tar handduken från skänken och går mot dörren.

-        Kom med om du vill. Jag lovar att inget farligt skall hända.

-        Vad skulle det vara som skulle vara farligt.

-        Du skulle bara veta vad jag känner. Men det får vara till en annan gång.

 

De går ned till ett litet hus vid bäcken, det är en kombinerad bastu och tvättstuga.

När de kommer in sitter Gustaf och Sara redan och njuter utav värmen.

-        Du fick med dig Anders i alla fall, skrockar Gustaf.

-        Än sen då, varför skulle han inte följa med?

-        Säg det du jänta, jag minns när Sara och jag var unga. Jag var dräng här på gården. Sara var enda barnet. Bastun fanns då med. En lördagskväll på våren. Jag tror det var vid påsk. Bastun var varm…

-        Tyst Gustaf Andersson, säger Sara med ett bestämt tonfall. Du behöver inte berätta det för ungdomarna. Karin lät inte vänta på sig. Bara 9 månader efter den kvällen.

-        Där ser du, säger Gustaf. Det kan vara farligt med heta bad. Hettan kan dröja kvar.

-        Pappa, var tyst nu. Kan du inte bara njuta av bastun utan att dra upp det där?

-        Så du törs inte höra sanningen, men ta det som en varning då.

Det blir tyst en stund innan Sara och Gustaf avslutar bastandet och går ut. Ungdomarna sitter tysta på varsin lave. Till slut bryter Stina tystnaden.

-        Jag blir så irriterad på pappa. Alltid skall han prata om att du skulle passa som arbetskraft på gården eller som nu antyda att vi skulle…

-        Bry dig inte, tiden får visa vad som händer. Jag vet ju inte ens om jag kan vara kvar på bruket. Som lantarbetare duger jag väl inte, då jag saknar erfarenhet. Får väl söka smedsjobb på något annat ställe.

Åter tystnad. Efter några minuter reser sig Stina och säger:

-        Jag går ut och svalkar av mig i bäcken. Kom med om du vill eller så kan du sitta kvar här en stund till.

Anders kommer med ut. Bäcken är uppdämd och på varsin sida om fallet ligger ytterligare två små hus. När de sköljt av sig svetten från bastun och sätter på sig kläderna frågar Anders:

-        Vad är det för hus?

-        Det på andra sidan är en liten kvarn. Vi kan mala säden till vårt eget bröd. Det bredvid bastun är en gammal smedja. Saras pappa var smed på orten. Vattenhjulet drev då både kvarn och bälgen i smedjan. Det var bara att välja vilken som var aktuell. Nu är det bara kvarnen som fungerar.

-        Var ha finsmed?

-        Var väl mest att sko hästar eller reparera åt bönderna.

-        Jag måste få titta på den. Får jag gå dit med detsamma?

-        Gör så du, jag kommer med.

Han gör en noggrann syn i smedjan. Tittar på ässjan, städet på stabben. De gamla verktygen som ligger på sina platser. Konstaterar att råttorna haft ett skrovmål på blåsbälgen.

-        Det ser ut som om smedjan väntade på en ny smed. Allt utom bälgen verkar ligga klart för användning.

-        Menar du det, men det är ju flera årtionden senast den användes. Varken Gustaf eller jag brukar gå hit.

-        Det känns så konstigt, smedjan nästan ber mig om att använda den.

-        Kanske det kan bli så en dag. Vi får se.

 

De går till Lillstugan. Anders hämtar en gammal madrass och bäddar åt sig på golvet. Vågar inte dela säng med Stina.

 

Utkastad

 

Söndagen börjar som vanligt med arbetet på gården. Efter frukost ger sig Stina, Anders och Gustaf av med häst och vagn till kyrkan. Stina måste vara i god tid för att förbereda mässan.

Anders och Gustaf går ned till brukets ungkarlsbarack.

Anders säng är uppriven. Hans tillhörigheter ligger packade i vedboden.

-        Vad har hänt, frågar han Elof som sitter vid bordet och dricker kaffe?

-        Order från Stor Sven, du skulle kastas ut från baracken.

-        Varför?

-        Han sade att sådana lipsillar och bråkmakare som du inte hörde hemma här. Allra helst då de inte lät traktens jäntor vara i fred. Du vet att lyder vi inte honom så blir det otrevligt för oss.

-        Jag förstår, utkastad från bruket. Med andra ord arbetslös. Ta vara på dig Elof, jag vet att du bara har att lyda.

Anders hämtar vagnen och lastar upp sina tillhörigheter.

 

När de åker till kyrkan säger Gustaf:

-        Ta det inte så hårt. Säkert kommer bättre dagar. Tills vidare kan du vara hos oss och hjälpa till med skörden. Jag kan inte erbjuda mer än mat och husrum. Vill du så kan du få bo i vindsrummet i stora huset. Jag såg att förhållandet mellan dig och Stina var lite spänt i dag.

-        Tack, det är det bästa som jag kan få just nu. Behöver tid att tänka på vad som hänt och försöka planera en framtid.

-        Bry dig inte om mitt tokprat om dräng och ett förhållande med Stina. Det är inte så illa menat, men det är roligt att retas med henne emellanåt.

-        Det är bra, jag tar inte så allvarligt, men hon är fin. Skulle inte…

 

När de kommer till kyrkan möter de rättaren. Han meddelar att Anders inte kan få arbeta kvar på bruket, då Stor Sven talat om misshandeln och hotat med strejk om lipsillen var kvar.

 

När de skall åka hem efter mässan frågar Stina:

-        Varför har Anders alla sina tillhörigheter på vagnen.

-        Utkastad från bruket, svara Gustaf. Jag lovade att han skall få bo på vindskammaren till dess att han hittar ett nytt arbete.

Färden hem går under tystnad.

Då de talar om situation för Sara tar hon fram några kort och lägger på bordet. Vänder upp dem ett efter ett, hummar lite.

-        Det ordnar sig för Anders. Han får en god framtid som smed. Även ett gott äktenskap säger korten.

-        Får väl hoppas på det då. Just nu ser det inte ut som det skulle bli smedsarbete för mig i framtiden.

 

Stina ser ut att fundera på något. Tänker en stund innan hon frågar:

-        Anders, får jag fråga vad som hänt med dina föräldrar?

-        Pappa var finsmed och hovslagare i Skogsboda. En dag var han och skodde en av Silferkryckas hästar då skogsvaktaren gick ut och sköt en räv som försökte ta sig in till hönsen. Hästen blev rädd och sparkade till pappa i huvudet, han omkom direkt. Stoet hade ett föl med sig, det blev vettskrämt och blev svårt att tas med efteråt.
Mamma tog illa vid sig och slutade äta ordentligt. När hon sedan drabbades av lunginflammation orkade inte hennes kropp med den.

-        Var det länge sedan, undrar Sara?

-        Fem år sedan. Då vi hade arbetarbostad så vart jag kvar som bruksarbetare tills i vintras då Silferkrycka beslutade att minska på arbetarna. Omsättningen hade sjunkit och vi som inte hade familj att försörja fick sluta. Jag kom till Östanby och blev smedshalva.

-        Vilket öde, men det är väl inget att göra åt, avslutar Stina samtalet.

 

Anders installerar sig på kammaren. Förhållandet till Stina är lite avvaktande från båda sidor.

 

Det går ett par veckor. Dagarna fylls av arbetet på gården nu då skördetiden är inne. Efter ett tag klarar han att köra med både slåttermaskin och räfsa efter Svarten. Känner att han gör nytta på gården samtidigt som han slipper instängdheten i den stora smedjan.

 

Ljusstaken

 

En kväll går han till smedjan vid bäcken. Kan inte låta bli att känna på verktygen. Finner en liten handpust. Tänder i ässjan och får med lite möda en fin glöd. Värmer en rostig bit järn och börjar, utan att tänka på det, forma en liten ljusstake. Då han är färdig kommer Stina in.

-        Vad gör du, vi trodde det brann här nere?

-        Ursäkta, jag tänkte mig inte för. Fick bara sådan lust att smida igen.

-        Där ser du, landet är inget för dig. Tur att vi bor i skilda rum, annars så kanske det hade blivit galet.

-        Vad menar du?

-        Det var nära att vi skulle… hur skall jag säga? Förena oss som kvinna och man.

-        Kanske det. Nu är ju ingen skada skedd. Men får jag ge dig den första saken jag har smidet här inne?

Lite blygt överlämnar han den nya ljusstaken. Stina ser förlägen ut.

-        Är den till mig. den är ju alldeles för fin.

-        Den är enkel. Men jag hoppas att du tycker den duger.

-        Det är den finaste gåvan jag fått av en man. Jag…

Orden tryter. Under några sekunder står hon handfallen innan hon går ut genom dörren. Anders släcker den sista glöden i ässjan med en skopa vatten.

När han lämnar smedjan sitter Stina på en sten nere vid dammen. Hennes ansikte är fuktat av tårar.

-        Hur är det fatt? Varför gråter du?

-        Du skulle bara veta vad jag känner. Allt är så osäkert.

-        Berätta.

-        Det Sara sade om dig som smed. Du börjar väl på något bruk snart igen och lämnar gården.

-        Vilket bruk tror du vill anställa mig efter att Stor Sven babblat om mig i hela landskapet?

-        Säkert finns det något. Du vet vad korten sade.

-        Bry dig inte om dem. Svartkonst, inget att lita på. Får jag ge dig en kram som tröst.

De omfamnar varandra. Känner hur värmen stiger inom dem. Läpparna möts…

-        Sluta Anders, vi får inte. Vi går hem med det samma. Jag vill inte bli ensamstående mamma.

-        Vem har sagt att du skulle bli det?

-        Ingen, men nu måste vi sluta innan det går för långt.

 

När de kommer in i köket visar Stina ljusstaken för Sara och Gustaf. Han vrider på den, synar arbetet. Verkar nöjd. Sara tar fram ett av sina finaste ljus och sätter i den. Tänder och ett varmt sken sprider sig i rummet.

-        Se så vackert. Säger hon sedan. Jag tror att Anders har gjort en fästmans gåva till Stina.

-        Ett gott arbete i alla fall, säger Gustaf. Gjort med kärlek, inte bara för smidet.

Anders och Stina sitter tysta. Han verkar inte ta notis om berömmet. Samtalet dör ut.

 

När det är läggdags och gamlingarna gått in till sig frågar Anders:

-        Jag har en fråga till dig. Som du vet har vi känt varandra några veckor. Det har varit en bra tid i mitt liv, trots avskedet från bruket. Jag skulle vilja fråga dig om vi kan…

Han finner inte orden som passar. Stina ser frågande på honom. Hanns blick irrar runt väggarna, hakan darrar. Plötsligt reser han sig upp och går till sin kammare. Stina sitter kvar någon minut innan hon går till Lillstugan.

 

En kväll då det sista hölasset är inkört står Anders och Gustaf och ser ut över gården. Det är lördag och arbetsveckan är slut. Korna är på väg mot skogen efter mjölkningen. Svarten betar lugnt i hagen nere vid dammen. Allt andas frid och ro.

-        Hur är det Anders, trivs du på gården? Du verkar så spänd emellanåt.

-        Har haft det bra här, men undrar ibland över framtiden. Hur skall den bli.

-        Jag talade med Stina i dag. Hon undrade om det var något speciellt med ljusstaken?

-        Jag kände bara lust att prova med lite finsmide. Knackade lite i Skogsboda. Fick ibland hjälpa till med att sko hästar och göra lite arbeten på brukets vagnar.

-        Var det bara det. Tänkte du inte på Stina också?

-        Kan väl inte förnekas.

-        Hon sade att du tänkte fråga henne om en sak, men sedan bara gick du iväg, varför?

-        Gustaf, oss karlar emellan. Jag tänkte fråga om hon ville bli min fästmö, men modet tröt.

-        Jag minns hur det var då Sara och jag var unga. Hon blev med barn redan under vår första träff. Vi blev tvungna att gifta oss. Nog för att jag kände henne tidigare, drömde om henne på nätterna. Men att fråga, det tordes jag inte. Sedan blev det som det blev.

-        Tror Gustaf att jag har någon chans?

-        Nej, det tror jag inte. Jag vet det. Om du vill och vågar så kan du få hennes ja redan i kväll. Behövs det så kan bröllopet stå i höst. Hon har redan frågat mig.

-        Det var som…

-        Ta det naturligt, då du känner att det är ett bra tillfälle så låt det bara komma utan att göra för stor sak av det. Det var så jag talade med svärfar, men vi hade ju gått lite längre. Eller hur har ni det?

-        Gustaf kan vara lugn, vi har inte… ja han vet. Inget på gång alltså.

-        Då vet vi det i alla fall. En sak till, vad tycker du om gamla smedjan. Du brukar ju gå dit och pröva på ibland?

-        Den är fin. Fick jag bara ordning på bälgen så var den en bra arbetsplats.

-        Vattenhjulet fungerar. Jag var och malde lite här om veckan. Mekaniken i smedjan fungerar. Det är bara skinnet i bälgen som behöver bytas så har du en hyfsad smedja att arbeta i. Gamle smeden i grannbyn avled i våras, så nog kan du också få lite inkomst av smidet. Det är långt till Östanby för att få en ny sko på hästen.

-        Så Gustaf menar att jag skulle kunna bli både bonde och egen smed.

-        Det är klart att du får några kunder. Axel i granngården vill ha hjälp med att sko sina dragare, Evert på skogen behöver nya ringar på vagnshjulen, Slätt-Eriks plog behöver en översyn. Räcker det till att börja med? Smedja och verktyg finns.

-        Jag måste tänka på saken. Stina kanske också vill säga sitt. Att stanna utan att hon vill det skulle bara bli fel.

-        Det har du rätt i. men nu tar vi och värmer bastun för ett lördagsbad.

 

Under samtalet har de kommit till bäcken och efter några minuter brinner det för fullt i bastukaminen.

