I Revals hamn och på Singö.

 

En lördagseftermiddag i början av 1900-talet, ankrade skeppare Sven Eriksson, 25 år, skutan ute på Revals redd. Resan från Grisslehamn hade tagit ett par dagar längre än beräknat. Hans besättningsman hade fått besked om att modern låg på sitt yttersta och Gusten måste resa ned till Älmsta.

 

Sven hade haft tur med vädret. Inga hårda vindar trots att hösten hade kommit och det kunde vara storm emellanåt. Under dagarna seglade han efter finska kusten, ankrade upp i någon skyddad vik för nätterna. Fick en lagom vind vid färden över finska viken. Arbetet hade varit hårt men med mångårig vana från sjön så hade han ändå lyckats nå målet. Med jollen tar han sig in till kajen, går upp och anmäler sig på hamnkontoret. Får beskedet att virkeslasten inte kan lossas före måndag morgon, då stuvarna återkommer.

 

Han vilar några timmar i kajutan. På kvällen får han lust att gå till ett kaffe’ i hamnen och ta en öl.  Skutan ligger tryggt och han ror in till land.

 

Lokalen är mörk och trist, röken från cigaretter och pipor ligger så tät att man måste skära sig fram. Ölen är knappast värd namnet, inte att jämföra med den i Hamburg och Kiel.

En halvtimme senare står han på gatan utanför. Stoppar snuggan noga, tänder och tar ett par bloss. Njuter av tobaken i kombination med den friska brisen som kommer från hamnen.

 

En dam sluter upp vid hans sida. I mörkret kan han inte se hennes ansikte. Verkar vara rätt så ung. Hon frågar något på ett språk som han inte förstår. Då svaret uteblir stryker hon sig över brösten under den uppknäppta kappan. Tecknar pengar med fingrarna. Han förstår att det är en av hamnens horor som kommit till honom och erbjuder sin tjänst.

-      Hur mycket, frågar han på svenska.

-      Hundra för hela natten, svarar hon.

-      Så du kan svenska?

-      Är därifrån, men hur vill du ha det?

Sven känner begäret växa inom sig. Det var länge sedan han fick en dam. Senast var det väl vid midsommar då han var hemma på Singö. Hans minns hur Elna och han vänslades bakom ladan innan hon gick iväg och gjorde sig till för tullvaktmästare Svensson, en bondlurk inifrån land. Han stryker sig en gång över skepparkransen innan han svarar:

-      Är du frisk då, inte syffe eller något annat?

-      Du kan vara lugn, tar aldrig karlar utan att ha skydd emellan.

-      Då så, vi gör affär av saken.

 

De går till hennes rum i ett gammalt hus i hamnen. Egentligen skulle byggnaden behöva ersättas med en ny. Putsen på väggarna i trapphuset saknas på många ställen, en unken doft talar om mögel i källaren.

De kommer in i hennes rum. Trots allt så finns det ändå ett spår av värme där inne. Om det är för kaminen som osar i sitt hörn eller fotogenlampan på bordet kan han inte avgöra.

-      Vad heter du, frågar Sven?

-      Jag kallas Katarina i arbetet.

-      Själv heter jag Sven och kommer från Roslagen i uppland.

-      Nämn inte det stället, jag får hemlängtan då. Låt oss klara av vår affär.

 

Hon tar av ytterkläderna, står i en mycket kort kjol och en åtsittande jumper. Har en kropp som inbjuder till intima äventyr. Går sedan fram till Sven och börjar smeka av honom kläderna.

En stund senare ligger de nakna i hennes säng. Han njuter av värmen från hennes kropp men lusten till samlag slocknat. Hur hon än försöker egga upp honom så uteblir resultatet.

-      Är jag oattraktiv eller har du andra problem, undrar hon?

-      Du är fin, känns inte rätt att bara utnyttja dig för en natt och sedan resa iväg.

-      Men det är ju mitt jobb. Tillfredställa karlar för en natt.

