Kyrkvaktmästaren

 

Johan Andersson arbetade som vaktmästare på Ekeby kyrka. Församlingen var liten och han hade både kyrkogården, församlingshemmet och iordningställande av kyrkan inför gudstjänster och andra förrättningar på arbetsschemat. Han hade under sommarloven arbetat på kyrkogården och efter skolan fortsatt under vaktmästare Stures ledning. Nu var Sture över 65 år och hade fått känning av att kroppen inte orkade med de tunga bitarna av arbetet.  Johan hade tagit över mer av ansvaret.

Skötseln av kyrkogården hade underlättats sedan de fått den lilla traktorn för transporter och grävare i stället för slitet med att för hand gräva kistgravarna.

I början hade det varit påfrestande med att täcka kistorna, men efter att tag vart det naturligt att utföra det. Han såg det numera som att gräva ned en låda.

 

En fredag i mitten av maj har han till uppgift att gräva en kistgrav. Han tar arbetsordern. Ser att den är på en del av kyrkogården som inte har gamla gravar, så han behöver inte tänka på att gräva upp ben av tidigare avlidna. Vid middagstid har han graven färdiggrävd och klädd med mattor över jordkanterna. Han lägger på skyddslocket så att ingen skall ramla ned i gropen. Tar sedan en kort lunch innan han skall ställa i ordning för akten i kyrkan.

En halvtimme före akten i kyrkan är kistan på plats och allt är klart för att ta emot begravningsgästerna. Han tänder ljusen på altaret och vid kistan. Går sedan ut för att möta gästerna.

 

På gården står flera bekanta. Bland dem Mona Andersson, en kamrat från barndomen och alla åren i skolan. Hennes i vanliga fall glada ansikte är grått, hon har inte långt till tårarna. Johan går fram till henne.

-        Hej Mona, hur är det fatt. Kan jag hjälpa dig på något sätt?

-        Jag fattar det knappast att vi skall begrava Anders i dag. Han var min pojkvän innan olyckan. Jag klarar inte att gå in i kyrkan.

-        Är det Anders som skall begravas. Jag hade bara ordern om graven och kyrkan. Fanns inget namn på den. Det var tragiskt med olyckan och jag beklagar det som skedde. Vill du prata med mig innan akten så kan vi gå in i kyrkan och vara ostörda. Du får vara för dig själv en stund eller sitta med mig.

-        Kanske är det bäst. Jag orkar inte med samlingen här ute. Alla som kommer och beklagar.

 

Mona meddelar sin mor, Eva, innan hon går in i kyrkan. Stannar till och tittar skyggt på kistan.

-        Hans kropp ligger där, men själen är inte i kistan, säger Johan. Jag tror den finns här inne i kyrkan någonstans. Kanske på läktaren eller i sidoskeppet. Du kanske undrar vad jag säger men det har känts så vid flera begravningar.

-        Menar du det. Kan den bortgångnes ande vara med här?

-        Vad vet vi om livet efter detta. Det är bara vad jag känt tidigare. Vill du ta ett personligt farväl så ta tillfället i akt. Jag går åt sidan en stund så är det bara Anders och du.

Johan ställer sig vid altaret. Ser på krucifixet och säger något tyst. Efter någon minut vänder han sig om och ser på Mona. Hon står med handen på kistan, verkar inte så spänd längre. Johan går fram till henne. Ställer sig tyst vid hennes sida.

-        Tack Johan, säger hon, efter någon minut. Nu känns det lättare. Det var som om Anders talade med mig. Sade åt mig att gå vidare i livet.

-        Visst skall du det. Du är ung och grann, finner nog en vän senare, men Anders kommer att vara ett minne som du bär med dig resten av livet. Var rädd om det.

-        Så du talar, vem har fått dig till det?

-        Jag träffar en hel del äldre här i kyrkan. Många erfarenheter har nått mina öron. Men nu är det dags att öppna för gästerna. Vill du ordna utseendet så finns det en toalett i sakristian.

-        Jag kanske skall skölja bort tårarna. Kommer sedan.

Johan går och bjuder in till akten och delar ut psalmböcker. Visar anhöriga till deras plats. Då akten börjar sätter han sig bakom gästerna.