Medan värmen stiger i bastun går de över till smedjan och planerar eventuell upprustning.

Bäst de står där hörs Saras och Stinas röster utanför dörren.

-        Vad gör ni här inne, undrar Stina?

-        Tittar bara på vad som behöver lagas för att Anders skall kunna öppna smedjan igen.

-        Vad har pappa hittat på nu igen, öppna smedjan?

-        Vi talade ju om det i förmiddags. Om Anders och du skulle gifta er.

-        Han har ju inte frågat mig om det så varför planerar du så mycket?

-        Nå vad säger du Anders?

-        Jag tycker om Stina, den finaste kvinnan jag vet. Jag skulle vilja ha…

-        Men kläm fram det nu, ser du inte hur hon väntar på det.

Anders försöker säga något men orden kommer inte fram.

-        Han törs väl inte, säger Stina. Anders skall vi ta och slå ihop våra påsar?

-        Vill du verkligen det, med lipsillen från bruket?

-        Vad tror du, att jag varit lite oåtkomlig beror på att jag inte vill få barn innan jag blir gift. Det har varit svårt att motstå dig. Ursäkta.

-        Nå vad säger du Anders, frågar Sara. Får hon ja eller nej?

-        Jag ser hur ni väntar. Stina vet nog redan svaret. Men Gustaf, är det så lyckat. Jag som bonde?

-        Sämre har jag sett. Men hur skall du ha det?

-        Vi bastar på saken, en liten betänketid skulle nog inte skada.

Gustaf och Sara går in i bastun. Ungdomarna blir stående utanför.

-        Anders, vad menade du med betänketid.

-        Får jag inte driva lite med dem. Gustaf har ju försökt få mig som måg redan från första dagen. Om jag fattat dig rätt så kan vi se oss som förlovade redan.

-        Det tar sig för dig, skall vi ta och gifta oss i höst, pappa föreslog det?

-        Det tycker jag med, ge mig en kyss så bekräftar vi avtalet.

Efter omfamningen klär de av sig och går in i bastun. Ser gamlingarnas frågande ansikten.

-        Nå vad säger ni, undrar Sara?

-        Att betänketiden inte är slut. Vi skall inte förhasta oss.

-        Som ni vill, men snart är vi för gamla för att hålla bröllop.

-        Jag får väl se om min fästman går med på det. Passar det i slutet av augusti.

-        Vad menar du Stina, undrar Gustaf?

-        Att han föreslog att vi förlovar oss i kväll.

-        Jasså, fästfolk på gården? När kommer barnet, undrar Sara?

-        Nu får mamma ta och lugna sig lite. Vi gifter oss inte av den orsaken. Så du får nog vänta ett tag till.

-        Jag får lyckönska er och hoppas att ni får det gott i framtiden här på gården, säger Gustaf.  

-        Tack pappa, det tror jag nog ordnar sig.

-        Skall jag säga svärfar på en gång. Gustaf, jag tror nog att vi alla kan få det bra tillsammans här under kommande år. Stina har så god hand med gården.

-        Fortsätt att säga Gustaf eller du, vi tar det inte så högtidligt.

 

Framtidsplaner

 

Efter mässan på söndagen uppsöker de Johannes. Ber om att få ta ut lysning. Samt att be om vigsel i augusti.

-        Det var snabbt påkommet. Är hon med barn?

-        Nej, vi gifter oss för vi tycker om varandra, svarar Stina.

-        På så sett. Oftast brukar det hasta av andra orsaker då de kommer till mig. Beställa vigsel och barndop på en gång.

-        Dopet får nog vänta tills nästa år eller så, menar Anders.

-        Titta in till prästgården i veckan så kan ni få besked om sakerna. Jag måste se efter i kyrkboken först och eventuellt kontakta Skogsboda för uppgifter.

-        Tack då, men vi hoppas på det bästa, Säger Stina.

 

På söndagseftermiddagen flyttar Anders över sin säng till Lillstugan. Nog för att de nu är förlovade, men att dela Stinas säng kan vara osäkert. Närheten av den andre kanske skulle leda till intima saker och eventuellt barn. Stina ber att få vänta med det till efter vigseln.

 

Under måndagen börjar Anders arbetet med att sätta smedjan i skick. Bälgarna i pusten skall lagas, men då det inte går att få tag på nytt skinn, så får en presenning offras. Då han provar reparationen kan han efter lite arbete få en lagom tilluft och bra glöd i ässjan.

Ett spett som behöver vässas får bli provobjektet. Han saknar maskinhammaren men snart är han ändå nöjd med resultatet.

 

Gustaf kommer till smedjan för att hämta Anders till kvällsmaten. Ser spettet och synar eggen. Provar att spätta ett hål i marken utanför.

-        Så han har redan första riktiga arbetet klart. Godkänt måste jag tillstå. Nästa får väl bli Svarten som behöver skos. Hovarna är lite för stora och behöver ses över.

-        Har vi några nya skor hemma, undrar Anders?

-        Det ligger väl en uppsättning i stallet. Söm finns det en halv ask.

-        Då får vi väl ta ett tag med det i morgon.

 

Efter mjölkningen och frukost på tisdagen tar han Svarten och går till smedjan. Arbetet med den första hoven tar tid, då han inte bytt hästskor på ett år. Vart efter arbetet pågår så kommer färdigheterna tillbaka och den sista hästskon går snabbt att byta.

 

Stina ropar att maten är klar. Han släpper ut Svarten i hagen. Tvättar av sig och går in i köket. Då han sitter vid bordet undrar Gustaf:

-        Skall du ta och sko Svarten i dag?

-        Var det något fel så att jag måste göra om det?

-        Du menar inte att det redan är klart, för gammel-smeden tog det ju ett par timmar?

-        Han stod så snällt, fast jag var lite tafatt i början. Sedan så gick det bra.

-        Har du planerat mera arbete i smedjan.

-        Du sade att Axels häst hovar behövde ses över, jag kanske skall gå över och höra med honom.

-        Gör det du, det är ju inget annat som skall göras på gården innan kvällsmjölkningen.

 

När Anders kommer till granngården står Axel utanför ladugården.

-        Kommer drängen utan ko i dag, undrar Axel.

-        Dräng för dig va? Men Gustaf sade att du hade en häst som kanske skulle behöva skos?

-        Kan du det då?

-        Det blev väl ett antal då jag hjälpte farsan, sedan några till då jag jobbade på smedjan i Skogsboda. Svarten skodde jag på förmiddagen.

-        Du får väl titta till Pärlan då, hon går där borta i hagen. Men se upp, hon brukar kunna vara lite bitsk och sparkas. Gammel-smeden var rädd för henne.

 

I hagen går ett sto och betar. Tittar lite förundrat då Axel och en för henne okänd man kommer. Axel lockar på henne och hon kommer försiktigt fram till dem. Lite försiktigt nosar hon på Anders innan han får klappa henne. Verkar inte ha något emot honom.

Anders går in i hagen. Lyfter upp Pärlans ena ben och synar hoven. Hon är lite motsträvig men han hinner få en bild av läget. Tar sedan en överblick av de andra hovarna.

-        Jaha du Axel, de här hovarna har inte verkats på ett bra tag.

-        Hur skulle det ha gått till, Pärlan vägrar stå still då hovslagaren kommer. Jag har nya skor som legat sedan tidigt i våras, men ingen har fått sko henne. Hon bara sparkas.

-        Får väl ta lite lugnt med henne. Ge mig tid så skall jag försöka.

Anders sätter sig på huk vid Pärlans sida. Smeker försiktigt benet ned mot hoven. Hon blänger lite misstänksamt och håller hoven stadigt i backen.

-        Hon verkar vara lite öm i benet. Hoven är lite sned. Behöver verkas med det snaraste.

-        Kanske det, något måste det väl vara då hon inte låter sig skos.

-        Såja Pärlan, kan du lätta lite på hoven så får jag titta under den.

Med en viss tvekan låter hon Anders undersöka hoven. Han är lätt på handen och efter någon minut får han undersöka hoven utan protester. Då han lyfter på de andra benen protesterar inte Pärlan.

-        Tror du vi kan ta hem henne till smedjan i dag. Hon bör skos med det snaraste.

-        Har du tid så. Jag skulle reparera en vagn, men det kan vänta tills i morgon.

Axel hämtar en grimma och de ger sig av till smedjan.

 

Anders börjar med att lossa Pärlans ena sko. Hon protesterar lite mot behandlingen men med några lugnande ord och en lätt smekning får han fortsätta arbetet. När hoven är verkad och en ny sko påsatt leder han Pärlan ett varv på planen utanför smedjan. Hon går lite bättre och han gör sig redo för nästa hon. Då han tar i den lyfter hon självmant på benet. Arbetet går undan och snart är den sista hoven nästan klar, då Svarten kommer galopperande i hagen. Ställer sig vid gärdesgården och gnäggar högt. Pärlan blir orolig och svarar honom. Anders får svårt att slå i och nita de sista sömmarna. När de är klart och Pärlan kommer ut på planen drar hon genast mot Svarten. Går tätt intill honom och stryker sin mule mot honom.

-        Har du sett på fan, jag tror Pärlan är kåt, säger Axel?

-        Vad menar du, undrar Stina som kommit för att se hur det går för Anders i smedjan?

-        Vill bli påsatt av honom. Precis som med brunstiga kor som vill till tjuren, det förstår du väl flicka lilla.

-        På så sätt, vill du betäcka henne då?

-        Varför inte, hon har ju åldern inne och är en bra arbetshäst. Passar rasmässigt bra ihop med Svarten.

-        Men släpp in henne i hagen då, så får vi se hur det går.

Då Pärlan kommer in i hagen börjar en rolig dans. Hon springer runt tätt följd av Svarten. Låter honom komma tätt bakom henne innan hon springer undan igen. Till slut stannar hon upp och han kommer tätt intill henne. Hon krummar lite på ryggen och han får bestiga henne

-        Det är då typiskt honkön. Skall leka lite med hanarna innan de får komma till och så sin säd.

-        Vad menar du med lika, Undrar Stina?

-        Brukar inte du också vilja leka med Anders innan han får komma in i dig?

Stina rodnar och ser ned i backen.

-        Vi har inte… du förstår, haft sällskap så länge och Stina vill inte riskera att bli med barn före bröllopet, förklarar Anders.

-        Så hon håller på sig, vänta du bara tills hon kommer igång. Jag vet med Kerstin, hon kan då reta mig till vansinne ibland. Fresta mig in i det längsta innan hon ber mig om… ja ni förstår vad jag menar. Släpper mig inte förrän hon är nöjd. För ett tag sedan var hon ordentligt het och nu verkar det som vi skall få en unge till.

-        Det blir den tredje, skall du befolka trakten alldeles ensam, undrar Stina?

-        Kan du inte ta drängen din och hjälpa till lite också?

-        Han är inte min dräng, vi förlovade oss här om dagen, har inte hunnit skaffa ringar än.

-        Men Anders, då kan du väl få henne på löftet?

-        Om Stina inte vill det så, kan det vänta. Vi har väl gott om tid senare.

-        Kan ni inte prata om något annat. Nu går jag in och sätter på kaffet. Vill ni ha så kom in om en stund.

Med raska steg går hon mot boningshuset.

-        Blev hon sur, undrar Axel.

-        Jag vet inte, men hon är rädd sedan hennes mamma blev lurad av en man som bara försvann då hon blev med barn. Det vet du väl.

-        Nog för att jag vet att Gustaf och Sara är hennes morföräldrar, men orsaken visste jag inte till att hon bodde hos dem.

-        Nog talat om detta. Men ser du, nu vill Pärlan att Svarten skall betäcka henne en gång till.

-        Ja, ja, så är honkönen emellanåt.

 

När hästarna är klara går Axel in och hämtar Pärlan. Leder upp henne på gården och binder henne vid grinden. Grabbarna slår sig ned vid trädgårdsbordet och pratar om smedjan och gårdarna. Efter en stund kommer Stina ut med kaffet och de får även sällskap av Sara och Gustaf.

-        Det är en rask dräng som du skaffat dig, säger Axel till Gustaf. Han har ju till och med planerat att nästlat sig in hos dig som måg.

-        Jag vet inte om han försökt, någonting hände med Stina då de träffades.

-        Det är klart, jäntan är ju vuxen, vill väl ha man och barn som alla andra. Någon att vänslas med i sänghalmen.

-        Tala för dig du, säger Sara. Kerstin och du håller väl på jämt. Unge på gång så tätt som det går.

-        Så Sara tar ton idag, det händer väl inte så ofta vad jag vet.

-        Du Axel, inflikar Stina. Det finns mer för oss än bara sängkammaren. I ditt lilla huvud ryms väl inte annat än intresset för sex. För du tänker väl inte med det där huvudet som sitter överst på kroppen.

Det blir tyst några sekunder innan Axel svarar:

-        Nu fick du allt till det, men det kanske är så. Men jag måste tillstå att det är en bra smed som du lagt beslag på. Skodde Pärlan utan att bli sparkad.

-        Så snabbt du skifta samtalsämne, säger Stina. Men jag är glad för att du uppskattar Anders arbete.

-        Jag har en kamrat på bruket som har en häst som är omöjlig att sko. Den skulle ha haft nya skor redan i våras, men hovslagaren på bruket klarade inte av den. Kan du försöka undrar Axel?

-        Kan väl alltid se vad det är med den, tror du han kan komma hit? Men skörden står för dörren och jag kanske blir upptagen de närmaste veckorna.

-        Jag kanske träffar honom i helgen, skall höra vad han säger.

-        Tack Axel, säger Stina. Kunder är ju alltid bra att ha.

Efter lite snack om väder, vind och händelser på orten beger sig Axel och Pärlan hemåt.

 

På torsdagen beger de sig till Johannes får klartecken för vigseln och datum i kyrkan. Tar sedan tåget in till staden. Hos juveleraren provar de ut förlovningsringarna. Medan de graveras med datum går de en vända i butikerna och på serveringen.

