Herrgårdsfolk, bönder och statare

 

 

Slutet av 1800 talet. I byn fanns ett tjugotal gårdar. Allt från den stora herrgården och de självägande böndernas till några små statarbostäder. Statarna arbetade på herrgården. Det var kördrängar och ladugårdsfolk. Den vita piskan, mjölkningen var en av de tjänsterna som ålagts dem.

 

Karl Svensson är son på en av de självägande gårdarna. Han arbetar på herrgårdens smedja. På sidan av skolan har han arbetat sig upp från kolpojke till gesäll.

Karl är stor och reslig, stark som en björn hanterar han slägga och smidesämnen. Har med åren blivit självsäker på arbetet i smedjan.

Vid 20 års ålder blir han uttagen till rotesoldat. Officeren ser ett bra ämne i honom.

 

Efter utbildning på Heden får han flytta in i soldattorpet på Åsen. Stugan är liten, bara kök och kammare. En åker till potatisodling och grönsaksland ingår. Det är tänkt att soldaten även skall tjänstgöra på herrgården och få sin dagliga inkomst därifrån.

 

Sommaren då han fyller 21, sitter han på kvällarna ute på trappan och täljer. Formar en fin sked. Själva skedbladet tunt och lent, skaftet stadigt och vackert dekorerat med ett hjärta omgivet av en blomsterkrans.

Hans tankar går till Emma, förvaltarens dotter. Hon är vacker. Mörkt hår som inramar en slätt ansikte. Smidig kropp. Han tycker sig se ett vackert leende i hennes ögon när de ses ibland på backen utanför smedjan. I sin ensamhet drömmer han om henne.

 

Det blir midsommarafton. Med skeden innanför rocken går han upp till festplatsen på herrgårdstunet. Dansen skall just börja. Karl tar fram sin fiol och ansluter sig till de övriga spelmännen. Han ser hur Emma dansar med kavaljer efter kavaljer, verkar inte ha någon favorit bland karlarna. Hoppet tänds i hans hjärta om att få en chans hos henne.

Vid 22tiden har det tänds en eld på gården. Nu, i årets kortaste natt skall oknytt och annat skumt drivas på flykten. Flera av karlarna har tagit med sig gevär och skjuter i luften för att jaga iväg det onda.

Emma står vid elden då Karl fattar mod och går fram till henne.

-         Go’ kväll Emma, säger han blygt, jag har en sak jag vill ge dig.

-         Go’ kväll själv, så vad har du hittat på? Tonfallet är högdraget.

-         Bara en liten sak som jag snidat på fritiden, tänkte på dig när jag gjorde den.

Han tar fram skeden och räcker den till Emma. Hon väder ett par gånger på den och slänger den sedan in i elden.

-         Har du inget bättre att komma med. Kunde åtminstone vara av silver om du skall komma och fjäska för mig.

-         Jag bara ville…

Innan han hunnit säga mera så har hon vänt om och gått till några unga flickor en bit bort. Hon skämtar med dem om något och pekar ut Karl. Hela hopen brister ut i skratt.

Skamsen går han hemåt. Känner inte för att stanna och spela mera under kvällen.

Lägger sig och har svårt att somna. Dåsar till ett tag framemot morgonen.

 

Han sover länge dagen därpå. Smedjan är stäng under midsommardagen som i år också är en söndag. Ordnar med en matbit innan han går upp till smedjan för att hämta fiolen som han lagt in där då midsommarbålet tändes.

 

På ladugårdsbacken möter han Anna. Hon är dotter i en av statarfamiljerna. På förmiddagen har en ko kalvat och hon har varit med och tagit hand om nedkomsten.

Hennes klädsel är enkel, även utanför arbetet. Håret råttfärgat och enkelt klippt, ansiktet har ärr efter vattkopporna som hon hade i tioårsåldern.

Karl går med blicken i backen och uppmärksammar henne inte förrän de nästan krockar.

-         God dag Karl, hälsar hon, du ser ledsen ut i dag. Blev kvällen sen?

-         God dag Anna, ursäkta att jag inte såg dig med det samma. Är lite trött, hade svårt att somna i natt.

-         Jag såg dig inte vid dansen efter brasan. Du hade väl gått hem redan.

-         Jo, jag gick hem tidigt.