Vid slutpsalmen går han och ordnar graven för att ta emot kistan.

 

När kistan sänkts i graven och gästerna skall gå till församlingshemmet för middag och en stunds samvaro frågar Mona:

-        Kommer du med, du var ju också en av Anders kamrater?

-        Det går inte, jag har en uppgift kvar innan jordfästningen är klar.

-        Vad då?

-        Graven måste fyllas igen med en gång. Får inte lämnas öppen med kistan i. Hoppas du förstår.

-        Ja, jo, den måste väl det. Men vi kanske kan ses då det är klart. Jag har en fråga till dig.

 

Mona går iväg efter gästerna. Johan tar på arbetskläderna, kör fram grävaren och fyllnadsjorden. För en gångs skull stannar han upp och ställer sig vid gravkanten. Blir stående en minut innan han tar bort täckningen och fyller igen. I dag känns det svårt, minnen av Anders kommer och går. Plötsligt tycker han sig se Anders skepnad sittande på kyrkogårdsmuren och vinkar. Då graven är fylld, skylten med namn uppsatt och blommorna lagda på plats kommer skepnaden till Johan.

-        Tack för att du tog hand om Mona och sedan visade mig din vördnad. Vill du göra mig en tjänst till?

-        Vad skulle det vara?

-        Ta hand om Mona. Hon och barnet behöver stöd och du är den rät…

Innan meningen är avslutad tonar Anders skepnad bort. Johan blir sittande några sekunder innan kör till garaget och parkerar. Går sedan till församlingshemmet och meddelar Mona att graven kan besökas.

Middagen är avslutad och kaffet står på bordet. Mona säger åt honom att slå sig ned och dricka tillsammans med dem. Delta i resten av minnesstunden.

 

När de senare bryter upp efter stunden går flera förbi graven på hemvägen. Anders föräldrar tackar Johan för tjänsten innan de går. Frågar sedan Mona:

-        Kommer du med hem till oss en stund så slipper du sitta ensam på rummet?

-        Lite senare kanske. Jag har ett par frågor till Johan innan dess.

-        På så sätt, men kom om du vill.

 

Johan och Mona blir ensamma på kyrkogården.

-        Du ville fråga mig om något, säger Johan? Är det aktuellt fortfarande?

-        Det kanske låter konstigt, men har du hört bortgångnas röster tala till dig?

-        Både hört och sett. Hurså?

-        Jag hörde Anders då jag stod vid kistan. Han sade åt mig att gå vidare. Minnas men inte sörja. Vår tid var ute men det kommer en annan man i framtiden.

-        Vem vet hur det blir. Anders tackade mig för idag.

-        Så du har också hört honom. Folk skulle ta oss för tokiga om vi berättade det.

-        Den som inte har upplevt det kanske. Andra vet.

-        Vad skall du göra nu?

-        Jag måste se till kyrkan. Ljusen släckte prästen efter begravningen men resten av sakerna måste plockas undan och kanske behöver det sopas av lite innan det kan bli kväll. Det blir vigsel i morgon, men jag är ledig på förmiddagen och tänkte åka och fiska. Blir jäktigt att städa då.

-        Kan jag få komma med in. Har aldrig fått se kyrkan utom vid gudstjänster eller så.

-        Kom med du. Det är alltid trevligt med sällskap.

Medan Johan städar upp går Mona på upptäcktsfärd i kyrkan. Läser i guidehäftet och upptäcker de gamla målningarna och andra antikviteter.

På en halvtimme har han ställt i ordning kyrkorum och sakristia. Kommer fram till Mona som står och ser på altartavlan i sidokoret.

-        Vad säger du om den, undrar Johan? Snidades på 1400-talet av en snickare i byn. Lär vara en av de få i landet som inte hade mästare som upphovsman. Den låg på vinden och vi monterade upp den då koret restaurerades för ett par år sedan. Kanske lite enkel men den utstrålar budskapet i alla fall. Kärlek till varandra.

-        Jag ser det.

-        Jag måste fråga dig ett par saker. Varför stannar du hos mig efter begravningen. Skulle inte du gå hem till Anders föräldrar efteråt?