Anders beställer lite järnvaror som skall skickas med tåget till bruket, han får sedan ta häst och vagn för att få hem dem dagen efter. Stina passar på att köpa tyg till brudklänningen.

Kommer hem lagom till kvällsmjölkningen.

 

Det drar ihop sig till att skörda säden. Anders slipar liarna, både den till självbindaren och de vanliga för muskelkraft. Ser över seldon och andra redskap. På fredagskvällen verkar allt vara i ordning.

 

Efter mjölkning och frukost ger sig Anders och Gustaf ut på sädesfältet. Spänner Svarten för bindaren och Gustaf börjar slå åkern. Anders får snart fullt med att sätta upp kärvarna för torkning. Skyl efter skyl reser sig och vid middagstid är det första fältet klart.

-        Jaha du, att ha dig som dräng gäller på. Jag hinner ju nästan inte få kärven av tröskan innan du hämtar den.

-        Dräng för dig, jag arbetar ju också för min fästmö och mig själv. Skall vi få någon inkomst på gården så är det väl bara att knega på.

-        Det har du rätt i, men nu kallar Stina att maten är klar.

Ett kölande rop ekar över fälten. Eftermiddagen går i samma takt och ett par åkrar avverkas.

 

Efter att kökssysslor är avklarade hörs klangen från kyrkklockorna som förkunnar helgsmål.

Bastun står varm och de kan tvätta av sig arbetsveckans svett.

 

Ödegården

 

Julikvällen är varm. Ungdomarna går ned till sjön och tar ekan för en roddtur. Då de närmar sig en holme uti sjön säger Stina:

-        Ta och ro iland där borta vid udden, jag vill visa dig en gammal gård som ligger där.

Efter en kort vandring står de vid ett gammalt hus. Fönstergluggarna gapar tomma, ogräset når fram till trappan.

-        Här bodde en gammal soldat till för 30 år sedan. Han hade inte mindre än 12 barn. Kan du förstå att ha kunde försörja dem på fiske och det lilla som gick att odla på holmen. Han klagade aldrig har Gustaf berättat. Varje barn var en gåva från gud. Då det sista barnet föddes avled hans hustru, men han tog, med hjälp av de äldre barnen, hand om alla barnen och de växte upp och blev goda arbetare på bruket.

-        Det måste vara en riktig krutgubbe och stark kvinna. 12 barn.

-        Du vet, inga nöjen här ute så det blev väl sängen som de fick trösta sig i.

-        Men varför tog du mig hit ut?

-        Jag tycker att det är något konstigt med platsen. Jag brukade ro ut hit ibland. Drömma om hur det skulle vara att ligga med en man. Platsen känns som gjord för det. Kärlek på kroppsligt sätt.

-        Förklara?

-        Jag vill att du gör mig till kvinna i kväll. Tar oskulden. Om du vill?

-        Men du ville ju vänta till efter vigseln?

-        Jag känner inte för det längre. Allt prat som Axel kommer med. Hästarna efter det att du skodde Pärlan. Har fått mig att längta efter dig. Det bränner så inom mig.

-        Du är inte ensam om det. Jag har längtat länge, bara inte velat hetsa dig.

De uppsöker en plats med mjukt gräs. Stina tar av sommarklänningen, Anders lossar på livremmen…

 

Efter en timme ligger de fortfarande nakna tätt tillsammans. Kvällens dimma bäddar in dem som i ett moln som solen sista strålar färgar rosa. Då solen går under horisonten kommer kylan. Under tystnad reser de sig upp och tar på kläderna. Går hand i hand ned till ekan. Då de närmar sig hemmabryggan säger Stina.

-        Anders, tack för att du invigde mig. Jag uppskattar din ödmjukhet inför akten men också den energin du visade innan du fyllde mig.

-        Tack själv, jag trodde aldrig att det skulle kännas så fint. Tittar man på djuren så är det ju bara rakt på och sedan färdigt.

-        Åja, Pärlan ville ju hetsa upp Svarten innan hon lät sig betäckas.

-        Men sedan då, bara gå ifrån varandra, inte njuta av samhörigheten efteråt. För att inte tala om Majros och Oskar, rakt på och sedan åt varsitt håll.

-        Du skall då undra över så mycket. Men nu är vi hemma och behöver sova inför morgondagen. Du vet väl att vi ska till kyrkan och höra första lysningen.

De går till Lillstugan och somnar tätt tillsammans.

 

Söndagen börjar som alla andra dagar men koskötsel och frukost, innan de byter om och tar häst och vagn till kyrkan.

Gustaf kör hästen och ungdomarna får sitta på bänken i bak. I god tid binder han hästen utanför kyrkogården. Gustaf och Sara går och ser till familjegraven medan Stina drar iväg med Anders till en annan del av kyrkogården och stannar upp vid en gammal grav. Rensar undan ogräset och sätter en vildblomma framför stenen.

-        Vems grav är det? Inte tillhör den Gräsbogården?

-        Nej, det var han som bodde på holmen. Jag tog med blomman från hans gård i går kväll. Kände att jag ville tacka honom för kvällen. Hans ande svävar fortfarande över platsen.

-        Tror du det, men nog var platsen underlig.

 

Lysningen

 

 Kyrkklockan kallar till gudstjänst. Endast ett tiotal personer förutom Gräsboborna har kommit till kyrkan. Anders och Stina bänkar sig i sidogången. Johannes håller mässan. Då han kommer till kyrkliga kungörelser läser han:

-        Lysning för äktenskap för första gången mellan Stina Andersson från Gräsbogården och Anders Koppar från Skogsboda bruk, numera boende på Gräsbogården.

Stina håller hårt i Anders hand, i ögonvrån glimmar en tår. Sara torkar sig diskret i ögat.

 

När de efter mässan står ute på kyrkbacken kommer en av Stinas före detta skolkamrater, Rut, fram tillsammans med sin mamma, Agata. Efter att hälsat säger hon, med snäsigt tonfall:

-        Så du skall gifta dig. Det är väl aldrig med den där utbölingen och lipsillen som står där?

-        Är det Anders du menar så tycker jag inte att man kan kallar för lipsill. Nog för att han kommer från Skogsboda, men det är inget fel på honom.

-        Men du kanske måste innan magen putar ut för mycket, inflikar Agata?

-        Tala för dig själv, du har väl 3 barn och inte varit gift någon gång. Jag älskar Anders, så det är orsaken att jag valt honom.

-        Som du vill, jag har bara hört vad Stor Sven sagt, svarar Rut. Alla på bruket skrattar åt honom.

-        Dom får väl göra det då, men Ruts fyllo till man håller de väl om ryggen, snäser Stina.

Rut ger Stina en blick som kunde ha dödat innan hon och Agata med snabba steg går ut på landsvägen.

 

-        Anders, hörde du, jävla Rut och hennes morsa Ragata?

-        Åja, du gav på dem rätt ordentligt, har väl aldrig sett kärringar bli så förnärmade. Men jag skall erkänna att jag kände mig billig då Stor Sven och hans gäng tänkte ge mig stryk.

-        Kommer hela gänget så blir det otrevligt. Det var väl ett tiotal grabbar om alla var med?

-        Det kan stämma, jag hann inte räkna hur många det var.

Stina tittar bort efter kyrkogårdsmuren och Säger:

-        Sara och Gustaf sitter redan i vagnen, nu måste vi skynda oss om vi inte skall få gå hela vägen hem.

 

När de passerar granngården står Axel vid mjölkpallen. Han hejar och Gustaf håller in hästen.

-        Har ni varit i kyrkan. Det är väl inte sångdag för Stina?

-        Varit och hört lysningen, du vet väl att Anders och Stina skall gifta sig om fyra veckor, säger Sara.

-        Hade jag inte hört. Har ni redan en bulle i ugnen?

-        Du tänker då inte på annat. Du vet att jag inte har bråttom, säger Stina.

-        Ursäkta då. Det kom liksom av bara farten.

-        Vi vet det vid det här laget, men nu kallar gårdens sysslor.

Gustaf smackar på Svarten och färden fortsätter hemåt.

 

Landsarbete

 

Under kommande två veckor skördar männen de sista åkrarna och börjar köra in kärvarna vartefter de har torkat. Vädret är bra och på lördagseftermiddagen är de sista inne i ladan.

-        Då är det bara att vänta på tröskverket. Vi står inte på tur för än i mitten av september, meddelar Gustaf.

-        Då kanske vi kan ta och se över taket till lidret nästa vecka. Det regnade in vid norra gaveln märkte jag.

-        Hör du Anders, är det du eller jag som är herre och bestämmer här på gården?

-        Ursäkta, jag såg bara vad som behövde repareras.

-        Det är bra, vi karlar får väl samarbeta innan kvinnorna styr det hela. Men kommer du ihåg att Axel hade en som kanske behövde hjälp med en häst?

-        Jag minns det, får väl höra med honom vad som vart sagt. Går väl över en sväng i morgon.

 

När Anders och Stina efter kvällsmat och bastubad lägger sig i Lillstugan är hon inte kelig. Vill bara ligga och kramas och pussas en stund.

-        Är det något fel, du verkar så ointresserad i kväll?

-        En sak skall du veta, jag älskar dig. Men du kan inte få mig i natt, veckan är inte lämplig.

-        Hurså?

-        Lingonvecka eller vad det nu skall kallas. Det är inget barn på gång.

-        Så din önskan att inte vara med barn före bröllopet verkar stå sig?

-        Ser så ut, men samtidigt så, skulle jag inte ha haft något emot det. Inte nu då jag funnit dig.

Samtalet dör ut. De somnar tätt tillsamman i Stinas säng.

 

På söndagseftermiddagen går Anders och Stina över till Axel. Han vill veta om hästägaren fortfarande är intresserad av hans tjänst. Hon vill inbjuda Axel och Kerstin till bröllopet.

I köket ligger Axel på soffan och läser, Kerstin sitter med ett handarbete. På golvet kivas ungarna, Eva 5 år och David nyss fyllda 2.

-        Nej men se, får vi främmande, säger Kerstin. Vad föranleder detta.

-        Jo, jag tänkte höra om ni vill komma på bröllopet, frågar Stina. Det blir inget märkvärdigt. En stund i kyrkan och matbit hemma på gården på eftermiddagen. Kanske lite dans i vagnsboden på kvällen.

-        Kommer det många på kalaset?

-        Nej, det blir bara de närmsta grannarna, ni och Karlssons i backen på eftermiddagen. På kvällen kanske några ungdomar.

-        Så Gustaf tänker inte slå på stort då enda dottern gifter sig, kommenterar Axel.

-        Vi har inte så stort umgänge, du vet väl själv hur det är här utanför bruket.

-        Det är klart vi kommer, svara Kerstin. Fattas bara annat då grannas dotter gifter sig.

 

Efter en stund måste Eva visa Anders sina dockor. Hon har ett par stycken som absolut skall ha mat vid hennes bröst och som sedan skall ha ny blöja. Det måste vara så, mamma gjorde det med Lillebror. David vill absolut upp i hans knä och känna på skägget. Sitter det verkligen fast? Anders leker med ungarna.

-        Där har du verkligen en kille som kan tas med barn. Inte som Axel som helst ligger och drar sig på soffan.

-        Skall du säga som alltid skall syssla med handarbetet.

-        Bråka inte nu, säger Stina. Axel sköter väl gården och Kerstin hushållet. Duger inte det?

-        Hon restas bara, nog har vi fullt upp emellanåt, det är bara på söndagarna som vi har tid med sådan här lyx. Eller hur Kerstin lilla?

Klockan på väggen slår fyra slag.

-        Är hon redan så mycket, får väl tänka förbereda kvällssysslorna då. Anders, kommer du med och tittar på djuren.

-        Varför inte, jag har ju bara sett de hemma på gården, hos dig bara Oskar och Pärlan?

-        Anders, vi har gården hemma om en timme, stanna inte ute för länge, uppmanar Stina.

-        Lugn Stina lilla. Men dröjer jag får länge så får du väl hämta mig.

-        Vi tar en snabbvända, säger Axel.

Innan de ens hunnit till stallet kommer Pärlan galopperande. Går direkt till Anders och stryker sin mule mot honom.

-        Där har du ännu en beundrare, säger Axel.

-        Verkar så. Det påminner mig om att jag skulle fråga om du pratat med han som hade en häst som inte ville skos?

-        Det var så sant. När har du möjlighet att titta på den? Får jag bara ett datum så kommer jag över med den.

-        Vad tror du om tisdag eftermiddag?

-        Skall höra med honom. Ger dig besked i morgon.

Innan de hunnit runt gården ropar Stina att det är dags att gå hem. Anders tackar för det han fått se och går hem för att sköta gården.

 

Det vilda stoet och Generalen

 

Vid middagstid på tisdagen kommer Axel ledande på en häst. Den verkar inte vara så lätt att tas med. Rycker i grimman och stretar emot.

-        Här har du aset, jag tror hon tänkte ta livet av mig på vägen hit. Lyckas du sko henne så är du duktig.

-        Får jag ta det lite lugnt med henne så kanske det går. Jag vet inte. Det kan ta tid, får jag tiden till i morgon eftermiddag på mig?

-        Ägaren har tankar på att skicka henne till slakt. Odjuret är ju rent galet. Du får försöka på egen risk.

-        Jag vågar inte lova att det går, hon verkar så nervös. Men ett försök skadar ju inte. Det är ju en vacker häst.

-        Du är då tokig, jag skulle vägra direkt. Om du vill veta så heter hon egentligen Primadonnan, men i folkmun Sparkfia.

De släpper in henne i hagen. Axel skakar på huvudet och börjar hemfärden.

 

Anders står kvar vid stängslet. Stoet bevakar honom från ett tiotal meters avstånd. Verkar villrådig om hon skall gå fram eller kuta iväg. Då de stått och tittat på varandra en stund kommer Stina ut och ställer sig bredvid Anders.

