Hundvalet

 

Det var en fin vårdag. Snön hade varit borta ett par veckor och marken började torka upp. De första blommorna lyste gula. Tussilagon stod i blom. Jag låg på knä med kameran och försökte få en bra närbild med lite miljö i omgivningen när någon kommer och buffar till mig. När jag tittar upp står en schäfer alldeles intill mig. Ett ögonblick tror jag att den skall anfalla mig men jag ser att nyfikenheten lyser ur dess ögon. Försiktigt reser jag mig upp och ser mig omkring. På en kullfallen trädstam en bit bort sitter en dam med solglasögon.

-         Är det din hund som är här hos mig?

-         Kanske det, Ruffi, kom till matte.

Hunden kommer på inkallningen. Jag avbryter fotograferandet och går fram till henne.

-         Han verkar snäll, brukar han gå fram till främmande personer?

-         Inte vad jag vet, men skrämde han dig, undrar hon?

-         Lite grann. Tur att jag inte är hundrädd. Du får se efter den bättre   
     så att den inte irriterar andra.

-         Ursäkta, men jag vet inte var han tog sig för, jag kan inte se.

Då upptäcker jag det vita selet vid hennes sida.

-         Är han din ledarhund?

-         Ja, en gammal trotjänare som jag fick överta då moster dog. Hon  var också blind. När hon dog var Ruffi så gammal att de inte ville placera honom hos en annan familj. Då vi redan kände varandra och jag behövde hjälp fick jag överta honom.

-         Fin hund du har i alla fall. Kanske lite busig trots åldern.

Knappt hinner jag säga det förrän Ruffi stöter till hennes öppna handväska och den ramlar i backen. En del saker hamnar på backen.

-         Ruffi, vad gör du. Att du inte skäms.

Hunden lägger sig ned och gnäller lite.

-         Ta det inte så allvarligt, Ruffi. Det var väl en olycka. Hjälp mig att ta reda på det istället.

-         Han får nog det svårt i gräset, låt mig hjälpa till i stället.

 

Jag lägger tillbaka sakerna i hennes väska och ger henne den. Kommer på att jag inte presenterat mig.

-         Jag heter Anders.

-         Lena, kul att träffas. Vad gör du här ute?

-         Försöker få några naturbilder. Låg på knä vid en tussilago då Ruffi kom.

-         Är du här ofta?

-         Ibland på lördagar eller söndagar nu på våren. Sedan växer ju området igen så att jag får söka lite andra marker. Och du?

-         Brukar bli en vända för att rasta Ruffi, när vädret är fint. Här kan han springa lite fritt en stund.

-         Då kanske vi ses här flera gånger.

 

När jag börjar plockar ihop kamerautrustningen ser jag gemenskapen mellan Lena och Ruffi.

-         Du har fin kontakt med hunden, får jag ta ett par bilder på er?

-         Gör som du vill. Om du tycker att det är värt det.

-         Kan du ta Ruffi i selet och gå en bit efter stigen.

-         Visst. Kom nu Ruffi.

Hon kopplar honom och tillsammans går de stigen framåt. Ruffi som en stolt ledare och Lena utstrålar förtroendet för sin hund. Motivet känns som ett reportage om blinda och deras ledarhund.

-         Tack skall du ha, jag tror att bilderna blir bra.

-         Håll till godo då. Men nu skall Ruffi och jag gå hemåt. Klockan på kyrkan slog just tolv.

-         Redan, då måste jag också dra mig iväg. Har en tid att passa och det tar en stund att gå till bostäderna i Nyby.

-         Bor du också där. Kanske vi får sällskap en bit, om du har tid.

-         Inte mig emot, det är inte så ofta som en dam vill gå bredvid mig.

-         Varför inte, du verkar ju snäll?

-         Har en skada i ansiktet efter en bilolycka. Blev bränd av en bilbrand. Ren tur att jag klarade synen.

-         Får jag se, jag menar känna, hur du ser ut?

-         Varsågod, bli inte förskräckt.

Hon släpper hundens sele, läser sedan med mjuka händer av mitt ansikte. Visste jag inte varför hon gjorde det skulle jag ta det som en smekning.

-         Lite ärrbildningar bara, skäms du för dem?

-         Nej, men andra har inte samma syn som dig på skador och handikapp.