-         Hoppas vi ses snart igen, nu måste jag skynda på om jag inte skall komma för sent till kyrkan idag.

 

Karl hämtar fiolen. Går sedan till kyrkan. Prästen Johannes har bett spelmännen om ett stycke finkänslig musik under andakten.

När de står i kyrkan och spelar en sirlig kyrkpolska ser han hur Emma pekar på honom, viskar till några damer vid hennes sida och de fnissar gemensamt.

På statarnas bänk sitter Anna. Han ser hur hon verkar njuta av musiken och han vill slutföra låten för hennes skull.

 

På vägen hem får han sällskap med Anna. De går och småpratar om liver på gården. Skillnad på herrefolk och tjänare. Arbetsfördelningen.

-         Patron August son Gustaf stod också med på listan när det var soldatuttagning, meddelar Anna. Jag hörde hur August förbjöd officeren att ta honom till kanonmat, ta en av statarna i stället.

-         Är väl inte så konstigt, Gustaf med sina vanor skulle inte klara av soldatlivet, trots att han vill ses som en idrottsman på gården. Är van med bekvämligheter.

-         Hur som helst så låter de oss ta jobbet de inte vill eller kan förnedra sig till att göra själva, konstaterar Anna.

 

Under tiden har de kommit upp till resterna av gårdagens brasa. Det pyr ännu i högen. I utkanten av högen ser Anna ett föremål. Hon tar en käpp och petar ut det. Vänder på det och synar det noga.

-         Snyggt arbete, måste ha varit med kärlek som någon snidat det. Undrar om resten av skeden varit lika vacker som den har delen av skaftet?

-         Gör väl det samma, mottagaren gillade den inte eftersom den ligger i askan. Kasta tillbaka den.

-         Varför?

-         Fråga inte, gör bara som jag säger.

Anna slänger skeden mitt uppe i glödresterna. En vindil sveper fram och efter några sekunder förtärs skaftet sakta av elden.

 

När de sista resterna av skaftet förkolnat tar Anna och Karl avsked av varandra och går var och en till sitt. Under sommaren ses de då och då och utbyter lite åsikter.

 

Det blir höst. Efter att säden körts in på magasinet håller Patron August den årliga skördefesten.

Dansen på logen går på två banor. En för tjänstemän och fint folk, den andra för arbetare och statare. Karl sitter med sina spelkamrater på en vagn uppställd mellan dansbanorna.

Han ser hur Emma får dansa med några äldre herrar. De yngre i societeten verkar inte intresserad av henne. Ingen från arbetarsidan går över gränsen och erbjuder henne en dans.

På statarnas sida ser han Anna stå och titta på de dansande. Grå som en råtta lägger de övriga karlarna inte märke till henne.

När det blir dags för en vals, överlåter Karl spelningen till sina kamrater och bjuder sedan upp henne. Hon blir först lite förvånad men kommer sedan med i dansen virvlar.

Det går lite trögt för Karl i början, det var länge sedan han dansade. De sista åren hade det bara varit spelning som gällde, men efter ett par repriser lossnar det och han klarar sig hjälpligt.

 

När danskvällen är slut står Anna vid logporten och väntar. I nattens mörker går de tysta ned mot statarbostäderna. Efter en stund säger Anna:

-         Tack för att du kom och dansade med mig.

-         Var så lite, kände bara att jag ville det. Ursäkta min klumpighet som danspartner det var länge sedan jag dansade senast.

-         Ingen fara, det var bara roligt att bli uppbjuden för en gångs skull. 

De kommer ned till bostäderna. När de står utanför Annas grind säger Karl med osäker röst:

-         Jo Anna, jag har en sak som jag vill ge dig. Hoppas att du inte skrattar ut mig för det.

Han sätter handen innanför kavajen och tar fram en träsked. Anna fattar den försiktigt, känner på dess former och tittar sedan förvånat på honom.

-         Får jag den här? Den måste ju ha tagit lång tid att göra.

-         Kände bara att jag ville göra den åt dig.

Utan ett ord slår hon armarna om hans hals. Drar honom till sig och ger honom en puss rakt på munnen. Han kommer sig inte för att besvara den, stelnar i stället till och står handfallen inför den oväntade situationen.

Innan han kommer till fattning igen, har Anna hunnit upp till dörren och slinker in till sig.