-        Hur verkar hon, jag hörde att det skall vara den värsta hästen i trakten?

-        Nervös, har nog varit med om något otrevligt. Verkar rädd för det mesta.

-        Och den skall du sko, det gillar jag inte!

-        Någonting säger mig att vi har setts förut. Hon är drygt fem år. Jag skodde en som borde vara i samma ålder året innan jag flyttade från Skogsboda.  Den skulle säljas till någon i Östanby.

-        Så du tror att det kan vara samma sto?

-        Inte helt omöjligt. Den hästen var föl då pappa blev sparkad. Stod alldeles intill då olyckan skedde. Hon var sedan avvaktande mot hovslagare.

-        Sko henne om du kan, men tag inga risker i onödan. Jag vill inte att du blir skadad.

Stina går in i huset.

 

Anders står kvar vid hagen. Tänker tillbaka på den dagen pappa dog. De hans ögon tåras och han torkar av med handens översida. Han försjunker i tankar.

Plötsligt känner han en mule mot sin kind. Stoet står tätt intill honom. Hon verkar helt lugn.

-        Lilla gumman, kommer du och tröstar mig.

Hans hand styrker henne lätt över mulen. Hon gör inga tecken på att vara aggressiv eller dra sig undan. Han går in i hagen, klappar henne lätt på bringan och hon står lugnt kvar. Hans hand vandrar nedåt frambenet men då han försöker ta i hoven drar hon sig undan.

-        Jaha, du är rädd om hovarna. Då låter jag dem vara i dag. Du kan få gå med Svarten tills i kväll. Jag har lite arbete att göra.

Han släpper in henne i den angränsande hagen där Svarten betar. Han kommer fram och hästarna hälsar på varandra innan de börjar beta tillsammans. Då han ser att hästarna kommer sams går han in i köket för att dricka kaffe.

 

-        Hur går det, undrar Stina. Har hon inte sparkat ihjäl dig än.

-        Det kanske är värre än så. Jag tror vi delar en sorg. Hon är troligen det fölet som var med då pappa dog.

-        Det kan ju förklara en del. Rädd för hovslagare och situationer som hon inte känner igen.

Anders sitter tyst, verkar vara i sin egen värld. Tårarna rinner ned för hans kinder. Utan att säga något kommer Stina och sätter sig tyst vid hans sida. Hans hand kommer smygande och söker tröst hos henne.

 

Efter kvällssysslorna går Anders och Stina tillsammans ut i hagen där hästarna betar. Stoet tittar avvaktande på Stina. Går sedan försiktigt fram till Anders.

-        Men skall du inte hälsa på Stina. Jag skyddar dig under tiden.

Försiktigt närmar sig stoet. Nosar lite försiktigt. Tvekar. Efter en stund får dock Stina ge henne en smekning.

-        Jag tror att vi tar in båda hästarna i stallet under natten. Vi har ju en spilta ledig där hon kan få stå. Och så har hon ju Svarten hos sig.

-        Kanske är bäst så. Det gäller ju bara i natt. Du skall väl sko henne och gå tillbaka till Axel efteråt.

-        Det är nog så, suckar Anders.

 

På onsdagsförmiddagen skor han stoet. Hon tvekar lite då han börjar men till slut lyfter hon självmant på hoven. Det krävs en rejäl avverkning innan Anders är nöjd med resultatet. Hon har troligen även haft ont då benet har fått en liten felställning. Trots att det tar tid, eller kanske bara därför är hon foglig och arbetet blir ordentligt gjort.

Efter middagsmålet går de över till Axel.

-        Så du lever än, ägaren trodde att hon skulle sparka ihjäl dig?

-        Du skulle bara veta. Hon och jag har en tragedi tillsammans.

Ander berättar för Axel om händelsen vid faders död. Hur han under tiden i Skogsboda fick sko henne och att hon senare blev såld till Östanby.

-        Vilket sammanträffande, men nu förstår jag varför hon är så nervös.

-        Jag hoppas att hon kan få det bra i fortsättningen. Du får väl berätta för ägaren vad hon varit med om.

Anders ger stoet en sista smekning innan han går hem till gården och eftermiddagssysslorna.

 

När han avslutar arbetet i mjölkkammaren hör han hastiga hovslag på vägen. Tittar ut och ser en häst komma i full galopp. Den svänger upp på ladugårdsbacken och stannar vid dörren till kammaren.

-        Men kommer du tillbaka och varför har du så bråttom?

Han leder in i henne i hagen och sätter sig på en sten. Stoet ställer sig bredvid och tittar mot vägskälet. Efter en stund kommer fyra män springande. Han känner igen Axel och de andra tre, Stor Sven och hans kumpaner Lasse och Filip.

-        Jävla häst, vrålar Stor Sven. Bita mig så förbannat och sedan rusa iväg. Ta hit bössan så får jag skjuta henne med det samma.

-        Du skjuter ingen häst på våran gård. Det skall jag bli man för, säger Anders med säkert tonfall.

-        Det är väl min häst och jag gör det som faller mig in.

-        Kanske på andra ställen men inte på Gräsbogården. På Östanby kan du bestämma men inte här på gården.

-        Din förbannade utböling. Jag borde ha tystat dig i badhuset. I morgon kommer jag och Baron och avlivar kräket. Han råder ju även över det här området. Tillåter inte folkilskna hästar. Vi hörs din jävla lipsill.

Grabbarna ger sig iväg, Axel står mållös kvar.

-        Där gick dom, får väl ta smällen med Baron i morgon. Vem vet vad den där Stor Sven kan komma med.

-        Han är Barons enda barnbarn. Bortklemad av mamman sedan barndomen. Har fått för sig att han är herre på täppan bland Östanbys grabbar.

-        Där kanske, men här på gården har han ingen talan. Gustaf och Stina äger den. Jag är ju ”nykomling”, men vi delar på vissa principer.

-        Ta hand om Primadonnan i natt. Vi får se vad som händer i morgon.

Efter att ha släppt in stoet till Svarten och sett att de kommer sams går de in till Stina och kvällsmaten. Axel blir bjuden på en matbit.

Under måltiden får de redogöra vad som skett. Gustaf ler då han får veta att Anders skällt ut Stor Sven.

-        Det var inte en dag för tidigt. Han borde ha fått stryk för länge sedan, skrockar Gustaf.

-        Men bara inte Baron tar honom i försvar. Det kan bli otrevligt för oss, oroar sig Stina.

-        Kommer gubben så talar jag med honom. Vi var kamrater i ungdomen.

-        Men jag kanske var för oförskämd, undrar Anders. Men jag är rädd om stoet.

-        Jag förstår det, säger Gustaf. Stina har berättat för mig. Ta det lugnt. I morgon är det en ny dag.

På natten sover Anders oroligt. Drömmer om hur Stor Sven kommer med laddat gevär och skjuter Primadonnan innan han riktar bössan mot Anders. Han vaknar med ett skrik och Stina undrar vad som står på.

-        Jag drömde att Stor Sven sköt stoet och mig.

-        Det var bara en dröm, kom över till mig om du vill. Du kan behöva lite närhet.

 

Vid middagstid på torsdagen kommer en vagn in till gården. I den sitter Baron och Stor Sven sköter tömmarna. De stannar vid grinden och Baron ber att få tala med Gustaf och Stina. Till Anders säger han:

-        Var det du som skodde stoet?

-        Det stämmer, herr Baron.

-        Kan du titta till vänster framhov på hästen, jag tror att skon sitter löst.

Anders synar hoven.

-        Det måste vara länge sedan som hästen blev skodd. Hoven behöver verkas om det skall vara någon mening med att fästa skon igen. Skon är lite sliten men bör hålla ett tag till. Det verkar vara lika på alla hovarna.

-        Kan du göra det medan jag samtalar med gårdsägarna?

-        Ja herr Baron, men det tar kanske en dryg timme.

-        Det låter inte så illa. Sven, ta och hjälp Anders ett sela av Generalen.

Sven ger farfar en lång blick innan han med tvekan tar sig an uppdraget.

 

De leder ned generalen till smedjan. Anders tänder ässjan, justerar blästern innan han börjar ta av hästskorna. Sven sitter på en pall och tittar på. När alla hovarna är verkade och skorna påsatta säger Anders.

-        Generalen är då en snäll häst. Trots att vi inte träffats tidigare så stod han stilla under arbetet.

-        Jag såg det, men Gammelsmeden hade visst problem emellanåt.

-        Är man inte rädd för hästar och tar det lugnt så går det för det mesta bra. Det är klart att någon kan vara lite orolig ibland.

-        Jag skulle aldrig våga ta i en hov på det där sättet.

-        Kom och pröva, jag står bredvid.

Medan Anders lugnar hästen så lyfter Sven försiktigt på hoven. Tittat hastigt innan han sätter ned den igen.

-        Var väl inte så farligt. Den första gången är värst.

-        Kan så vara, men nu då vi är ensamma, så måste jag medge att du har dina fördelar. Kan vi gräva ned stridsyxan?

-        Inte mig emot, jag vill inte ha något otalt med dig.

-        Du förstår, grabbarna på Östanby kräver att jag är ledare, självsäker och hård.

-        Inners inne så är du nog mänsklig efter vad jag sett idag.

Anders släcker ässjan och de går upp till gården. Ute i trädgården sitter Baron med Gustaf vid trädgårdsbordet. Pratar om hur det var på bruket i deras ungdom.

-        Men se där kommer ju pojkarna. Har generalen blivit skodd nu?

-        Ja, farfar, Anders arbetade lugnt men ändå snabbt.

-        Det är bra, han kanske skall ta och se över de andra hästarna också.

-        Så du tycker att han skall få lite mer att göra? Det är klart, arbetet här på gården är ju lite till och från. Sådd, skördetid, timmerhuggning och mindre med jobb där emellan. Det han närmast har att tänka på är väl bröllopet lördag nästa vecka.

-        Så han skall gifta sig. Är det med Stina, undrar Sven.

-        Stämmer, de har hållit ihop några månader, verkar helt tagna av varandra.

-        Så han valde ingen av brukets kvinnor. Det finns ju lediga där med, konstaterar Sven.

-        Du och dina drängar gjorde ju det bästa för att få mig att förstå att jag inte hade något att hämta där.

-        Tradition gosse, det var lika i min ungdom, konstaterar Baron.

-        Trots att jag bodde bara en halvmil från Östanby så fick jag inte en chans där inne, genmäler Gustaf.

En stund senare då kaffet är urdrucket och samtalsämnena tryter tar Sven och Anders och spänner Generalen framför vagnen. Besökarna åker iväg och Gräsboborna står kvar vid grinden.

-        Vad sade baron om Primadonnan undrar Anders? De lämnade henne kvar.

-        Hon skall få gå här några dagar tills Baron bestämt hennes öde, svarar Gustaf.

-        Då får hon ju i alla fall leva ett tag till, men sedan…

Anders går med tunga steg till Lillstugan.

 

Bröllops förberedelser

 

Efter mässan på söndagen får de klartecken. Ingen har haft något att invända mot deras äktenskap. På festfronten ser det värre ut. Ingen spelman har gått att uppbringa till dansen på kvällen, då det är skördegille i Östanby. Alla traktens spelmän vill dit.

-        Jaha, säger Stina där hon står för sig själv vid kyrkogårdsgrinden, det blir ingen dans efteråt. Det kanske inte skulle komma någon ändå. Skördefesten i vagnshuset lockar de flesta.

-        Men kom till vagnshuset då, hörs en röst bakom henne.

-        Vad menar du Sven?

-        Ta danskvällen i herrgården, så får vi ett äkta brudpar att fira också.

-        Jag måste höra med Anders. Ni är väl inte helt sams?

-        Har han inte sagt något, vi har grävt ned stridsyxan.

-        Han har bara oroat sig för Primadonnan. Går mest för sig själv.

-        Hon skall få leva, hälsa honom det. Men säg inte att det blir på Gräsbogården. Om du och Gustaf går med på det vill säga.

-        Det menar du inte, jag tiger som muren. Tack skall du ha.

-        Tacka farfar, det är han som föreslagit det.

 

Då de är på hemväg frågar Anders:

-        Vad pratade du och Sven om där vid grinden?

-        Att Primadonnan skall få leva.

-        Jag hoppas att hon får det bra. Inte behöva vara nervös.

-        Jag tror det löser sig. Får gå kvar hos oss till det blir klart. Sven sade det.

-        Om jag bara kunde lita på det. Sven är nog bra, bara han inte är ihop med grabbarna.

 

Kommande vecka är det mycket som skall ordnas inför vigseln. Stina syr det sista på klänningen, Sara planerar med mat för gästerna, Gustaf ställer i ordning vagnen för resan till kyrkan. Arbetet på gården kräver också sin tid. Anders får ett par hästar som skall skos.

 

En dag åker Anders in till staden, skall hämta vigselringen hos guldsmeden och köpa ny kostym. Köpa starkvaror till middagen. Han åker efter frukost och kommer hem lagom till ladugårdsdags.

 

Vid middagstid på fredagen kommer bygdens original, Lars-Olof, med en smörbytta i handen. Ur den plockar han upp Östanbys brudkrona.

-        Jag brukar ha den i byttan. Då tror folk att det bara är smör jag kommer med och inte något dyrbart, skrockar han.

-        Lars-Olof kan då få till det, inte skulle jag misstänka något annat, säger Stina med ett leende.

-        Jo si, för det mesta går jag och hämtar smör på gårdarna, men ibland. Hä, hä.

-        Han skall ha tack för att han kom med kronan. Gå in till Sara och Gustaf så kan han få en matbit och kanske en sup.

-        Tackar, skulle smaka gott det. Med maten menar jag.

-        Men Lars-Olof brukar väl vilja ha lite stark ibland?

-        Hur kan hon tro det, jag och starkt? Men gott gör det.