-        Det känns jobbigt med all den sorg de har efter honom. Hela tiden pratar Anna om hans tid. Går jag till Mamma så oroas hon bara om framtiden för mig. Orkar inte med det nu, men du har gett mig trygghet i dag och jag… Mona tystnar.

-        En annan fråga: har du barn?

-        Gravid med Anders barn, några veckor på väg. Fick besked av barnmorskan i början av veckan. Hurså?

-        Anders nämnde det för mig idag.

-        Hur kunde han veta det? Vi gjorde det i ett par veckor innan olyckan. Visste det inte själv vid den tiden.

-        Säg det. Jag är inte förvånad. Han älskar dig och vill ditt bästa. Nu från den andra sidan.

-        Menar du det. Men hur skall det bli i fortsättningen. Ensamstående mamma. Jag kanske skall ta bort det? Mamma föreslog det då jag var orolig.

-        Det tror jag inte att Anders vill. Tänk igenom det innan du gör något överilat.

-        Du säger det. Konstigt nog så litar jag på dig. Du har hjälp mig idag och jag skulle vilja ge dig en omfamning som tack.

Hon vänder sig mot Johan och lägger armarna om hans hals. Får hans runt livet och de står tätt tillsammans. Som om en utomstående kraft skulle styra dem, för de sina läppar tillsamman i en kyss. Efter några sekunder gör sig Mona fri. Backar ett par steg och säger.

-        Hur jag bär mig åt. Det är ju inte många timmar sedan vi begravde Anders och nu står jag och kysser dig. Jag borde skämmas.

-        Varför det? Det var en kamratkyss eller vad vi skall kalla den. Ingen skada skedd.

-        Vi säger det. Men nu måste jag nog gå hem.

Johan är klar med kyrkan och de lämnar den gemensamt. Ute har det regnat och blåst. Då de passerar graven ser de hur Monas lilla hembundna krans ramlat ned från jordhögen och lagt sig runt den blomma som Johan planterat.

-        Har du sett hur den lagt sig, säger Mona? Nästan som om den skulle krama din blomma.

-        Så det kan bli, jag skall lägga kransen tillrätta.

-        Låt den ligga som det är. Verkar gulligt.

-        Vad menar du?

-        Du får ursäkta mig, men jag kom att tänka på man och kvinna. Livets skapande, för att uttrycka sig fint.

-        Ursäkta jag hänger inte med riktigt.

-        Har du aldrig varit tillsammans med en kvinna? Fört din lem in i hennes värme och lämnat din säd.

-        Har inte blivit så. Ursäkta att jag är bortkommen.

-        De är väl olika. Oskulden tog Anders på min 15-årsdag. Vi hade ju hållit ihop sedan småskolan och jag ville inte vänta längre. Sen tog det ju flera år innan vi bestämde oss för att skaffa barn.

Johan står tyst. Vet inte vad han skall säga. Mona rättar till ett par buketter högre upp på graven. Tar sedan och rättar till kransen runt Johans blomma. För den ett par gånger upp och ned innan hon med gäcksam blick lägger tillbaka den över blomman. Efteråt lämnar de kyrkogården. Mona går till Anders föräldrar och Johan hem till sig.

 

Vid läggdags ligger Johan och tänker på vad som hänt under dagen. Vad menade Mona med att rätta till kransen på det sättet. Varför kyssen i kyrkan. Mitt i allt sammans tycker han sig ana Anders som försöker sammanföra honom med Mona. Tankarna går innan han somnar.

 

Nästa morgon är himlen grå. Ett regnväder hotar och vinden är kraftig. Han beslutar sig för att inställa fisketuren. Ser att han behöver inhandla lite till livs och cyklar mot konsum. På vägen passerar han kyrkan. Tar en tur över kyrkogården. Rättar till kannor och spadar på deras platser. Kommer till Anders grav. Han stannar till och ser hur kransen fortfarande omsluter hans blomma. Minns hur Mona rörde den föregående dag. I dag ligger kransen lite snett på graven och guppar lite för vinden som sveper över gården

-        Tag chansen, hon är fin och du är den… varför tvekar du  när…

Meningen är ofullständig men han anar att det är Anders som säger det.

-        Passar det sig då, undrar Johan.