-      Kan så vara, men det går inte för mig i natt. Låt mig bara ligga här och känna värmen från dig.

-      Nöjer du dig med så lite kan jag väl inte neka dig det.

 

En timme senare väcks de av bråk på gatan utanför. Några män har kommit i bråk och en av dem har blivit knivskuren. Katarina och Sven klär snabbt på sig och går ut.

Den knivskurne ligger på gatan, från såret på halsen pumpar blodet ut. Det blir allt svagare flöde och upphör då hon böjer sig över honom.

-      Han är död, inget att göra åt.

-      Vet du vem det är, undrar Sven?

-      Min ”hyresvärd” eller vad vi nu skall kalla den hallicken.

-      Hur blir…

 

Ett ljud från krossat glas hörs från huset. Då Sven tittar upp ser han hur en brinnande flaska krossar ett fönster på andra våningen. Det brinner redan på nedre botten.

Efter ytterligare en brandbomb springer ett par män sig bort från huset. Från hamnkontoret hörs en polisman ropa efter de flyende.

-      Detta krigande mellan hallickarna gör mig tokig. I förra veckan mördades en man uppe i staden.

-      Tänk inte på det nu. Vi måste rädda dina saker innan hela huset är övertänt.

-      Bryr du dig om det, men du har rätt. Ingen tid att förlora.

 

Hennes privata saker är snabbt hoprafsade i ett par resväskor. De står utanför huset då elden når hennes lägenhet. Brandkåren har inte en chans att hindra elden från att förtära byggnaden.

 

Katarina och Sven blir inkallade till polisen för att redogöra för sina iakttagelser. Hon kan hjälpligt redogöra trots språksvårigheterna och den spända situationen. Sven har det svårare då de gemensamma språkkunskaperna är mycket knappa. Vid midnatt är förhöret slut och de får lämna polisen.

Natten känns kylig då de står utanför hamnkontoret.

-      Vart skall du ta vägen i natt, undrar Sven?

-      Vet inte, får väl söka upp en parkbänk.

-      Jag har en plats ledig i kajutan, inte en lyxbostad men kan den duga?

-      Egentligen så borde jag inte följa med en kund till dennes bostad, men som omständigheterna har blivit så tackar jag gärna ja till erbjudandet.

 

De ror ut till skutan. Han får fram ett extratäcke och kudde. Bäddar åt henne på besättningsmannens plats i kajutan.

-      Hoppas att du inte tycker illa om att behöva dela rum med mig. Som du förstår så finns det inte så mycket plats på båten.

-      Det går bra, vi delade min säng för några timmar sedan, men det här känns ju lite annorlunda. En kajuta på båten, ingen horas bädd. Jag känner mig nästan lite generad.

-      Om du vill så kan jag sova i styrhytten?

-      Nej, inte det. Men du ser mig som en människa, inte som en betald hora för en stunds tillfredställelse. En parentes för en natt.

-      Men Katarina, du är ju en medmänniska som behöver min hjälp för en natt. Vad som kan ordna sig för dig i morgon får vi se då.

 

Han släcker fotogenlampan och lägger sig. Hör hur Katarina tassar på durken. Plötsligt står hon vid hans brits.

-      Får jag ligga hos dig, jag är så orolig?

Utan ett ord makar sig Sven åt sidan och hon kryper ned bredvid honom. Värmen från den andres kropp skänker trygghet och de somnar tätt tillsammans.

 

På söndagsmorgonen vaknar Sven av att Katarina ordnar vid spisen. Doften av nykokat kaffe retar i hans näsa. Han vänder sig om och hon uppmärksammar det.

-      God morgon, har du sovit obekvämt i natt? Jag menar vart det för trångt i bädden undrar hon?

-      Morgon på dig. Jag njöt av din närhet. Kan inte förklara det, men det kändes bara så varmt och naturligt.

-      Då så, jag var rädd för att jag stört dig. Hoppas att jag får tag på en bostad illa kvickt så du inte behöver ha besvär med mig i fortsättningen.