Han himlar med ögonen och slickar sig om munnen.

 

Efter måltiden står Anders och Lars-Olof och pratar.

-        Ja si’ fruntimmer, har han hört att jag delade säng med prästfrun i Olunda?

-        Nej, det menar väl inte Lars-Olof?

-        Jo det var i ungdomen. Jag gick på vägen då med. En dag kom jag till prästgården och frågade kyrkherrn om ja kunde få en bit mat mot ett litet dagsverke.
det går bra det. Han kan gå och lägga sig där borta i sängen.
Bäst jag låg där kom frun och la’ sig bredvid.

-        Nu skarvar väl Lars-Olof?

-        Nä, det är dagens sanning, vi rensade flera rader gurkor före maten.

-        Jasså, det var i gurksängen. Jag trodde han menade något annat.

-        Jasså, Anders trodde det. Han är inte den första. Men nu måste jag tillbaka på bruket, Sven lovade en stor öl om jag hjälpte till att ordna med vagnshuset inför morgondagen.

 

 

Efter kvällsmaten tar Stina och Anders ett bastubad. Vill ha det avklarat för att inte behöva jäkta på lördagsförmiddagen. Tiden blir ändå knapp då de skall vigas klockan 12.

Gustaf har klart med vagnen och anser att tid att finns för nödvändig tvagning på förmiddagen. Sara väntar också tills lördagen.

-        Anders, har du tänkt på att det är sista gången du sitter här med din fästmö?

-        Det har du rätt i. I morgon blir vi ju äkta makar.

-        Tänk att jag bara har fått min fästman i mig en enda gång. Skulle vilja känna det en gång till innan det är för sent.

-        Men du vet väl att det inte är tillåtet i bastun?

-        Här ja, men gräsplan ovanför dammen, där är gräset mjukt. Kan det locka dig?

-        Det är väl ingen ide’ att neka. Mitt organ talar ju sitt tydliga språk.

Augustinatten är varm. Fullmånen har just gått upp och står som ett bloss i skogskanten. Solens sista strålar målar talltopparna röda. De står tätt tillsammans. Efter en stund säger Stina:

-        Anders gör mig din kur, jag förgås om jag skall vänta längre.

Utan ett ord lägger han henne på gräset. Hans händer vandrar över hennes kropp…

 

En räv skäller i skogskanten. Stina sträcker på sig. Anders ligger tryggt på hennes arm. Solen har gått ned, kvällens kyla börjar göra sig påmind och hon säger:

-        Tack skall du ha, men skall vi gå och se om det finns lite värme kvar i bastun innan vi sköljer av oss och går hem?

-        Måste du väcka mig ur den sköna stämningen, men du har rätt, det börjar bli sent.

Hand i hand går de in i bastun och värmer sig, sköljer av sig svetten innan de går till lillstugan och nattens vila.

 

Bröllopsdag

 

Lördagsmorgonen börjar, som alltid på landet, med mjölkning och ladugård. Efter en snabb frukost går Anders och Stina ned till bastun. Det finns varmt vatten i pannmuren sedan Gustaf och Sara varit där.

-        Ska bli skönt att tvätta bort ladugårdslukten innan jag byter om, säger Anders.

-        Det är skönt att känna sig ren då vi skall till kyrkan, men stå inte och titta så där på mig. Är det något fel?

-        Ursäkta, jag tänkte inte på det.

-        Det gör inget. Bara att jag blir så…

Hon vänder sig om och lägger sig framåtböjd över ett bord.

-        Anders, kom och lek tjur med mig. Jag längtar efter det.

-        Vad menar du?

-        Gör som Oskar gjorde med Majros eller Svarten med Pärlan. Betäck mig bakifrån.

Lite fumligt lyckas han komma in i Stina. Bökar på henne.

-        Kom så fort du kan, vi har inte hela förmiddagen på oss. Jag är bara nyfiken på hur det känns.

Det tar några minuter innan de båda är nöjda och de tar och avslutar badet.

Då de går upp till stugan frågar Anders:

-        Varifrån fick du iden att jag skulle vara tjur?

-        Du tror väl inte att Kerstin och jag bara pratar matlagning och jordbruk då vi träffas. Hon är inte ett dugg bättre än Axel då hon sätter den sidan till.

-        På så sätt, det trodde jag inte om kvinnor.

-        Vi kan faktiskt vara ännu mera ingående i samtalen än vad jag hört av Axel och dig. Men nu måste vi skynda på att byta om till kyrkan. Gustaf har reda tagit ut vagnen.

 

Vid 11-tiden lämnar de gården. Gustaf håller tömmarna och Sara sitter bredvid på kuskbocken. Brudparet får dagen till ära sitta under ett par böjda björkar på sätet i bak.

Stina har sytt en svart känning som räcker nästan till marken, den har en stor vit krage. På huvudet sitter kronan ovanpå en tunn vit slöja. Valet av kläderna gjordes för att hon vill kunna ha klänningen även vid andra tillfällen.

 

Vid kyrkan har en liten grupp människor samlats.  Axel och Kerstin är där med sina barn, Karlssons i backen och några nyfikna Östanbybor, bland dem Baron med sin sonson Sven.

Vigselakten avlöper utan incidenter.  Varken Anders eller Stina tvekar på sina svar då han frågar om de vill älska varandra i lust och nöd. Spridda snyftningar hörs från kyrkobesökarna och en och annan näsduk smygs upp ur klänningsärmar eller byxfickor.

 

Då de kommer ut på trappan står ett par spelmän och gnider sina nyckelharpor.

Efter att de närmaste har lyckönskat brudparet, kommer Baron och Sven fram till dem.

-        Jag önskar Er all lycka i äktenskapet. Må ert liv fyllas av glädje och barn.

-        Tack Baron, det värmer att höra, svara Anders.

-        Jag har ett litet brev med till Anders. En liten gåva från bruket. Det var ju sorgligt det som hände innan han lämnade oss. Jag hoppas att denna skall kunna lindra smärtan från det tillfället. Dessutom hoppas jag att ni kommer på festen i kväll.

-        Tack, men inte skall Baron behöva komma med något för det som hände.

-        Det är inte bara för det. Anders blev ju ordentligt utskämd efter allt pratet som spreds på bygden. Vad jag har sett är han en duktig smed och hovslagare. Tar sig an de värsta hästar. Det skulle ingen feg lipsill göra. Om han önskar det så finns det flera hästar på bruket som han kan få ta i sin vård.

-        Men Baron, jag förstår inte varför?

-        Skall sanningen fram så är det Sven som har kommit med förslaget om gåvan. Alternativet för den förstår han nog, inte så roligt. Men skall inte Anders läsa pappret nu?

Med darriga fingrar öppnar han kuvertet. Stavar sig igenom texten:

”Härmed överlåter vi stoet Primadonnan till Anders Koppar på Gräsbogården.
Detta som en kompensation för orättfärdigheter samt att han har ett tidigare förhållande till henne.
Östanby bruk i augusti”

 

Anders står helt mållös, finner inte ord för gåvan. Lämnar Brevet till Stina som läser det både två och tre gånger.

-        Men tack så mycket. Jag tror nästan att Anders håller på att svimma av tacksamhet. Han verkar ju att inte fatta att det är sant.

-        Alternativet vet du ju, säger Sven. Ingen av oss klarade henne. Det var ju nära att jag valde att avliva stoet. Hade inte Anders sagt ifrån på skarpen så hade hon inte levat nu. Det är ingen stor uppoffring för oss.

-        Men för mig betyder det så mycket att hon får leva, säger Anders. Jag kan inte tacka Er nog.

-        Det är skönt att inte behöva ta död på Primadonnan, säger Sven. Men kan jag få tala, i enrum, om en annan sak med Anders?

Grabbarna går en bit åt sidan.

-        Vad har du att fråga mig om?

-        Jo, vi har fått en ny utböling i veckan. Han behöver ett dop, men har du någon ide’ vad vi kan göra i stället för att spöa upp honom.

-        Jag kan tänka på saken tills i kväll, om du tillåter? Gustaf väntar med häst och vagn där borta.

-        Vi tar det sedan, hoppas att du kommer på något bra.

 

Bröllopsmiddagen är enkel. Sara har dukat för gårdsfolket och gästerna Axel och Kerstin med barn, samt Karlssons i backen i det stora köket. Det är nära till spisen och alla kan hämta det som önskas. De vuxna tar sig ett par supar, men Anders föredrar en enkel öl. Vill inte komma påverkad till kvällens dans. Både förrätt, huvudrätt och en liten efterrätt har Sara trollat fram. Kaffet efteråt är på färska bönor. Vid halv fyra säger Axel att han måste hem till djuren och samvaron avslutas.

 

Anders byter om och går ut i hagen. Hästarna kommer då han kallar på dem. Primadonnan nästan buffar omkull honom, tycker om hans närhet.

-        Lilla gumman, du får stanna hos oss på gården. Slipper Sven och de andra på Östanby.

Som om stoet förstod innebörden tar hon och springer ett varv i hagen. Slår bakut som det verkar av glädje, innan hon åter kommer till Anders. Svarten tittar lite förvånad på hennes tilltag, fattar sedan att något bra har skett och gnäggar högt.

-        Anders, kommer du och hjälper till med mjölkningen eller skall du vänslas med Primadonnan hela tiden?

Han ger Stoet en smekning innan han hämtar in korna i ladugården.

-        Nu får jag väl spela andra fiolen, som du kelade med Primadonnan, Stinas röst bär spår av avundsjuka.

-        Vem har sagt det, det är väl skillnad på ens fru och en häst.

-        Vad vet jag, vi hann bara ansluta bröllops maten innan du kelade med henne.

-        Jag talade om att hon skulle få stanna här på gården. Hon blev glad och verkade förstå vad jag menade.

-        Skall jag lita på det. Tur att vi inte har en piga på gården.

-        Nu får du ge dig, du har ingen anledning att vara avundsjuk. Skall vi klara av mjölkningen nu så vi hinner bli klara innan de kommer och hämtar oss till festen.

 

När sista kon är mjölkad går Stina in för att tvätta av sig ladugårdsdammet och byta om till festen. Anders tar ladugårdsdisken. Ett hastigt tag med skyffeln och ladugården är mockad. Tar sedan en snabb tur till bastun och tvättar av sig.

Då han kommer in i lillstugan står Stina i underklänningen. Han går fram och omfamnar henne. Läpparna möts och hans händer vandrar över hennes kropp.

-        Sluta Anders, du får inte, inte just nu i alla fall.

-        Värst var du tar i, en liten kram är väl inte så farlig?

-        Säg inte det du, om det varit vid en annan tidpunkt så hade jag inte sagt ifrån för mera kelande.

-        Så det kanske är sant som Axel säger om heta kvinnor.

-        Tyst med dig, vi måste bli färdiga innan de kommer med vagnen och hämtar oss.

 

Knappt har de hunnit bli klara förrän det hörs musik utanför. Då Stina tittar ut ser hon hur brukets vagn svänger upp framför stugan. Två spelmän sitter och spelar.

-        Anders, skynda på nu. Vagnen är redan här.

-        Kommer, skall bara sätta på mig skorna och rocken.

Då de kommer ut står Sven och håller upp vagnsdörren. Vagnen är förspänd med två hästar. Anders känner igen dem Generalen, som han skodde för ett tag sedan och Majoren, en stadig arbetshäst.

De nygifta tar plats i finsätet. Kusken smackar på hästarna och färden till festen börjar. Sara och Gustaf stannar hemma, känner att dagen ändå gett dem ett vackert minne för livet.

-        Inte trodde jag att vi skulle få åka herrskapsvagnen, säger Stina.

-        Endast det bästa är väl gott nog för nygifta, säger Sven framifrån kuskbocken.

-        Men varför gör du allt det här för oss, undrar Anders?

-        Du har fått mig att tänka efter. Den hårda stilen som jag hade förut känns helt plötsligt fel. Efter det du skällde ut mig för att jag ville ta liver av Primadonnan har jag börjat tänka i andra banor. Och så gillar jag lite feststämning. Dansen är ju bra, men nu blir det ju lite extra med er två som gäster.

-        Men skall utbölingar ha sig en omgång i framtiden också, undrar Stina.

-        De bör väl bevisa att de inte är fega och så skall de veta att vi bruksare har våra rättigheter vad det gäller kvinnorna på bruket. Anders, har du kommit på något bra sätt att inviga dem i gemenskapen?

-        Skulle du våga klättra upp till vällingklockan på vagnshuset och knyta fast en ölflaska?

-        Vet inte, det är högt, jag har aldrig gjort det. Men kan det vara ett prov?

-        Varför inte, du verkar lite osäker på uppdraget?

-        Men det räcker väl inte, han bör sättas på plats. Tänk om han klarar det utan problem. Har du något mer?

-        Efter att han har druckit ur flaskan, utan att ta den från munnen, så kan ni ju ta lite armbrytning. Ta dina starkaste grabbar först. Efter ett par tre brytningar så bör han vara rätt mör i armen så att även de andra klarar honom.

-        Vad ni hittar på, rena stolleprovet. Men det är ju inte misshandel i alla fall. Du som tänkte dränka Anders.

-        Så vad skulle Stina föreslå då?

-        Låt honom sedan dansa slängpolska med alla jäntorna. Minst åtta takter med alla. Jag skulle vilja se den karl som klarar av att stå på benen så länge, flinar Stina.

-        Du kan du med, vi får se vad vi väljer av det, avslutar Sven diskussionen.

 

När de närmar sig vagnshuset stämmer spelmännen åter upp. Vid tonerna av en ryttarmarsch svänger ekipaget in på planen. Det blir ett uppehåll i dansen medan Stina och Anders kliver ur vagnen och går in i vagnshuset. Efter att festdeltagarna hurrat för dem spelas det upp en vals och Anders dansar brudvalsen med Stina.