-        Jag vet att ni gillar varandra. Gör slag i saken. Ta hand om min son också.

Känslan av vännens närvaro försvinner och han åker till affären.

 

En timme före vigseln är Johan åter i kyrkan. Ser till att allt är klart för akten. Placerar blommor i vaserna. Det är vigsel och dop. Han tempererar i dopvatten och ställer det vid funten. Präst, organist och sångare kommer och snart är det klart för gästerna att komma in.

Både Johan och Mona är bjudna till bröllopet som kamrater till paret. Han tar plats nära ingången för att kunna rycka in om det behövs under vigseln. Härifrån kan han diskret övervaka det hela. Både dörren och vad som händer inne i kyrkan. Mona kommer och sätter sig vid hans sida. Under ett musikstycke viskar hon:

-        Där skulle Anders och jag stå. Planerna var veckan före midsommar. Men nu blev det som det blev. Undrar hur det skulle vara att stå där med dig? Det kändes bra vid sidoaltaret i går.

Johan svarar inte men en rodnad går över hans ansikte.

-        Du behöver inte svara på det, var väl bara en dum ide' som jag fick.

-        Anders tycker också att jag skall ta hand om dig. Har sagt det vid graven både igår och idag. Du är fin och jag har gillat dig som kamrat sedan skolan, men du var ju Anders kvinna, så det var ju inget att tänka på.

-        Jag var det, men nu är han borta. Klart jag bär ju på hans barn, undrar vad det blir. Pojke eller flicka?

-        Vill du veta det nu eller vänta och se?

-        Hur skall det gå till. Det är ju för tidigt att se det.

-        Anders vill att jag skall bli pappa till poj…

-        Vad sa' du?

-        Det var inget.

-        Jag tyckte det lät som pojken. Stämmer det?

-        Han sa' så.

-        Får jag fråga dig Johan Erik Andersson, kan jag få dig som pojkvän och se om vi kan passa ihop i framtiden?

-        Friar du?

-        Frågar chans bara. Du verkar inte helt negativ till det. Jag känner trygghet hos dig och vill gärna prova.

 Musikstycket tar slut och Johan blir svaret skyldig.

Vigseln har kommit till frågorna. Monas hans smyger sig försiktigt in till Johans. Håller den sedan mjukt under resten av vigsel och dop.

Efter det att gästerna lämnat kyrkan hjälps de åt att städa och ställa i ordning till nästa dags gudstjänst.

 

Vid festen efteråt kommer Monas mamma fram till Johan och frågar:

-        Vad gjorde du med Mona i går? Hon var ju tröstlös före begravningen men på ett bättre humör efter kyrkan.

-        Hon följde med in före akten så att hon fick ta ett enskilt avsked av Anders. Vi samtalade lite om livet. Hon insåg att livet går vidare med nya möjligheter.

-        Du försökte inte fjäska in dig hos henne då. Antydde på förmiddagen att hon skulle vilja ha dig som livskamrat.

-        Jag har inte försökt det, trots att hon är trevlig och en jättegod kamrat. Inga baktankar från min sida. Att hon vill vara med mig kan så vara.

-        Skulle du vilja ha henne som flickvän?

-        Skall jag vara ärlig så kan det nog vara så. Mona har frågat men det är inget avtalat.

Mona har sett att de samtala och kommit fram till dem. Har hört den sista meningarna.

-        Mamma, jag har fått ett bra stöd av Johan. Han är lite blyg av sig och inte framfusig. Jag känner för honom och vill prova att sällskapa med honom.

-        Vad skall folk säga om det. Anders har ju knappt kommit i jorden innan du har en ny man.

-        För det första vet utomstående inget om vårt förhållande och Anders har talat med mig om saken. Vill att jag tar Johan som kamrat.

-        Och vad säger Johan om det?

-        Anders talade med mig då jag ordnade med graven. Tjatar på mig att ta hand om Mona och barnet.

-        Så du vet om att hon är på smällen. Vill du vara hennes pojkvän ändå.

-        Inget som hindrar. Hon är en bra kvinna och pojken blir en bonus.

-        Nog skall hon ha barn. Men  en pojke. Det har jag inte hört talas om.