-      Du kan vara min gäst medan jag ligger här i hamnen.

-      Tack för det, men det rör sig bara om några dagar innan du måste styra mot nästa hamn.

-      Tar säkert veckan innan lasten är lossad och den nya är på plats. Det ger dig ju en viss tid.

Några minuter senare sitter de tillsammans och äter frukost. Han förundras över hennes sätt att föra sig påminner om flickorna på Väddö.

-      Katarina, varifrån kommer du. Ditt sätt verkar välbekant.

-      Egentligen borde jag väl inte tala om det. Horor är anonyma. Men du är min vän och jag gör ett undantag. Från en by i Roslagen. Grisslehamn på Väddö. Och om du vill veta det så är Katarina bara mitt arbetsnamn, egentligen har jag det vardagliga namnet Karin Andersson.

-      Men Karin, jag får väl kalla dig så. Jag kommer från Singö, i den stora världen är vi ju nästgårds ifrån. Men hur kom du hit?

-      Det var i midsomras, på en dans i Älmsta. En fin herre erbjöd mig ett arbete med goda förtjänster. På ett halvår lovade han en bra slant på banken. Jag gick med på det och reste hit. Vad arbetet anbelangar så vet du vad det är och att det var hans bankkonto som pengarna gick till. Jävla hallick rent ut sagt.

-      Så du har bara ”arbetat” här några månader. Vad skall du göra nu, det var väl din ”arbetsgivare” som mördades i natt.

-      Det var så sant, inget arbete eller bostad. Helst skulle jag vilja resa hem igen.

-      Kanske kan ordnas om du inte har för bråttom. Jag har bara en resa till Tyskland, Köpenhamn och Stockholm innan det är dags att lägga upp för vintern hemma på Singö. Tar nog ett par månader med resor och omlastningar.

-      Hur menar du?

-      Du kan vara min besättning under tiden. Gusten blev ju kvar i land.

-      Låt oss tänka på saken, inte förhasta oss. Men tack för erbjudandet.

Samtalet övergår till händelser i Roslagen. Under eftermiddagen går de på en promenad i staden. Sven, som tidigare bara varit i hamnen och dess närhet får en guidad tur. Huset där Katarina bodde är bara en rykande ruin. Allt är förstört av elden.

En polisman kallar på Katarina. Han tar med henne in på hamnkontoret.

-      Vad ville han, frågar Sven?

-      Han frågade om jag hade någonstans att ta vägen och så att jag borde söka ett annat arbete eller lämna landet. Att jag bor på din skuta är tillåtet några dagar men han måste ha besked med det snaraste. Om jag skall segla med dig måste det ordnas med en del papper först.

-      Men bestäm dig snabbt. Tiden går och när skutan är omlastad måste jag segla iväg omedelbart för att klara kontrakten.

-      Menar du verkligen allvar med erbjudandet så går jag in till honom och ber om hjälp att ordna saken.

 

På kvällen tar de in skutan till anvisad kajplats för att vara på plats då stuvarna kommer på måndagsmorgonen. Karin visar sig ha god vana med båtar och flytten går utan problem. De går till sängs tidigt, somnar tätt tillsammans.

 

Redan klockan sju på morgonen kommer de första stuvarna. Med van hand lossas bräderna, lastas upp på vagnar och körs iväg. På ett par dagar är hela lasten i hamn och styckegodset till Tyskland tas ombord. På fredagskvällen är de sista lastat och Sven gör sig klar för avfärd på lördagsmorgonen.

-      Har du fått papperna från polisen, frågar han Karin.

-      Bara att jag inte får stanna i landet och en tillfällig sjömansbok som tillåter hemresa. Mer kunde de inte få fram under veckan. Passet fick de inte tag på.

-      Alltid något, kan bli problem i Hamburg, men vi tar det då.