 

Det är dags för en av brukets traditioner. Den nygifta kvinnan skall överlämnas från de ogiftas till fruarnas skara.

Spelmännen spelar upp gånglåten kronan. Stina leds fram av tre kvinnor. Evelina, den senast gifta och den som väntas bli nästa brud, Charlotta förvaltarens dotter, Under musiken tar av kronan och bär den till Lars-Olof som väntar med smörbyttan framme hos spelmännen. Med en finurlig min stoppar han ned den och går sedan till Johannes och överlämnar den med en bugning. Den tredje kvinnan, Magdalena, som är äldre och livserfaren, sätter en lövad krans på Stinas huvud.

 

När festen har pågått en halvtimme kommer Sven fram till Anders.

-        Vi skall uppta utbölingen nu. Kommer du med?

-        Men jag är ju inte bruksare?

-        Sak samma i kväll. Du har visat på andra sätt att du duger.

 

De går ut på planen utanför huset. Den belyses av några facklor. Omringad av brukets grabbar står en ensam man. Hans ålder är väl ungefär tjugo år, lite klent byggd.

Lasse står med en ölflaska och snöre i handen. Tittar upp mot vällingklockan.

-        Det är högt, vem klättrar upp, undrar han?

Ingen av grabbarna anmäler sig frivilligt.

-        Jag får väl ta det då, säger Anders. Det var ju mitt förslag.

Han tar av sig rocken, knyter fast flaskan i livremmen, tar en av facklorna i handen innan han börjar klättringen upp till klockan. Ett sorl går igenom åskådarnas led och flera av de dansande kommer ut.

Då han kommer upp sätter han facklan i ett hål på klocktornet, sedan knyter han fast flaskan i klockan. Han börjar nedfärden och står snart bland grabbarna.

-        Nu är det din tur, Arvid, säger Sven till utbölingen. Visa att du är modig.

Lite försiktigt går mannen fram till stegen. Anders och Sven följer honom fram.

-        Dra i det korta repet, viskar Anders. Knuten går upp då. Men tappa inte flaskan.

Arvid tar sig an stegen. Klättrar försiktigt ett par steg i taget. En andlös tystnad råder bland åskådarna. Efter en stund är han uppe. Sträcker sig efter repet. Når inte riktigt. Han måste lämna stegen och stå på bjälken som klockan är fastsatt på. Hans ansikte vitnar då han tittar ned, i fackelskenet ser det ut som en avgrund ned till marken. Benen skakar. Han når till slut repet och drar till. Knuten går upp och han håller flaskan i handen innan han knyter fast den i bältet. Då han skall vända och gå ned sviker modet och han klamrar sig fast i en stolpe. Klarar inte av manövern. Bland åskådarna hörs ett sus som undrar hur han skall komma ned.

 Anders går fram till stegen.

-        Det var mitt förslag att ha det här provet. Jag går upp.

Snabbt som en blixt klättrar han upp. Kommer till Arvid som nästan gråter av rädsla.

-        Arvid tag min hand, vänd dig sedan försiktigt om.

Arvid lyder, han har inte mycket att välja på. Med stöd av Anders så står han snart på stegen igen. Anders lossar facklan och slänger ned den på marken.

Då Arvid tvekar att gå ned, trasslar sig Anders förbi honom och ser till att han sätter fötterna rätt under nedfärden. Då de åter står bland grabbarna säger Sven:

-        Vi får ta en diskussion om provet kan godkännas. Ta och drick upp ölen nu, i ett enda tag utan att ta flaskan från munnen.

Med ett tag rinner ölen ned i strupen och han höjer triumferande flaskan upp och ned för att visa att den är urdrucken.

-        Så öla kan du, men är du stark. Kom till bordet och bryt arm med grabbarna.

Vid bordet står ett tiotal grabbar på rad. Först Lasse, han är stor som en björn, efter Felix en av de kraftigaste kolgossarna på bruket sedan män med lite olika kroppsbyggnad.

Armbrytningen går som väntat. Arvid som redan tidigare är trött efter klättrandet har inget att sätta emot brukets grabbar. 

Då sista man i ledet har brutit ned honom säger Arvid:

-        Men Sven, nu har du bara stått och sett på när dina grabbar ger mig på nöten. Skall inte du och jag också ta en armbrytning.

Med överlägsen min slår sig Sven ned vid bordet. Vet att Arvid redan förbrukat mycket kraft i uppgörelsen. De fattar varandras händer och Lasse ger startsignal. Sven som har väntat sig en lätt match blir överraskad. Arvids grepp är stadigt och han är nära att dänga Svens näve i bordet på en gång. I sista ögonblicket uppfattar Sven faran och lyckas hindra en direkt förlust. Kampen blir utdragen. Först efter ett par minuter lyckas Sven att vinna envigen.

Provet klarat, meddelar Sven.

-        Tackar, får jag dansa med flickorna nu?

-        Det går bra, men det blir en dans du inte glömmer. Börja med bruden.

-        Vad menar Sven?

-        Det får du se, de står där inne och väntar på dig.

Då Arvid kommer in i vagnshuset står en lång rad med kvinnor uppradade. Främst står Stina och hon säger

-        Du får sexton takter slängpolska med de ogifta kvinnorna. Håll takten så får vi se vad du är för en dansör. Nu börjar vi.

Spelmännen spelar upp en livlig polska. De fattar varandras händer och börjar dansa runt. Med jämna mellanrum så kommer en nu danspartner som han måste svänga runt med.

Efter att ha dansat med tio flickor är provet över. Arvid går i cirklar han söker sig en sittplats. Är nära att falla omkull då Stina fattar tag i honom och leder honom till en bänk. Sven kommer fram med en stor öl.

-        Det var det värsta, då får jag väl lov att hälsa dig välkommen som man på bruket, men riktig bruksare blir du inte för det.

-        Jag vet det, men tack i alla fall.

 

Hemfärd och bröllopsnatt

 

Festen fortsätter resten av kvällen. Vid tiotiden bestämmer sig brudparet för att åka hem och Sven hämtar bilen.

-        Det är första gången jag får åka i en sådan här modernitet, konstaterar Anders.

-        Men vad kör du på, inte kan det väl vara klöver i alla fall. Nog för det kan lukta bakom Svarten ibland, men inte så här, undrar Stina?

-        Kallas för bensin, luktar illa och brinner som bara den, svarar Sven. Men stig in i ekipaget så är ni hemma om några minuter.

När de är på hemväg frågar Anders:

-        Är du nöjd med dopet av Arvid.

-        Det blev väl nästan för mycket. Oss emellan sagt så skulle jag aldrig ge mig upp till vällingklockan. Men armbrytningen var väl bra. Men det var nära att jag åkte dit.

-        Han sparade lite på sig, efteråt sade han till mig att han ville ge dig en ordentlig omgång.

-        På så sätt, men grabbarna fick känna sig starka i alla fall.

-        Dansa kunde han också, fast han behöver lite mer uthållighet, bara tio av tjejerna ställde ju upp. Tänk om det hade varit dubbelt så många.

-        Du skulle ha mått då Stina. Men ni fick ju knäcka honom ordentligt, flinar Sven.

-        Jag kom att tänka på en sak. Hur gick det med Lasse efter bråket i badhuset, undrar Anders?

-        Ingen fara, han var lite moloken den kvällen, men veckan efter gjorde han Anna-stina med barn, så oroa dig inte.

Under samtalet har de kommit till Gräsbogården. Stina tackar för skjutsen och frågar om Sven vill komma in på en kopp kaffe.

-        Inte i kväll, Charlotta väntar på mig i vagnshuset.

-        Har du skaffat sällskap, kanske gifter du dig snart då. Hon var ju med och tog kronan av mig, undrar Stina.

-        Det talar jag väl inte om för dig, säger Sven med en finurlig blick. Men nu måste jag skynda mig tillbaka.

Med ett vrål från motorn kör Sven tillbaka mot bruket.

 

-        Jag tar en tur och ser efter att allt är i ordning på gården kommer in om en stund.

-        Gör det du Anders, men stanna inte hos Primadonnan hela natten. Jag går till lillstugan så länge.

-        Tok heller. Inte vill jag störa hästarna så här sent.

 

Efter att ha sett till gården och smedjan kommer han en stund senare in i stugan. Stina har redan gått och lagt sig. En fotogenlampa sprider sitt varma ljus i rummet.

-        Är det något fel eftersom du ligger redan i sängen?

-        Måste de det. Jag tänkte bara på att det är vår bröllopsnatt.

-        Men varför redan?

Han vänder sig mot sägnen. Täcket skymmer nästan inte hennes bröst och det glider sakta av henne. Vårtorna skymtar fram. Efter några sekunder börjar även magen komma fram…

-        Anders, gör din plikt som äkta man, kom och invig din hustru.

Utan att säga något klär han av sig…

 

På söndagsmorgonen ringer väckarklockan som vanligt. Korna råmar på ladugårdsbacken. Stina och Anders gör sig klara för arbetet. Efter frukost tar de en vilodag. Tar igen efter de senaste veckornas stress. Vilar fram till lunch. Tar sedan en tur med ekan ut till holmen.

De går upp till ödegården.

-        Tänk Stina, det var här jag fick dig för första gången.

-        Jag minns det, men det blev inget barn efteråt.

-        Skulle du vilja det då?

-        Varför tror du jag har varit så het på dig de senaste dagarna. Min kropp har ropat efter dig. Jag har inte kunnat stoppa det.

-        Men hur är det idag?

-        Börjar lugna ned sig. Inte kravet från den som tidigare. Men vill du så är du välkommen.

Utan att tveka tar han henne i famnen…

En timme senare ror de tillbaka för kvällens sysslor.

 

Åter vardag

 

På måndagen kommer Axel med en plog som behöver justeras. Spetsen är snedsliten och behöver riktas upp. Anders lossar den och börjar smida ut den. Axel sitter på en pall och ser på.

-        Axel, får jag ställa en fråga till dig. Du är ju gift sedan flera år och vet vad kvinnor går för?

-        Sjung ut du nygifta, erfarenheten kanske har svaret.

-        Det är lite genant. Men är alla gifta kvinnor tokiga efter karlar?

-        Vad menar du?

-        Stina har varit så krävande de sista dagarna. Vill ha mig så fort tillfälle ges. Snart orkar jag inte med, om det skall vara så?

-        Ta det lugnt gosse, om ett par dagar kanske hon bara vill ha en kram. Ett ligg någon gång i veckan, det skall du väl orka med?

-        Jo men…

-        Passa dig, bullen kanske redan är i ugnen. Kerstin brukar vara toppenhet några dagar, sedan efter en ungefär månad säger hon att en ny unge är på gång.

-        Får väl vänta och se då. Men nu är plogen klar. Kommer du med och dricker eftermiddagskaffe?

-        Låter gott, Stinas bullar har jag alltid gillat.

De lastar upp plogen på vagnen och Axel går sedan in i köket. Anders har ett ärende till hemlighuset.

 

Stina dukar fram kaffet och ett fat med nygräddade bullar och kakor.

-        Ta för dig Axel, manar hon. Var inte kräsen.

-        Tackar, du skall då inte behöva truga.

Under kaffet sitter Axel och tittar på Stina. Hon uppmärksammar det och frågar:

-        Är det något fel, du tittar så på mig.

-        Anders berättade om att du varit het de senaste dagarna, jag funderade bara på hur du skulle vara som mor?

-        Det skall väl du inte fundera över. Men varför frågade han?

-        Var rädd för att inte orka med om du skulle vara så het på gröten hela tiden.

-        Jag skulle inte heller orka i längden. Jag fattar inte varför jag blev omättlig. I dag känns det lugnare.

-        Det har varit lika med Kerstin ibland. Het som elden, skall ha mig minst en gång per dag. Men det har lugnat sig efter några dagar. Både Eva och David kom några månader senare. Nu får vi se vad det blir.
Det är med kvinnor som ston, skulle vi inte ha släppt in Pärlan till Svarten så skulle jag inte ha fått med henne hem.

-        På så sätt.

-        Och du vet väl med korna. De trilskas då du skall få dem med från gården, sedan ännu värre för att få hem dem från Oskar. Får de bara väderkorn på tjur under brunsten så är det kört.

Anders kommer in i köket.

-        Vet du att Axel jämför mig med Pärlan och Majros?

-        Hurdå?

-        Att vi skulle vara lika tokiga emellanåt. Bara vilja ha hankön i oss.

-        Stämmer inte det då?

-        Kan så vara, men nu talar vi om något annat. Har du sett till hästarna i dag, Anders?

Samtalet övergår till jordbruksfrågor och väder.

 

På kvällen ligger de tillsammans. Känner varandras närhet och somnar tryggt i varandras famn.

 

Det går en dryg månad

Anders har fått en del smidesarbeten och hästar som behöver skos. Det ger ett bidrag till hushållet. Det mesta tiden tar jordbruket och djurskötseln. Då åkrarna skall plöjas skiftar han mellan Svarten och Primadonna framför plogen. Det går undan då hästarna inte behöver ta ut sig. Själv är han stark och klarar lätt att plöja en hel dag. Gustafs knän har blivit sämre och han tar sig an det lätta hantverket på gården, orkar inte gå med plogen på åkrarna.

 

En morgon då han kommer ut i ladugården står Stina och kräks.

-        Hur är det med dig?

-        Har börjat må så konstigt på mornarna.

-        Du är väl aldrig sjuk?

-        Jag tror det är något annat på gång. Talade med Sara om det för en stund sedan. Kommer du ihåg när jag hade lingonvecka senast?

-        Det var väl ett par veckor före bröllopet.

-        Då är det alltså på det viset. Barn på väg.

-        Är du ledsen för det?

-        Tok heller, det är välkommet för min del och vad säger du?

-        Skall bli roligt, jag gillar ungar. Inte skall du tro jag smiter undan.

-        Det vet jag med. Sara sa att det här illamåendet går över på några dagar.