-        Mamma, det är Anders som har sagt det till Johan. Om du inte vet det så hör Johan ibland röster från andra sidan. Jag har också hört Anders ett par gånger. Det är han som sagt att Johan skall vara min nya pojkvän.

-        Ni är då tokiga, röst från de döda. Tror jag inte för  fem öre på. Det är väl bara att du blivit kåt på honom efter det Anders dog. Svårt att vara utan man då man vant sig vid det. Vet hur det var då Kalle lämnade mig för fem år sedan. Nu följer du med mig hem efter festen och slår den där dödgrävaren ur hågen. Punkt och slut!

-        Men mamma, det är inte…

Innan Mona hunnit säga meningen har Eva går iväg.

Efter festen går Johan ensam hem.

 

Under kommande vecka försöker han ringa till Mona. Då Eva svarar blir dödgrävaren ombedd att lämna hennes dotter ifred. Ett brev till Mona ger inget svar.

Johan ser till Anders grav. Tar bort vissnande blommor och ordnar, efter tillstånd från föräldrarna, med en sockel för gravsten och plantering. Han flyttar sin blomma till planteringen och Monas krans, som ännu inte vissnat följer med. Han lägger dem på samma sätt. Då han efteråt beskådar verket anar han att Anders ler mot honom och säger:

-        Ge inte upp, hon blir din med tiden.

 

Första veckan i juni kallas han in till möte på kyrkans kansli. Stures krämpor har förvärrats och han har sagt upp tjänsten som förman och medlem av kyrkans styrelse. Johan får erbjudande att ta över arbetet som förman och bli suppleant i styrelsen. Han har ju tjänat kyrkan under lång tid.

-        Är jag mogen för det, undrar han?

-        Kyrkogården har du skött under flera år och vi är nöjda med dig. Arbetet i styrelsen kommer du att växa in i med tiden. Det är inte ordförandeposten det handlar om. I första hand får du bevaka det som gäller kyrkogården och kyrkan vardagliga skötsel, förklarar ordföranden. Ungefär det du sysslar med idag, men också den adimistrativa sidan.

Johan tänker några sekunder. För sitt inre tycker han sig se Anders som nickar bifall. Han fattar mod och säger:

-        Jag provar, det känns ansvarsfullt och hoppas kunna klara det.

-        Det är bra. Vi sätter den 15:e som officiellt tillträdesdatum.

 

Lördagen före midsommar är det åter vigsel. Monas bror Erik och Anders syster Sonja är brudpar. Johan tjänstgör som kyrkvärd, men är också bjuden på festen efteråt. Under vigseln ser han Mona och Eva sitta på den främre bänken. På sin plats vid dörren minns han hur det var med Mona några veckor tidigare. Känslan av kyssen framför altaret. Kontakten med henne under vigseln då hon fattade hans hand. Sedan har Eva hindrat honom från att söka upp Mona. Vid flera försök att ringa henne har Eva sagt ifrån eller bara lagt på luren då hon hört hans röst. Till slut har han gett upp och lagt av försöken. Nu ser han brudparet stå vid altaret. Tanken hade varit ett dubbelbröllop med Anders och Mona, men ödet ville annorlunda. Livets vägar är oförutsägbara.

 

Han kommer sent till bjudningen i bygdegården. Det tog en stund att ordna i kyrkan och låsa den. Gästerna håller på att ta plats och vid honnörsbordet sitter redan brudparet med familjer. Johan får en plats långt nere i lokalen bland ett gäng ungdomar.

Middagen segar sig fram. Med bordsgrannarna har han inte något gemensamt. Talen är träiga och han längtar därifrån. När sedan dansen tar vid söker han sig ut på gården.

-        Hej Johan, roligt att se dig. Det var ett tag sedan sist. Mona står vid hans sida.

-        Hej. Hur står det till?

-        Knallar på en dag i sänder. Men varför har du inte hört av dig? Skrämde jag dig förut?

-        Jag har försökt, men har inte kunnat nå dig varken på telefon eller med brev.

-        Eva har hindrat mig från att söka dig. Gruffar jämt om dödgrävaren. Tycker att jag skall ha en finare man. Om nu titeln skall ha med saken att göra.