 

På lördagen lägger du ut från hamnen. Styr mot nästa mål. Det märks att Karin har vana från sjön. Är säker både med segel och med navigation. Orkar ta i med segel och hårt arbete. Är till god hjälp under resan och resan till Tyskland går snabbt.

 

I Hamburg får de problem med Karins papper. Polisen godkänner dem inte och hon får landgångsförbud. Dock går avlastning av styckegods snabbt och de är åter på sjön efter ett par nätter i hamn.

I Köpenhamn får Sven lämna skutan i pant för att Karin skall få se en del av staden medan stuvarna lastar om skutan. Det förlöper utan problem och snart är de åter på sjön med kurs på Stockholm.

 

Höstvädret har blivit sämre. Då de passerar Öland får de hård motvind och får ta till alla sina erfarenheter från sjön för att klara båten. Med revat segel når de till slut Kalmar och kan söka skydd medan ovädret drar förbi.

-      Ja du Karin, nu har vi bara en bit av kusten kvar och avlastningen i Stockholm innan vi seglar till Singö för att lägga upp skutan för vintern.

-      Skall bli skönt att komma hem. Det här äventyret vill jag inte göra om. Det är klart att tiden med dig har varit bra, men Reval, nej tack, inte en gång till. 

-      Den här resan var ovanlig. Först ensamseglingen till Reval. Träffen med dig då huset brann och din ”hyresvärd” blev mördad. Sedan den tiden vi haft tillsammans. Verkar vara mer än en slump.

-      Du har ännu inte utnyttjat tjänsten som du betalade för, varför inte trots alla nätter tillsammans?

-      Det är något som spärrar. Du är fin och god, den bästa kvinna jag träffat. Jag kan bara inte förklara det.

-      Lika här. Känns mera som om vi var syskon. Du ger mig värme men sedan kommer inte intima önskemål. Men tack för din kärlek och omtanke.

 

Nästa morgon kan det återuppta resan. Når ett par dagar senare Stockholm.  Det sista av lasten lossas och de styr norrut mot vinterhamnen.

 

När de kommer utanför Grisslehamn får de en hård ostlig vind. Sven vågar inte ta risken att anlöpa hamnen. Beslutar i stället att gå direkt upp till Singö och lägga till på öns läsida.

 

Knappt har de låtit ankaret gå för än Svens far, Efraim, kommer ned till bryggan. Efter att ha hälsat dem välkomna hem och fått information om hur resan varit så säger han:

-      Det var så sant, Skomakare Jansson avled förra veckan och prästen har sökt dig. Sade att det var viktigt.

-      Var kan det vara om?

-      Det sade han inte, men du skall söka upp honom så snart som möjligt.

-      Får väl besöka ”svartrocken” efter att ha ordnat med skutan. Det är väl klart innan kvällen i alla fall.

 

Efraim går upp på land. Styr mot hemmet för att tala om för resten av befolkningen att Sven är i hamn.

 

En stund senare ses en man med svart kappa gå med snabba steg ned mot bryggan. Anropar Sven och kräver att få komma ombord. När han ser Karin ordna i kajutan kallar han även henne till sig.

-      Jag har en viktig sak att meddela Er båda, börjar Prästen. Som Efraim talade om har Skomakare Jansson avlidit. Det var förra veckan och begravningen sker i morgon.

-      Vad berör det oss, undrar Karin då prästen gör ett uppehåll.

-      Han kallade till sig mig då krafterna började tryta. Bad att jag skulle söka upp hans barn.

-      Han var väl barnlös eller, undrar Sven.

-      Nej, hans fru fick tvillingar. En flicka och en pojke. Tyvärr dog hon i barnsäng och Jansson vart tvungen att adoptera bort de nyfödda. Gossen hamnade här ute på Singö och flickan i Grisslehamn. Fick det bra hos ett par familjer.

Prästen söker efter ord och en tystnad uppstår. Karin och Sven väntar på nästa mening.

-      Hur som helst, fortsätter Prästen. Jag hoppas att ni kan komma till Er gemensamma fars begravning i Singö kyrka. Klockan ett.