-         Jag vet, många tar mig för en idiot då jag inte kan se längre.

-         Har du varit seende tidigare?

-         Ända till dess jag var tolv år. Pappa krockade med ett rattfyllo. Jag satt bredvid och skadades av glassplitter och värme då den andra bilen brann. Hornhinnan blev ogenomskinlig på båda ögonen. Numera kan jag bara se skillnad på mörker och starkt ljus. Tänk att det har varit så här i tio år.

-         Jag var fjorton då jag skadades. Efter sjukhusvistelsen blev jag efter i skolan och retad under tonåren. Fick öknamnet: Skräckansiktet. Gått för mig själv i nio år.

-         Du vet hur dumma folk kan vara. Bry dig inte, huvudsaken att du är snäll och rar.

 

Ruffi är orolig, skulle väl helst vilja röra sig lite fritt under hemvägen. Står avvaktande med selet på sig.

-         Jag tror att Ruffi vill röra på sig, kan jag få vara din ledare en bit på hemvägen?

-         Nu blir jag överraskad. Du är den förste kille som frågar om det.

-         Du skojar, inte vilja gå med en snygg tjej.

 

Hon lossar på selet och Ruffi springer fritt vid vår sida under promenaden hem. Efter en halvtimme är vi vid hennes port och vi skils åt.

 

Hemma packar jag resväskan för att åka till USA för montering av en sjukhusutrustning. Blir borta ett par veckor.

Under utlandsvistelsen kan jag inte få bort tankarna på Lena och Ruffi. Vi fick en kontakt som ger mig hemlängtan. Inte kan jag ringa eller skriva, det enda jag vet är att hon heter Lena och i vilket hus hon bor.

 

På hemvägen kommer jag att sitta bredvid en man i kostym. Han tittar intresserat på mig och förhör mig sedan om mina brännskador. Han talar om att de på universitetssjukhuset planerar forskning om rehabilitering av brännskador. Har just nu en metod för att återställa brännskadade ögon på slututvärdering. En sätt att återställa skadad ansiktsvävnad skall påbörjas. Under resan får jag hans visitkort. Stoppar ned det i plånboken.

 

Jag kommer hem sent på lördagskvällen. Stupar i säng, trött efter resan.

Nästa morgon vaknar jag i åtta tiden. Vädret är fint och efter en snabb frukost beger jag mig ut i skogsbacken. Vid dammen ser jag ett par skäggdoppingar som spelar för varandra. Med teleobjektivet tar jag några bilder på dem. Under tiden kommer någon upp vid min sida. Stannar på en meters håll. När jag tittat upp från kamerans sökare så ligger Ruffi bredvid mig. Ögonen lyser och han viftar glatt på svansen. Verkar glad att se mig igen. När jag ger honom en smekning kommer han tätt intill mig. När jag rest mig upp ser jag hur Lena står vid buskarna en bit bort.

-         Hej Lena, roligt att se dig igen.

-         Men hej Anders, är du ute med kameran igen. Var det därför Ruffi absolut skulle åt det här hållet.

-         Ville väl ha mig som byte, hararna är väl för snabba för honom.

-         Toker, men det är trevligt att träffa dig igen. Jag började undra vart du tagit vägen.

-         Jobbet i USA tog lite mer tid än beräknat, annars hade jag varit hemma i onsdags. Har det hänt något spännande under tiden?

Samtalet övergår till de senaste dagarnas händelser på hemmaplan och vad som hänt under USA resan. Plötsligt avbryter Lena och konstaterar:

-         Lärkan sjunger över åkrarna. Måste ha kommit i dag.

-         Kan du höra det på så långt håll?

-         Blunda och lyssna noga så kanske du också hör det.

Jag blundar, ibland alla ljuden kan jag svagt urskilja drillen.

 

Tiden går och snart hörs kyrkklockan slå tolv. Vi går hemåt. Då vi passerar hamburgerbaren känner jag att magen gör sig påmind. Utan att tänka närmare på det frågar jag Lena om hon vill äta en burgare tillsamman med mig?

-         Mamma är inte hemma i dag, så det blir ingen lunch där. Så då tackar jag ja till erbjudandet.