-        Och hur är det med pojken?

-        Mamma har slutat tjata om att jag skall avbryta graviditeten. Det är ju i senaste laget nu. Påpekar i stället att jag kommer att bli ensamstående mor, med allt vad det innebär. Säger att jag får skylla mig själv.

-        Nog finns det någon för dig med. Minns du hur det vart efter begravningen?

-        Tänker du på kyssen i kyrkan eller vid vigseln för några veckor sedan? Minnet värmer mig fortfarande. Undrar hur det skulle smaka idag?

Mona slår armarna om Johans hals. Läpparna möts i en varm och långvarig kyss.

-        MONA, vad sysslar du med. Har jag inte sagt att du skall hålla dig borta från den där dödgrävaren! Eva kommer och är rasande.

-        Lägg av morsan! Han är lika god som någon annan. Titeln är ju inte det viktigaste. Farsan var ju bara bonddräng.

-        Kan så vara, men du skall ha någon bättre till make.

Ordväxlingen har hörts av flera bröllopsgäster och kyrkorådets ordförande kommer fram.

-        Kan ni lugna ned er lite. Personliga angelägenheter behöver ni ju inte dryfta här.

-        Kan så vara, säger Eva, men jag vill att Mona skall ha en respektabel man.

-        Kan så vara, svarar ordföranden. Men kyrkvärd, ansvarig för kyrkans skötsel och medlem av styrelsen är ju mer än "bara dödgrävare".

-        Är han med i styrelsen, undrar Eva förvånat. Det var en nyhet.

-        Efterträdde Sture när han inte orkade längre. Vi fick in honom efter lite övertalning.

-         Det visste jag inte. De får väl hållas tills vidare då. Jag vet att han är en bra kille inners inne.

Eva lämnar platsen.

Ortens skvallerkärring nummer ett, (R)Agata Persdotter, har hört delar av samtalet och kommer fram till Mona.

-        Vad var det som Eva bråkade om?

-        Jag gav Johan en kram och kyss, svara Mona. Han var mitt stöd då vi begravde Anders. Så är han en bra kamrat. Hurså.

-         Men det var väl inget att bråka om, tycker Agata?

-        Jag känner mer för honom mer än bara som kompis. Kanske kan han bli min nästa pojkvän om Eva tillåter det. Han var ju bara dödgrävare tidigare men det passar kanske bättre nu då han sitter i kyrkans styrelse.

-        Det menar du inte.

-        Om vi blir tillsammans så har han lovat att ta ansvaret för Anders barn som jag bär på.

-        På så sätt. Men nu måste jag gå in till dansen.

Agata går iväg med raska steg.

-        Hade hon eld i baken, undrar Johan.

-        Kanske det. Nu går skvallerexpresson om oss och min graviditet. Jag sade nog lite för mycket.

-        Vi får se vad det blir av det. Du får väl bli min flickvän i fortsättningen. Ler Johan.

-        Om du vill det så. Jag tror att Eva inte har något emot det.

-        Nu undrar jag vad (R)Agata sprider för rykten. Vi kanske rent av är förlovade eller gifta innan kvällen är slut.

-        Vi får se, men kom nu och dansa med mig.

De går in till dansen. Det går lite trögt för Johan i början, men efter en stund klarar han sig hjälpligt.

 

Vid 22 tiden lämnar brudparet festen och deltagarna beger sig var och en till sitt. Några blir kvar för att städa och ställa i ordning. Det går undan och en timme senare är de klara att lämna bygdegården.

Mona och Johan står och samtalar då Eva kommer till dem.

-        Då går vi hem. Säger hon. Kommer Johan med på en nattsmörgås?

-        Duger jag då. Jag skulle ju inte få ha kontakt med Mona tidigare.

-        Ursäkta Johan, men jag blev ställd då du talade om andliga kontakter. Trodde att du var sjuk i huvudet. Vem vet vad som händer då du gräver i gamla gravar. Spökena kanske förvrider synen på dig. Andar som du tycker höra.

-        Ingen fara med det. Ibland känner jag av någon från andra sidan eller får ett meddelande. Varsel om vad som kan ske.

-        Vad då till exempel?