-       

En spänd tystnad uppstår. Prästen reser sig och tar farväl.

De båda unga sitter förundrade kvar i kajutan. Arbetet har kommit av sig.

Deras händer möts. Ingen finner ord. Efter en lång stund säger Karin:

-      Är du min bror?

-      Det verkar så, jag fattar det inte. Skall kvinnan som hade problem i Reval vara min biologiska syster?

-      Men det skulle ju kunna förklara det konstiga förhållandet mellan oss. Bara tycka om varandra så mycket som vi gör, men utan att ha intimt umgänge.

-      Kanske det, men det är konstigt ändå hur den här resan varit.

De avslutar arbetet, gör sig beredda att gå upp till Svens föräldrahem.

 

När de kommer upp på däck, sitter en havsörn på relingen. Normalt borde den flyga iväg då de kommer upp på däck men den här sitter lugnt kvar. Börjar efter några sekunder att gå mot Karin och Sven. Stannar till slut på ett par meters avstånd.

-      Har du sett, säger Sven? Helt orädd och verkar vilja oss något.

-      Nästan så att man skulle kunna tro att skomakaren sänt oss en hälsning. Han var ju ”klok gubbe” och hade sina konster.

-      Det var väl därför som ingen vågade bråka vis hans gård. Per fick ju klåda efter att ha spelat hartsfiol för honom.

Som om örnen förstått deras samtal bugar den sig flera gånger inför dem. Tar sedan och breder ut sina vingar och flyger upp i skyn. Seglar majestätiskt ovanför skutan.

 

De går upp till Efraims gård. Mor Rakel har middagen färdig och de slår sig ned vid bordet. Äter under tystnad.

Då det avslutat måltiden kommer en vagn körande in på gården. Ur stiger Annas föräldrar Isak och Sara. Med är också Karins ”lillasyster” Stina.

Efter hälsningarna får Karin berätta om livet i Reval. Hur hon lurats av den fine affärsmannen och sedan träffat Sven och deras resa till hemlandet.

När hon berättar färdigt säger Isak:

-      Jag minns då Prästen kom med Anna. Överlämnade den nyfödda flickan, sade att hon behövde någon som tog hand om henne då mamman avlidit efter förlossningen och fadern inte kunde ta hand om henne. Sara och jag hade varit gifta i 5år. Verkade inte som om vi skulle få några egna barn så vi tog och adopterade henne. Att hon var skomakarens dotter fick vi inte veta, men nog fanns misstanken.

-      Jag känner igen historien. Men hos oss var det barnmorskan som frågade. Vi bodde nästgårds. Vi var ju över 40år så vi tvekade först, men insåg sedan att vi skulle kunna duga trots vår ålder. Säger Rakel.

-      Men livet är konstigt, säger Sara. När Karin var ett halvår blev jag med barn trots att det inte lyckats förut. Så då Karin var 14 månader födde jag Stina.

-      Jag var ju för gammal, säger Rakel. Men nog har det varit gott med ”vår son” i alla fall.

Det blir sen kväll innan de två familjerna skils och Karinåker till Grisslehamn.

 

Vid begravningen dagen efter visas Karin och Sven fram till platserna för anhöriga. Vid talet berättar prästen för de församlade om skomakarens levnad. Hur han i det tysta alltid oroat sig för sina bortadopterade barn, men med hänsyn till deras familjer hållit sig i bakgrunden. Nu ville han genom prästen tacka dem för omvårdnaden.

När kistan skall sänkas ute på kyrkogården kommer den stora havsörnen seglande. Sätter sig i en tall vid kyrkogårdsmuren. Böjer ned sitt huvud då kistan sänkts ned. Sven bugar och Karin niger mot den ståtlige fågeln. Den breder ut sina vingar, slår ett par slag med dem innan den lyfter och seglar ut över fjärden.