-        Du har inte heller varit så het på mig, jag trodde jag inte skulle klara det under bröllopshelgen.

-        Har du rätt i, det har bara varit så skönt att få ligga och gosa med dig och sedan gå lite längre utan tvång från kroppen.

Stina får en varm kram av Anders innan ladugårdsarbetet tar vid.

 

När middagsdisken är klar säger Stina till Anders:

-        Jag skall gå över till Kerstin och gå igenom vad vi är skyldiga dem, kommer du med?

-        Jag skulle behöva lite råd från Axel angående ombyggnaden i smedjan, så vi kan göra sällskap.

 

När de kommer fram står Axel ute på gården.

-        Vad står på nu, både herrn och frun som kommer.

-        Jag skall in till Kerstin, och Anders ville tala med dig om något i smedjan,

-        På så sätt, kila in i köket du, hon håller på med att sy något. Anders och jag stannar här ute så länge.

Stina går in i huset.

-        Vad var det du ville tala om i smedjan?

-        Jag behöver ett skåp för verktygen, de ligger lite överallt nu.

-        På så sätt, jag tror att det finns ett gammalt som jag inte använder ute i lidret. Du kanske kan använda det?

Skåpet är skamfilat men Anders anser att det duger. Han kan hämta det senare.

När de åter står på tunet frågar Axel:

-        Hur har du det med Stina, är hon lika het fortfarande?

-        Det är rätt lugnt för tillfället. Vid bröllopet var det hett, men det lugnade ned sig efteråt.

-        Så hon fick vad hon behövde, säg bara inte att hon gått över tiden också?

-        Det verkar så. Hon har mått lite illa om mornarna också.

-        Jaha, du blir farsa på försommaren. Det var snabbt laddat.

-        Åja, tala för dig själv, Eva kom väl bara sex månader efter att ni gifte er?

-        Ja, men vi hade sneglat på varandra i över två år. Sedan blev det bara så. Där var du bra mycket snabbare.

-        Kan så vara, men hade inte Östanbys grabbar hotat mig med stryk så hade det nog inte blivit Stina. Du har hört hur det hela gick till?

Anders berättar för Axel om hoten då han kom som ny till bruket.

-        Så det var du som var lipsillen?

-        Har inte Sven berättat det?

-        Nej, men han har sagt berömmande ord om dig sedan du skott Primadonnan och ordnat med invigningen vid vagnshuset. Ingen annan vågade ju gå upp och hjälpa Arvid nedför stegen.

-        Var väl enkelt, men jag gillar inte våld. Baron Silferkrycka stävjade alla sådana tilltag på Skogsboda.

-        Har du hört att Silferkrycka sitter i vår polisarrest. Det ryktas om att ett försvinnande för tio år sedan skulle vara ett mord.

-        Med Baron som skyldig? Nej han är ju moralens väktare.

-        Inget som är offentligt, vi får se vart det lider. Men nu tror jag att det är kaffedags, min mage klagar.

 

Inne i köket sitter Kerstin och Stina och samtalar. Tittar förvånat upp då karlarna kommer in.

-        Har du kaffet varmt, undrar Axel?

-        Oj, är klockan redan så mycket. Vi har haft en del att tala om.

-        Kan det vara väntans tider. Jag hörde att Stina mår illa om mornarna?

-        Det skall du inte forska i, säger Kerstin till sin man. Men du är inte så dum på att gissa.

-        Det misstänkte jag redan vid bröllopet. Stina var ju så het på Anders under några dagar. Eller hur brukar det vara med dig Kerstin.

-        Är väl ingen ide’ att neka. Men du hjälper till bra för att hetsa upp mig under sådana dagar. Men nu tycker jag vi talar om något annat.

-        Vet ni om att det lyste i kyrkan för Sven och förvaltarens dotter Charlotta i söndags, undrar Axel. De skall gifta sig om fyra veckor. Det lär visst vara bråttom.

-        Det kom hastigt, kommenterar Stina. Han var ju rena tjejtjusaren innan vi gifte oss.

-        Naturen, naturen Stina lilla. Du och Anders hade väl inte sällskap så länge heller?

-        Kan så vara men Anders jagade inte varje kjoltyg som han träffade. Han var ju tvärt om väldigt tillbakadragen.

-        Han kom ju från Skogsboda, du har väl hört om Silferkryckas moralnormer vad som gällde före äktenskapet.

-        Visst, men ändå, han ställde upp för mig innan känslorna för sängen kom. Det vet du väl, när han kom dragande med Majros redan första dagen efter vi träffades.

-        Du har rätt Stina, jag vet vad han går för vid det här laget.

-        Måste ni prata om det, jag känner mig generad, säger Anders.

-        Ta det lugnt Anders, manar Kerstin. De menar inget illa med det. Stina och Axel har alltid retats med varandra. De är kusiner och efter vad han sagt så började de retas med varandra redan i skolåldern.

-        Han pikade mig ofta på senare år för att jag inte hade någon friare, men det fanns ju ingen här på trakten som jag fann lämplig.

-        Och så tar du första bästa kille från Skogsboda. Rädd för glasberget, retas Axel.

-        Du tog ju pigan från granngården, var väl ingen annan som ville ha dig, kontrar Stina.

-        Kanske tvärt om. Kerstin och jag gick i skolan tillsammans. Jag tyckte om henne redan då, men du vet. Blyga som vi var tog det tid innan vi vågade tala med varandra om det. Först efter jag gjort militärtjänst och kom hem insåg vi att vi var avsedda för varandra.

Klockan på väggen slår fyra slag. Dags att sluta med pratet och ge sig hem till gårdens sysslor.

 

Livet återgår till vardagssysslorna. En eftermiddag kommer Lars-Olof till gården och går in i köket till Stina.

-        Guddagens. Sven undrar hon kommer till bröllopet och tar kronan av bruden?

-        Det är väl den senaste brudens plikt här på orten, så visst kommer jag.

-        De är gott. Tror hon att Anders kommer med också. Vi har en utböling till som skall döpas?

-        Det får han väl höra med Anders själv. Gå ned till smedjan, han håller på med att sko Ekebergarns häst. Säg åt honom att kaffet är klart om en kvart. Lars-Olof kan få en kopp också.

-        Tackar, tackar, kaffe, det är fina grejer det.

 

Nere i smedjan är Anders just klar med hästen. Hejar glatt på Lars-Olof då han kommer.

-        Vad har han på hjärtat i dag?

-        Jo, si, jag kom för att fråga Stina om hon vill komma och ta kronan av bruden, hon tackade ja direkt. Och sedan om Anders vill komma med och döpa en utböling?

-        Men jag är ju utböling själv.

-        Kanske det, men då han gick upp till vällingklockan för att sätta dit ölpavan och sedan hjälpa Arvid ned. Det tycker jag räcker som inträdesprov. Sven ser dig som en riktig man. Lipsill där, hä, hä.

-        Nu fick Lars-Olof allt till det. Men jag känner mig faktiskt som både smed och bonde numera. Skall bli roligt att se vem som vågar sätta upp flaskan denna gång. Hälsa Sven att jag kommer.

 

Vid kaffet ber Anders att Lars-Olof skall berätta om sina vandringar i landskapet.

-        Nog har jag gått alltid. Från Uppsala i söder till den stora staden Svära i norr. Bott på bruken ibland eller hos bönder. Han kan inte tro vad bönderna är olika. Hos en del får man både mat och sova. Hos andra bara en ut skällning. De har bäst ställt är snålast.

-        Staden Svära, vilken är det?

-        Den ligger norr om den stora älven. Jag kan inte ta ett så grovt namn i min mun. En skall inte använda svärord.

-        Är det Gävle han menar?

-        Ja, är det inte okristligt att stan får heta det?

-        Lars-Olof kan vara lugn, det är ingen fara med det namnet.

-        Jasså, han säger det, men jag svär aldrig, så jag låter nog bli det Svära i alla fall.

-        Gör som han vill, inflikar Stina. Det skall kännas rätt för honom.

Efter påtåren ges sig Lars-Olof tillbaka till bruket.

 

Dagarna går i sin vanliga lunk. Blir till veckor. Det stora samtalsämnet på bruket är att Johannes för tillfället har tagit över kyrkan i Skogsboda. Anser att församlingen där har ett större behov av hjälp efter det att Silferkrycka fått lämna tjänsten. En ung hjälppräst tar över Östanby under tiden.

 

Svens bröllop och Utbölings dop

 

Lördagen för Svens bröllop inne. De ger sig av till kyrkan och eftermiddagens mottagning i herrgården.

Efter vigseln går gästerna till herrgårdens stora sal. Ceremonin med kronan kommer efter att Sven och Charlotta dansat brudvalsen. Stina får tillsammans med Anna-Stina lyfta kronan av bruden. Den senast gifta kvinnan tillsammans med den som står på tur. Sedan får Charlotta kransen på huvudet. Det hela avlöper utan problem.

Efteråt säger Stina till Anna-stina:

-        Så du står på tur?

-        Du vet, tillsammans med Lasse. Väntar barn till våren.

-        Du med, då får barnmorskan mycket att göra. Kerstin är också på väg.

-        Det värsta är att skallerkärringen (R)Agata har fått nys om det, har spridit nyheten över hela landskapet.

-        Bry dig inte om hennes prat, så mycket. Hon var nyfiken på mig också. Men jag råkar känna till lite om hennes förflutna. Hon blev verkligen stött då vi möttes vid vår lysning.

-        Vad var det som du sade till henne?

-        Jag säger inget som kan skada henne, men hon borde sopa rent framför sin egen dörr innan hon klagar på andra.

-        Titta, nu är hon på väg hitåt igen. Vänd dig inte om så kanske hon kommer.

Agata kommer med en viktig min och säger med snorkigt tonfall:

-        Men se är det inte lilla ovarsamma bruden. Prästen hinner kanske före ungen i alla fall.

-        Har Agata med det att göra, undrar Anna-stina.

-        Har hon inte fått veta att kvinnan skall hålla på sig till bröllopsnatten för att vara riktigt anständig.

-        Det är som med Agata då, flikar Stina in. Tre barn, olika fäder, aldrig gift. Men hon gjorde väl en god inkomst på gubbarna.

Agata ger Stina en blick som kunde ha mördat, säger sedan med förnärmad ton:

-        Är du bättre själv då, dröjer ungen din i nio månader efter bröllopet?

-        Det skall inte Agata bry sig om, den vet i alla fall vilken fadern är. Hur är det med Rut, vet hon vem hennes far är?

-        Tig ditt as, det du inte vet något om skall du inte lägga dig i.

Agata vänder på klacken och går iväg med snabba steg.

-        Där gav du henne allt på käften, säger Anna-stina. Hon lär väl vara tyst ett tag.

-        Var inte säker på det. Men jag vill att du absolut inte sprider ut vårt samtal på bruket.

-        Jag lovar, det är inte vår sak att döma henne.

 

En oro sprider sig bland brukets grabbar, dags att döpa en utböling, samling vid vagnshuset.

När de kommer till stegen till vällingklockan står Sven där med en ölflaska i handen.

-        Vem går upp i dag, undrar han, någon frivillig?

-        Gör det själv, säger Anders. Visa vad du går för.

-        Har du sagt det så. Inte tror du väl att jag är en fegis.

Försiktigt tar Sven sig an stegen. Efter någon minut står han vid klockan.  Då han skall knyta fast flaskan vid kläppen darrar hans ben. Efter lite trevande så lyckas han till slut fästa den på plats. Klättrar sedan försiktigt ned till marken.

-        Så, Evert. Ta nu och hämta ned flaskan och drick ur den i ett drag, kommenderar Sven.

En smal och vekt byggd yngling stiger fram. Spottar i nävarna innan han snabbt klättrar upp till klockan, frigör flaskan och ställer sig sedan på taknocken. Med en stolt min höjer han pavan i luften innan han för den till sin mun och tömmer den i ett svep utan att hålla i sig.

Då Evert åter är nere säger Sven:

-        Det var det värsta, har du sprungit mycket på stegar och tak?

-        Farsan var sotare, hände väl att jag fick hjälpa honom ibland.

-        Det var väl nästan fusk, men ett prov återstår.

De går till bordet för armbrytning. Tio av brukets starkaste grabbar står redo för uppgiften.

-        Så Evert, ta nu och bryt ned så många som du kan. En redig bruksgrabb måste ta alla. Jag börjar.

I armbrytningen möter Evert sina övermän. Nog för att han ger dem lite motstånd i början, men till slut förlorar han kampen med alla. Då envigen är över säger Sven:

-        Nu vet du din plats, spring gärna på stegar och tak, men ge dig inte i kast med de starka Bruksarna.

-        Ja Sven, men nästa armbrytning vill jag att vi gör på taknocken till vagnshuset. Om någon törs utmana mig på det?

Ett sorl hörs bland Bruksarna innan de hastigt lämnar planen för att gå in till dansen, där flickorna står uppradade för slängpolskan.

 

Kyrkklockan slår fyra slag. Anders och Stina sätter sig i vagnen för hemfärd. Dags för arbete i ladugården och kvällsrutin.

 

Höst, vinter och vår

 

Hösten kommer med stora steg. Stina och Anders flyttar in i vindsrummet på stora huset. Att bo kvar i Lillstugan skulle kräva alltför mycket ved till uppvärmning.

Efter att åkrarna plöjds och sådden av höstsäden är avklarad går Anders och Gustaf ut i skogen för att se vad som kan avverkas. Det är länge sedan Gustaf orkade med huggning och körning. De väljer ut en del fina tallar till sågvirke samt mindre träd och buskar som bör rensas för att få en god tillväxt i skogen.

Anders tar sig an skogsarbetet. Fäller de stora tallarna och lägger upp dem för körning till sågen. De mindre träden får gå till en mila som kan kolas kommande vår.

 

Vintern kommer. Då föret tillåter kör han hem stockarna till gården. Kolveden till en öppen glänta i skogen.