Vi sätter oss på uteserveringen, hon har inte tidigare ätit hamburgare direkt ur förpackningen men klarar det ändå galant. Ruffi har fått en utan tillbehör och ligger snällt vid våra fötter.

 

Efteråt går vi en vända genom parken. Ruffi går lös bredvid oss och jag får ledsaga Lena på vägen. Det känns bra att gå armkrok med henne. Nästan som att ha en flickvän, tror jag. När vi kommer till hennes port undrar hon om jag kommer upp på en kopp kaffe. Då inget annat hindrar så följer jag med upp. Kaffet kommer fram, tiden går och mot kvällen hörs en nyckel i ytterdörren. Lenas mamma Anna kommer hem.

-         Jasså, du har herrbesök då jag är borta.

-         Det är Anders som jag berättade om tidigare. Vi hade inget speciellt för oss och så följde han mig hem.

-         Så det är du som Lena har pratat om de senaste veckorna. Välkommen då.

-         Hoppas att det inte stör dig att jag följde med henne upp?

-         Tok heller, det är bara roligt om hon får lite mera kontakter utanför hemmet, inte bara handikappade.

-         Morsan, hur tycker du att han ser ut. Han har påpekat sina skador i ansiktet.

-         De är inte så farliga, jag störs i alla fall inte av dem. Han behöver inte bekymra sig tycker jag. Om han inte skall vara fotomodell.

-         Så jag duger då?

-         Visst, Lena har bara talat väl om dig och Ruffi tycker också att du får godkänt. Det fina i en människa sitter inte utanpå.

 

Vi sitter och samtalar en stund alla tre innan jag skall gå hem. När vi skils vid dörren ger mig Lena en kram och en puss rakt på munnen.

 

Det går en månad. Lena och jag träffas regelbundet. Märker att vi har flera gemensamma intressen. Det blir en vana att besöka varandra.

 

En dag tittar jag igenom vad som samlats i plånboken. Finner visitkortet från läkaren på flygplanet. Ringer upp honom och frågar hur det går med brännskadeforskningen.

-         Tyvärr har vi inte fått anslag till hudtransplantationerna ännu. Måste rapportera framgången med ögonoperationerna innan de tar ställning till nästa projekt.

-         Har byten av horhinna blivit framgångsrik?

-         Det ser bra ut, alla försök har lyckats, men det fattas ett par patienter till för att rapporten skall godkännas. Vet du någon som behöver behandlingen?

-         Jag har en flickvän som skadats vid en trafikolycka. Hon kan bara urskilja ljus och mörker. Jag vet inte om hon vill ställa upp.

-         Be att hon ringer mig i så fall. Det skulle vara en stor tjänst.

-         Jag träffar henne i kväll. Skall fråga henne då.

Vi avslutar samtalet och jag lägger visitkortet i skjortans bröstficka. Går sedan över till Lena.

 

När vi sitter tillsammans i soffan drar hon med handen över mitt bröst. Stannar upp då hon känner kortets hårdhet.

-         Vad har du där, det är första gången som jag märker att du använder den fickan?

-         Det var så sant. Jag talade med en doktor på sjukhuset. De har ett projekt på gång.

Jag berättar om hur vi träffats på flyget och vårt samtal. Lena blir intresserad och ringer upp nästa dag. När vi senare på kvällen har telefonkontakt berättar har hon fått en tid för undersökning ett par dagar senare. Undrar om jag kan följa med henne dit.

 

Jag tar ut lite kompledigt och tillsammans besöker vi kliniken. Läkaren bedömer att en operation skulle kunna ge ett gott resultat. Lena får en tid för ingreppet, på ena ögat, en vecka senare.

När bandaget senare tas av kan hon urskilja konturer och efter ett par dagar även lite större detaljer. Då jag besöker henne på avdelningen tittar hon länge på mig. Drar mig tätt intill sig, läser med handen av mitt ansikte.

-         Är det något fel, undrar jag?

-         Inte alls, tvärt om. Du beskrev ditt utseende som ett monster. Nu då jag kan se det vet jag att du ljugit för mig. Visst har du skador men det stör då inte mig.

-         Så jag duger som jag är?

-         Varför skulle du inte det? Jag älskar dig som du är.

 

Vi sitter ensamma i dagrummet, hon drar mig intill sig och våra läppar möts i en het kyss. Vi avbryts av ett harklande från dörren och läkaren kommer in.