 

Det blir jul. Svens familj är bjuden på kalas hos Karins familj. De unga tu sitter i hennes kammare och minns höstens resa kommer då Stina kommer in. Sätter sig och lyssnar till berättelsen. Efteråt går hon fram till Sven.

-      Får jag ge dig en kram, du har varit så god mot min syster så att jag vill ge dig en?

-      Varsågod, inte har jag något emot det.

Hon lägger armarna om hans hals. Hans händer letar runt hennes midja. Utan att det är planerat möts deras läppar. Förs i en enkel puss som sedan övergår i en kyss. Diskret lämnar Karin rummet.

 

Vid trettondagsgillet hemma hos Sven är de unga tu redan ett par. Gusten har kommit från Älmsta och Karin har funnit sin plats i hans knä.

 

En dag i slutet av mars frågar Efraim Sven om han skall ta över gården. Efraim har fått problem med ryggen och klarar inte den och fisket längre. Skutan bär sig inte längre så han planerar att sälja den för ombyggnad med motordrift. Sven tänker en stund.

-      Skall höra med Stina, hon vill nog ha ett ord med i laget. Som det verkar så kanske vi blir föräldrar i höst.

Efraim är nära att sätta kaffet i halsen.

-      Vad säger du, har du redan gjort henne med barn. Det var raskt.

-      Vi kände redan i julas att det fanns något varmt emellan oss.

-      Men vet Isak, Sara och Rakel om det?

-      Inte Mamma, men Stina har berättat det i går.

-      Så då får vi väl söka upp Rakel med det samma. och som jag sade, tänk nu noga över det här med gården. Barn behöver trygghet.

 

Rakel sen ”full i fan” ut då Efraim berättar om det kommande barnet.

-      Det visste jag redan. Stina antydde det redan för ett par veckor sedan. Vi kvinnor har våra ljuva hemligheter.

-       Typiskt käringar, kan då inte vara ärliga emellanåt, grymtar Efraim och går ut på gården.

-      Han tog det som en man, bara grymta och lufsa iväg då han inte får veta allt. Skrattar Rakel.

-      Vet du om att Karin också är med barn?

-      Vad säger du Sven, Karin? Med vem?

-      Gusten, vår gamla besättningsman. De blev ihop vid trettondagsgillet.

-      Så en annan skall hållas utanför traktens nyheter, Rakels ton är irriterad.

-      Du klagade över karlar nyss och deras reaktioner på skvaller, nu verkar du vara ännu mera upprörd över den här nyheten.

Rakel vänder på klacken och går in i kammaren. Dörren slår igen med en smäll efter henne.

 

Sven tar ekan och seglar ned till Grisslehamn. Under färden får han sällskap av örnen som seglar på breda vingar vid hans sida.

-      God dag, skomakaren, hälsar han. Du vet väl reda om vad som händer i familjerna? Med Stina och mig, med Karin och Gusten?

Örnen gör en dykning och en båge i skyn över honom.

-      Skall jag anta Efraims bud om gården?

Örnen kommer allt närmare slår sig ned på ekans reling. Nickar bestämt med huvudet.

-      Då säger vi det, jag skall bara tala med Stina först, det är ju hennes sak lika mycket.

Fågeln lyfter och seglar på stolta vingar bort över fjärden.

 

Vid pingst står både Sven, Stina, Karin och Gusten inför altaret. Har ett gemensamt bröllop. Skvallertanterna har anat oråd men skall inte få en perfekt skandal med utomäktenskapliga barn.

 

Ofta då Sven är ute på havet och fiskar kommer Örnen till honom. Har blivit en trogen följeslagare som delar Svens oro och glädje.

 

Sent på hösten föds lille Karl. Allt går bra och vid jul träffas de båda unga familjerna då även Karin och Gusten med lilla Ida kommer till kalaset.

 

De unga familjerna växte med åren och hade en god tillvaro i Roslagen. Den gamle Örnen svävade dock troget vid deras sida.

 

 Meny

(PDF)