 

Ett par dagar senare står han ensam i smedjan och vässar några spett, då dörren öppnas och Anna kommer in.

-         Jag vill bara tacka dig för skeden. Den var den vackraste som jag sett. Måste ha tagit lång tid att snida. Även mor beundrade den. Sade att det måste vara en kärleksgåva.

-         Ja… jo… kände bara…

-         Vad du stammar. Du är väl inte blyg heller. Spelman, soldat, smed och har ett utseende som vem som helst skulle falla för.

-         Jo… du vet… kvinnor… Karl blir rödare och rödare i ansiktet. Kommer av sig och hamrar till slut på ett för kallt spett.

-         Jag tror det är bäst att jag går, säger Anna, tar för mycket av din uppmärksamhet. Men tack ännu en gång. Vi ses.

 

På kvällen kommer Anna på besök i soldattorpet. Den enkla klänningen hänger som en säck, håret är naturligt rufsigt, men i det ärriga ansiktet lyser ett par ögon kärleksfullt mot honom.

-         Pappas tittade på skeden, sade att det var ett arbete som var för fint för oss i statarklassen. Krävde att jag skulle gå tillbaka med den.

Hon lägger skeden på bordet.

-         Vill du inte ha den?

-         Visst vill jag, mer än gärna. Men…

-         Då säger vi så här: antingen tar du emot den eller så lägger vi den i elden i spisen och jag gör inga fler i fortsättningen. Då kan du också lämna torpet och inte komma till mig igen.

-         Va rå du är, det trodde jag inte om dig.

-         Jag skall säga dig hur det är: för en tid sedan gav jag en gåva till en fin kvinna. Hon slängde den i elden och gjorde narr av mig inför sina väninnor efteråt. Ratar du min gåva till dig så är det den sista jag gör. Soldattorpet kommer att stå tomt ett tag i så fall.

-         Vad menar du?

-         Sjön är djup… livet skulle sakna…

-         Men Karl då, inte får du ta ett avslag så hårt. Jag tycker om dig. Du har sett mig, den som de andra ratade. Det var bara att pappa inte tyckte att vi dög för dig.

-         Nu vet du vad jag tycker. Det finns bara en sak att göra. Gå hem så länge.

Med tvekan lämnar Anna torpet.

 

Karl reset sig raskt upp från bordet. Går till kammaren och sätter på sig paraduniformen. Ser till att allt sitter perfekt. Laddar geväret och hänger det över axeln.  Går sedan ut i kvällens mörker. Stegen är raska ned mot gården. Han stannar till vid Annas bostad. Kontrollerar ännu en gång uniformen. Rättar till kragen. Tvekar en sekund innan han går fram till dörren och knackar på.

Dörren öppnas av Annas mor. Hon ser förskräckt ut då hon upptäcker soldaten utanför. Backar in i köket.

-         Vad är det om, hörs en bestämd mansröst där inifrån.

-         En soldat på trappan. Han ser bestämd ut.

-         Jag skall tala med honom.

En man i 50års åldern kommer fram till Karl. Hans kropp bär sviter efter många års arbete som statare på gården. Klädseln är enkel. Blåskjorta och enkla vadmalsbyxor.

-         Så soldat Karl kommer på besök i kväll, uniform och allt ting. Vad har han på hjärtat?

-         Skulle vilja tala om Anna. Kan jag få komma in?

-         Visst, stig på bara i vår enkla bostad. Men Anna är inte hemma från ladugården.

-         Det är Er jag vill tala med, så vi kanske kan klara ut det på tu man hand.

 

De sätter sig vid bordet. Annas mor gör sig ett ärende ut på gården.

-         Vad är det om undrar fadern?

-         Jag gav Anna en sked, ni tycker visst att hon inte skall behålla den, får jag en förklaring?

-         Jo, vi är ju bara statare. Inte fint folk.

-         Vad den gåvan anbelangar så avgör jag värdet av den. Borde kanske ha varit ännu finare.

-         Tok heller, jag menar att den är för fin för henne.

-         Hon skulle förtjäna en ännu finare. Efter det jag tycker.

-         De menar Karl inte.

-         Nu skall jag göra en sak som jag inte vågat tidigare. Det är värre än slavarbete i jordbruk eller harvandet på Heden. Samla mod för att ställa en viktig fråga.