Förutom gårdens arbete har han också en del arbete med att sko hästar till körarna nere på bruket. Har ett litet utrymme för det i brukets smedja.

 

Gustafs hälsa försämras och han kan inte göra det tunga arbetet på fälten.

Sara pysslar om i huset tillsamman med Stina.

Då Stina får allt svårare att sköta mjölkning och ladugårdsarbete på grund av växande mage, så tar Anders över de sysslorna.

 

Barnsbörd

 

En dag i början av juni får Stina värkar. Anders tar häst och vagn och åker till Östanbys barnmorska, Matilda. Tyvärr får han beskedet att hon redan är hos Charlotta och Sven. Han hade kommit och hämtat henne för endast en timme sedan.

Anders fick återvända med oförättat ärende.

 

När han kommer hem möts han på trappen av Sara som säger:

-        Har du inte Matilda med dig?

-        Nej, hon hade redan en förlossning på gång i herrgården. Charlotta har lagt beslag på henne.

-        Då får vi väl klara det själva. Kan du gå in till henne medan jag går på huset. Jag är tillbaka om några minuter. Men tvätta av dig innan du går in.

När Anders kommer in i rummet ser han hur Stina grinar upp sig. Hon andas hastigt och är spänd i hela kroppen. Efter några sekunder slappnar hon av. Ser hur hennes make står vid sängkanten.

-        Är inte Matilda med, frågar hon med svag röst?

-        Nej, hon är hos Charlotte på herrgården.

-        Hur skall det gå, jag klarar det inte. Det gör…

Innan hon hinner avsluta meningen kommer en ny krystvärk. Den är intensivare än tidigare. När den mattas något kvider Stina:

-        Du får ta emot, barnet är på väg ut.

Han sätter sig på sängen. Tar av henne täcket. När han tittar mellan hennes särade ben skymtar hjässan på ett litet barnahuvud fram. Vid nästa värk kan han gripa om huvudet och hjälpa sitt barn till världen. Efter att barnet gett upp sitt första skrik lägger han det på Stinas bröst och hon håller det tätt intill sig.

Sara kommer in i rummet.

-        Har det kommit, ursäkta att jag måste gå ut.

-        Ingen fara mormor. Anders var ju här.

-        Men inte kan väl en karl klara det här? Kvinnogöra är vad det är.

-        Han har väl hjälp till då suggan grisat och korna kalvat, så varför inte vara med då hans barn föds?

-        Det är klart, han är ju lite egen av sig. Klarar väl nästan allt han vill. Men hur är det med dig Anders. Du ser så konstig ut?

-        Lite yr i huvudet. Jag fattar inte att det är mitt barn som ligger på Stinas bröst.

-        Men det vet du väl, gubben min, men skall du klippa navelsträngen. Föresten har du sett om det är en flicka eller pojke?

 

Sara binder ett snöre runt navelsträngen och Ander klipper av den. Tar sedan barnet i sin famn. Synar det noga. Räknar fingrar och tår.

-        Fin son vi fått, du har gjort ett bra arbete med honom.

-        Tycker du det, jag tror faktiskt han liknar dig redan. Drar ihop ögonen precis som du brukar göra ibland.

-        Vad var det du ville att namnet skulle vara om det blev en son?

-        Vi talade om Mikael ett tag, kom vi fram till något.

-        Hur som helst tycker jag han liknar en Mikael.

-        Varför inte vi tänker på det innan vi bestämmer oss.

-        Anders, ber Sara, kan du gå ut ett tag medan jag tar hand om Stina. Det är inte helt färdigt än. Moderkakan skall ut också.

-        Det är inget problem för mig, korna står nog redan på ladugårdbacken och råmar.

Med en glad min går han och sköter kvällens mjölkning.

 

 

Släktträd

 

Vid midsommar kommer Johannes tillbaka som kyrkoherde i Östanby. Skogsboda har fått en ny kyrkoherde som tillsammans med den nye brukspatronen Adrian von Silferkrycka skall leda bruket.

En av hans första förrättningar är att döpa Mikael och Svens dotter Johanna. 

Efter akten i kyrkan går till kyrkkaffet i prästgården. Då Anders sedan skall åka hem säger Johannes att han vill tala med honom om en personlig sak. De går in på expeditionen.

-        Jaha du Anders. under tiden jag var i Skogsboda tittade jag på vad som stod i kyrkboken om dig. Det var intressant läsning. Jag tycker om att släktforska.

-        Inget farligt hoppas jag?

-        Nej då, men vet du att du kom dit som tvååring?

-        Nej, det sade mina föräldrar inget om.

-        Din far var smed och hovslagare på Östanby, men kom osams med några personer här. Han gjorde slag i saken och flyttade. Blev sedan kvar där till den olycksaliga dagen då han sparkades av hästen. Det senare vet du väl alltför väl?

-        Jag stod bredvid då olyckan skedde. Ingen av mina föräldrar berättade varifrån vi kom.

-        Då jag återkom hit för ett par veckor sedan så gick jag igenom din familjs kyrkoakter. Det är ett resultat som inte går av för hackor. Vill du veta vad jag kom fram till?

-        Varför inte, men har det med Östanby att göra?

-        Din farfarsfar föddes på bruket år 1850. Var mästersmed och senare också indelt soldat. Han fick soldatnamnet Koppar, som sedan har följt er i släkten. Han hette Anders Wilhelm i förnamn. Tyvärr saknas födelseuppgifter på tidigare släkt, då en kyrkbok förstördes vid en brand år1830.
Din farfar var Josef Emanuel Koppar, han var också mästersmed.
Din far som du vet Karl-Gustaf.
Din mor hade också sin släkt på bruket, tyvärr har jag inte hunnit bli klar med den ännu. Men det är flera generationer där med.

-        Men vad betyder det för mig?

-        Att du har rätt att kalla dig för en äkta Östanby Bruksare. Inte ens baron har en sådan lång släkttavla här. Han kom hit från Stockholm. Hans fru kommer också från Stockholm, Svens far är född på bruket. Men mamman är från Uppsala.

-        Roligt att få veta var släkten har varit förut.

-        Anders, om Sven skulle komma och kalla dig för utböling igen så kan du visa honom det här dokumentet. Det är stamtavlan på din fars släkt här på bruket. Du står själv som näst sist i raden. Jag plitade dit Mikaels namn nu på förmiddagen.

-        Tack Johannes. Det här var en riktig överraskning för mig. undrar vad Stina och Sara säger om den?

 

Utanför på gården står Stina och Sara. De väntar på honom för att åka hem till gården för kvällssysslorna.

-        Vad ville Johannes, undrar Stina. Han verkade så angelägen?

-        Tala lite med utbölingen. Han hade uppgifter om min släkt.

-        Var det bra?

-        Vi går igenom det i kväll. Tar för lång tid att tala om det här.

Han smackar på Primadonnan och hemfärden börjar

-        Dra hem till landet utböling där, ropar Sven då de passerar honom under på Bruksvägen.

-        Gå och göm dig på herrgården du ny inflyttade, svarar Sven

-        Vad menar du lipsill?

-        Vi tar det senare, kolla din stamtavla till dess.

Ander smackar på hästen ytterligare och de lämnar bruket.

 

Efter att kvällens sysslor är avklarade tar Anders fram pappret han fick av Johannes. Försöker förstå sambandet mellan de olika männen. Har svårt att få ihop tiderna.

-        Vad pysslar du med, frågar Stina?

-        Släkttavlan, den är svår att förstå. Så många årtal.

-        Vi ritar upp den på ett annat papper. Tar en ruta för varje generation.

Hon tar fram ett stort papper. Ritar en ruta längst ned.

-        Här har vi Mikael. Den sista i raden. Jag skriver mig som mor.
Nästa ruta blir du. Anders Koppar.
född på Östanby, Fader Karl-Gustaf. Mor Anna Lovisa.

-        Jag börjar förstå hur det hela hänger ihop. Nästa ruta Karl-Gustaf och farmor Viktoria.
båda från Östanby.

Sakta växer rutnätet fram för att sluta i ett frågetecken högst upp på sidan. Den förolyckande kyrkboken sätter stopp vid farfarsfarfar.

-        Jaha ja. Rak linje på Östanby sedan början av 1800-talet. Minst fem generationer. Det var inte illa. Vill du att jag renritar den här tavlan, undrar Stina?

-        Skulle vara bra att ha den så att jag kan förstå min släkt.

 

I kommande vecka är Anders nere på bruket för att se över Generalens och Majorens hovar. Sven kommer för att höra vad Anders menade med nykomling.

-        Hur länge har din släkt varit på Östanby, frågar Anders?

-        Det var min farfar som tog över bruket år 1875. Kom hit från Stockholm. Så jag är tredje generations Bruksare. Varför undrar du?

-        Min farfarsfarfar, kom hit då bruket var ungt. Tyvärr går det inte att få fram årtalet. Men farfarsfar föddes här år 1850. Farfar och far föddes och var smeder här.

-        Och du själv på Skogsboda för 26 år sedan. Varför flyttade din far.

-        Han kom i osams med någon då jag var två år och flyttade iväg. Även jag föddes på Östanby.  Johannes tittade i kyrkoböckerna och sammanställde släktträdet.

-        Men då är du ju en ursprunglig Bruksare. Varför har du inget sagt om det, så hade vi sluppit oredan med dopet?

-        Jag fick reda på det först efter kyrkan i söndags. Pappa talade aldrig om Östanby. Johannes hade läst i kyrkböckerna.

-        Hade vi vetat att du var född på bruket och hur din släkt bott här, så hade tankarna på att döpa in dig aldrig kommit på tal.

-        Kanske bra som det är. I annat fall så kanske jag inte träffat Stina på det här sättet. Inte blivit jordbrukare bara varit en smed på bruket.

-        Men smed är du ju i alla fall. Fast inte i stora smedjan, du verkar passa bäst med finsmide och som hovslagare.

-        Men hur träffade du Charlotte. Du var ju rena ungkarlen då jag kom till bruket.

-        Tro det eller ej. Vi har setts då och då sedan skoltiden. Träffats och pratas vid. Efter det att du tog hand om Primadonnan insåg jag att mitt liv borde ta en annan vändning. Jag talade med henne på kvällen och hon sade att hon längtat efter mig och ville ha mig till fästman. Sen blev det som det blev. Ett rikare liv än som ledare för bruksgrabbarna.

-        Då var det snabbt som hon blev med barn.

-        Inte första kvällen, men nära på. Du tog ju inte så lång tid på dig heller.

-        Prick på dagen nio månader efter bröllopet. Agata fick tji med skallret den här gången.

-        Jag vet, oss tittade hon långt efter, men jag tror inte hon sade så mycket. Efter vad det ryktas så har Stina fått henne att lägga av med att tala om ”för tidiga graviditeter”.

-        Du vet, Agata har tre barn men aldrig varit gift.

-        Visst, men hon tog bra betalt av gubbarna, skvallret går även bland smederna. Hiva upp några kronor så är det fritt fram. Men det hann du väl inte höra innan du flyttade till Gräsbogården. Det basuneras inte ut till utbölingar.

Kyrkklockan slår fyra slag.

-        Är hon så mycket, om du ursäktar så måste jag hem och mjölka korna. Stina har fullt upp med Mikael och hushållet.

-        Dra iväg du Bruksare. Vi får träffas och prata vidare en annan gång.

 

Ett par veckor senare möter Anders Johannes utanför kyrkan.

-        Anders, jag har en nyhet åt dig.

-        Vad har Johannes hittat på nu? Är jag av kungaätt eller så.

-        Nej, nu får du lugna dig lite, men Baron har hittat den förlorade kyrkboken. Den har varit på bruksbiblioteket sedan den gamla prästgården brann.

-        Finns det uppgifter om farfarsfarfar?

-        Stämmer, han var son till en smed redan innan bruket grundades. Bodde förresten på Gräsbogården. Så cirkeln är sluten nu då du är bonde och smed där.

-        Så det kan bli. Jag är ju en riktig inföding.

-        Vad din släkt på morssidan anbelangar så har jag lyckats spåra den till år 1740. Alla kvinnor har varit från bruket eller dess närhet. Skall bara renskriva tavlan innan du kan få den.

-        Tack Johannes, men där kommer ju Sven.

Johannes ropar och Sven kommer fram till dem.

-        Vet du om att Anders har brukspåbrå sedan gamla tider. Med undantag för åren i Skogsboda så har hans släkt bott här redan innan bruket grundades.

-        Hans farfarsfarfar berättade han om men är det ännu längre sedan släkten kom till bruket.

-        Redan på 1700 talet finns det uppgifter om den.

-        Oj då. Säg inte att de bodde här om stenålders också?

-        Det går inte att spåra så långt tillbaka. Med om det gick kanske vi skulle hitta Svens släkt i Stora grottan uppe vid sjön.

-        Nu får Johannes lugna sig lite. Jag har försökt att finna min släkt. Men spåret tillbaka slutar i Frankrike på 1800 talet.

-        Det är bra grabbar. Bättre att ni krigar med släkttavlan än med knytnävarna. Men nu kallar ett samtal med nästa brudpar. Anna-Stina och Lasse vigs på söndag.

Anders och Svens skils åt. Skall hem till respektive familj.

 

Då Anders presenterar de senare uppgifterna om sin släkt säger Stina:

-        Nu vill jag inte höra dig tala om att du är en utböling på bruket. Du är en Ur-bruksare, säg inte något annat.

-        Visst Stina. Men som du vet så kom jag hit utan kunskap om min släkt.

 

Epilog.

Anders och Stina levde gott på Gräsbogården. Som smed och hovslagare tillsammans med gården hade de ett bra liv. De fick senare en flicka.

Sara och Gustaf blev uppåt nittio år.

 

Nu då Anders inte längre kan kallas utböling, så finns det inte mer att berätta om den saken. Här slutar vår saga.

Meny