-         Så ni sitter här och vänslas. Lena sade att du var rädd för att hon skulle spola dig om hon fick se ditt ansikte, men det verkar ju vara tvärt om.

-         Överge Anders för de där ärren var det sista jag skulle göra. Det fina hos honom finns under ytan.

-         Det är bra, säger läkaren. Du får åka hem i morgon eftermiddag. Vi följer upp dig under ett par månader framåt. Känns det bra kan vi operera det andra ögat senare. Lycka till i fortsättningen.

 

När vi på fredagseftermiddagen kommer hem är Ruffi glad att se sin matte efter en dryg veckas sjukhusvistelse. Vet knappast hur han skall välkomna henne hem. När det efter en timme är dags att rasta honom kommer han som vanligt med koppel och sele i munnen.

-         Titta på den gamle kämpen. Han vet då hur det varit i många år. Alltid redo för att hjälpa mig.

-         Ta med både koppel och sele. Bryt inte rutinerna för tvärt.

 

Vi går ut. Ruffi leder Lena som vanligt. Är glad över att ha matte hemma igen och få göra sitt jobb. Solljuset är starkt och Lena besväras av det. Sätter på sig sina mörka glasögon för att inte bländas. Får svårt att uppfatta detaljer och skulle utan hjälp från Ruffi eller mig lätt kunna komma i kritiska lägen. Promenaden går dock bra och efter en timme är vi hemma igen.

På kvällspromenaden är förhållandet det motsatta. Synnerverna är inte vana vid att se i svagt ljus och hon får svårt att se detaljer.

Efter några dagar vänjer hon sig vid solljus och Ruffi får lite ledigt under promenaderna.

 

Sommaren går och vi reser på semester tillsammans. Upplever en fin tid.

I augusti opererar hon det andra ögat och får en god syn på båda.

 

I september konstaterar Lena att hon är med barn. Vi gifter oss enkelt i kyrkan. Lena skulle vilja att som i amerikanska vigslar, att brudens far överlämnar henne till den blivande maken vid altaret. Då hennes far inte finns längre, löser vi frågan med att Ruffi får leda henne fram i kyrkan. Med stolt hållning utför han uppdraget.

 

En dag kontaktar veckotidningen Reportaget oss. Vill göra en intervju med Lena om hur det var att bli opererad och få en hjälplig syn tillbaka. Givetvis accepterar Lena det, hoppas kunna hjälpa andra i den situationen som hon var i.

När reportern besöker oss säger hon plötsligt.

-         Ni två har ju ett gemensamt förflutet sedan tidigare. Har detta något sammanhang?

-         Vad menar du, undrar jag?

-         En bilolycka för tio år sedan. Lena förlorade synen och Anders fick skadorna i ansiktet.

-         Var det samma olycka. Det visste vi inte. Nu träffades vi av en slump. Det var Ruffi som sammanförde oss.

-         Vi har kollat i spalterna tidningarna från den tiden. Har materialet med oss.

Reportern tar fram en mapp med tidningsurklipp. Visar ett urklipp om olyckan.

 

” Förare omkom vid kollision med rattfyllerist. Passagerare svårt skadad.

På onsdagskvällen omkom en man vid kollision på länsvägen vid Ekeby. Den orsakades av en onykter förare, som kom över på fel sida av vägen. Mannen torde ha avlidit omedelbart medan en flicka på 12 år skadades i ansiktet av splitter från vindrutan och även av värmeskador från bilen som fattat eld. Skador på ögonen kan göra henne blind. Hade inte en förbipasserande tonåring gjort en insats så skulle olyckan kunnat skörda ännu ett offer. Den förbipasserande pojken, Anders Andersson fick vid ingripandet brännskador i ansiktet och riskerar men för livet…”

Lena och jag bara tittar på varandra. Det tar några sekunder innan vi fattar sambandet. Reportern hinner få ett par bilder på oss under tiden. När vi samlat oss fortsätter vi med reportaget. Får tillsammans en fin artikel.

 

När vi blir ensamma säger Lena.

-         Jag hade på känn att det var något speciellt emellan oss. Att vi var ämnade för varandra på ett speciellt sätt. Men det var Ruffi som märkte det först och valde ut dig.



Meny