-         Vad vill han?

-         Jag skulle vilja ha Anna som min maka.

-         Ursäkta?

-         Jag frågade bara om jag kan få gifta mig med Anna.

-         Det kom så oväntat, måste tänka på saken och höra med henne också.

-         Vi låter Anna avgöra saken, hörs en röst från dörren då Anna mor kommer in. Men varför har hon inte kommit hem ännu?

-         Jag går till ladugården och ser efter om hon är kvar där, säger Karl.

 

Han går med raska steg ut i mörkret. Tar kurs på ladugården. Geväret står kvar i statarbostaden. Bakom sig hör han hur hennes föräldrar kommer efter. Öppnar dörren och går in. Inget ljus lyser där inne det enda ljud som hörs är kornas idisslande där de ligger i båsen.

-         Anna är du här, ropar han.

-         Vad vill du, hörs en ängslig röst uppifrån logen.

-         Tala med dig. Jag kommer upp.

Han tar stegen upp och trevar sig fram i mörkret. Finner henne vid öppningen ned till vagnsutrymmet en våning ned.

-         Vad gör du här, frågar han?

-         Sitter och tänker. Livet kanske inte är värt något längre.

-         Varför?

-         När det för en gångs skull är en man som vill ha mig och som jag tycker om, så passar inte våra samhällsklasser ihop. Lika bra att göra slut på en gång. Repet ligger klart.

-         Men Anna, låt oss talas vid om saken.

Han slår sina armar runt henne.

-         Vad har du på dig, uniformen?

-         Tyckte att den passade i ett ärende jag hade.

-         Vad var det om?

-         Tala med din far om oss.

-         Vad sade han.

-         Du får bestämma själv om du vill gifta dig med honom, hörs faderns röst nedifrån.

-         Låt mig tänka en gång till, medan vi går hem. Jag vill inte förhasta mig.

 

Vid hemkomsten till statarbostaden försvinner Anna och hennes mor in i kammaren. Karl och fadern sitter vid köksbordet och samtalar. Finner att de har flera gemensamma intressen.

Efter en stund kommer Anna ut, klädd i sin finaste klänning. Håret är nykammat. Ögonen lyser på henne.

Karl reser sig snabbt och ställer sig i enskild ställning för henne. Lyfter handen och gör honnör. Anna svarar med en djup nigning. En suck hörs från hennes mor.

-         Stiligt par, säger Annas far. Kan nästan tro att det är herrskapsfolk.

-         Anna ville höra med mig om hur hon skulle svara ja, tyckte sedan inte att en ladugårdspiga kan ta emot frieriet av en ståtlig soldat. Hon ville ta på sig det bästa hon har.

-         Så vad säger du Anna. Vill du gifta dig med mig?

-         Varför skulle jag annars ha bytt om till finkläder? Bara pappa nu godkänner det?

-         Hur kan jag neka er? Här kommer en soldat med gevär och allt och vill ha min dotter och hon önskar att få honom. Han kanske tar till vapenhot om jag nekar. Men ni båda vill ju ha varandra så knallpåken kunde han ha lämnat hemma. Jag har inte råd med något stort bröllop men unnar er all lycka ändå.

-         Behövs ingen fest, med en god hustru så blir det väl gott ändå.

-         Där hör du gubben, han har samma synpunkt som vi har haft i alla år, kommenterar Annas mamma.

Karl fattar geväret och går ut på gården. Ett skott ljuder då han skjuter salut.

 

Det går en månad. De står inför prästen och flyttar sedan ihop på torpet. Året går och stugan fylls av skriket från deras första barn. Senare tar de över hans föräldragård och en ny soldat övertar torpet.  Åren går och lyckan råder i deras hem.

 

Uppe på herrgården går Emma. Närmar sig de 40. Ingen friare uppsöker henne längre. Blicken har slocknat, håret grånar. Den smärta kroppen lägger ut. Hennes väninnor är gifta.

Med saknad minns hon en gång hur en enkel soldat gav henne en gåva som hon ratade och hur hon sedan gjorde narr av honom inför väninnorna. Nu var han, sedan länge, lyckligt gift med en statarflicka. Bara Emma var fortfarande ensam.

 

Meny

 

(PDF)