-        Anders vill att jag skall ta hand om Mona och grabben. Eva kommer att ha en ny man inom den närmaste tiden. Olof väntar vid grinden.

-        Nu får du ge dig, säger Mona, skulle morsan skaffa en ny gubbe?

-        Varför inte, säger Eva. Jag är ju inte lastgammal. Bara 50. Förresten är Olof en gammal kamrat som jag sällskapade med innan Kalle kom in i bilden. Våra föräldrar drog inte jämt och vi skildes åt. Men nu går vi hem.

 

På söndagsmorgonen vaknar Johan i ett främmande rum. På hans arm sover Mona. Lite generat konstaterar han att de båda ligger nakna. Minnet vad som hänt i natt värmer honom.

Hans arm har domnat bort och då han försöker lirka loss den vaknar hon. Sträcker på sig, blinkar ett par gånger innan hon säger:

-        Tack för i natt, det kändes så tryggt att somna i din famn efteråt.

-        Tack själv. Inte visste jag att det var så skönt att dela natten med en kvinna.

-        Nu vet du också vad jag menade med kransen runt blomman på Anders grav. Vill du att min krans skall omsluta din blomma igen?

Utan att invänta svar för hon hans hand mot sina intima delar…

Efter en skön stund och dusch äter de frukost tillsammans med Eva och Olof innan Johan går och öppnar kyrkan.

 

Efter gudstjänsten kommer prästen fram till Johan då han plockar ihop psalmböcker som besökarna lämnat i bänkarna. Med alvarlig min frågar han:

-        Stämmer det att Mona är med barn och ni har förlovat er? Kanske vigsel snart?

-        Det stämmer att Mona väntar barn i höst. Hon bär på Anders barn. Det avlades straxt innan han förolyckades. Sedan har Mona och jag precis börjat ha sällskap, förlovning och vigsel blir det kanske längre fram. Hurså?

-        Jag hörde tanterna spekulera om det. Du skulle gjort henne med barn efter begravning. Men hur har ryktet uppstått?

-        Agata Persdotter råkade höra lite av ett samtal igår kväll. Hennes fantasi skenade väl iväg och då skvallret går vet man inte vad det blir för höna av en fjäder. 

-        Det är nog så. Vad jag tror så hade Agata fått lite för mycket starkvara för att hålla reda på saker och ting. Men nu vet jag i alla fall hur det ligger till.

-        Mona och jag har varit kamrater sedan skolan men Anders var den hon valde till pojkvän. Vid Anders begravning upptäckte vi att känslor mellan oss fanns kvar och vi skall provar att sällskapa.  Anders bad mig faktisk ta hand om Mona då jag ordnade med graven, kom som en skepnad till mig.

-        Jag ser också saker eller hör röster ibland. Får emellanåt hjälp med predikan av en gammal munk. Men nu måste jag vidare. Vi ses.

Johan avslutar arbetet i kyrkan och går hem.

 

Vid hemkomsten berättar han för Eva och Mona om ryktena som går på orten.

-        Vad hon blandat ihop det. Kan någon ta det på allvar, säger Eva?

-        De flesta vet väl hur hon är. Babblar för tio då hon är på snusen, flinar Mona.

-        Vi låter dem hållas, tycker Johan. De behöver ha något att ondgöra sig över. Tids nog kommer sanningen fram.

 

Sommaren går och i september vigs Johan och Mona i sidokoret framför den gamla altartavlan. Mona ville vara där, minnet av den första kyssen med Johan värmde henne. Med på den är bara de närmast anhöriga. Ingen fest efteråt då Mona är höggravid och vill ta det lugnt, men vill att barnet skall födas inom äktenskapet.

 

I oktober föder hon en välskapt pojke. Johan hälsar lilla Anders välkommen. Han skrivs som född inom äktenskapet, men med kommentaren: biologisk fader Anders Stål.

Bygdens tanter har bekymmer med födelsen, hur kunde han födas så snart efter att Mona och Johan sades ha sällskap? Hade de missat det tidigare.

 

Åren går och Johan och Mona får en dotter gemensamt.

Johan får fler uppdrag på orten och sitter i des ledning.

Ibland får familjen besök av Anders som vill se sin son växa upp.

Meny