De sista stockarna.

 

Det var första veckan i april. Våren gjorde sina framsteg genom skogslandet. Smältvattnet flöt i små rännilar ned mot större bäckar, för att slutligen nå sjöar och älvar. Flyttfåglarna anlände i allt större skaror.

Uppe på skogen förberedde sig Axel (25 år) att gå hem för påsken. Under Skärtorsdagen städade han upp runt kolarkojan. Lade redskapen innanför dörren och låste innan han gick stigen ned mot bygden. Nästa vecka skulle han åter vara här och börja resningen av årets första mila.

Körvägen var hal, den packade snön hade fått en hård isskorpa. Bitvis fick han se upp för att inte ramla omkull. Delen utefter Storån var särskilt besvärlig. Här hade många timmerlass körts under vintern och packat snön.

Storforsen hade släppt vinterns boja och brusade glatt. I övrigt låg isen fortfarande efter ån. Senast på förmiddagen hade flera timmerlass transporterats över den nedströms fallet.

 

Då Axel har ett hundratal meter kvar till körvägen över ån, kommer en timmerkörare mot ån.

 -      Det är väl sista foran för året, tänker han. Nästa vecka blir jag väl själv här uppe på skogen.

Körarna hade blivit klara och nu skulle tövädret ta bort föret för resten av säsongen.

 

Foran svänger ut över isen. Hästen hovar slår hårt mot isen. När den är nästan över hörs en knakande och ett större isflak bryts loss. Hästen kommer upp på andra stranden men en del av lasset blir kvar ute på ån. Mannen ramlar i det strömmande vattnet. Isflaket delar sig snabbt i mindre bitar och snart ligger han och kämpar i det iskalla vattnet.

Axel rusar ned till ån. Utan att tänka sig för vadar han över till andra sidan. Får ta till alla sina krafter för att inte slitas med av den starka strömmen.

Mannen kämpar för att inte spolas in under iskanten. Nedströms ligger isen kvar på ån så långt som ögat kan se. Skulle han komma under den finns det ingen chans att komma upp. Hans rop på hjälp eker högt över skogen.

Snabbt spänner Axel hästen från timmerlasset. Fattar tömmen och de går snabbt ned mot iskanten. Med tömmen som säkerhetslina vadar han ut till mannen. Med förenade krafter och hästen som draghjälp står de snart på stranden.

Nu ser Axel att det är Stor-Johan i Svartbo som råkat i nöd. Han är i 60-års ålder, tärd av hårt slit i skogen under många år.

-      Tack Axel, jag trodde att min sista stund var kommen. Hade inte Axel kommit så hade jag väl legat under isen vid det här laget.

-      Kanske det, men vem vet var ödet har i beredskap åt oss.

-      Jo kanske det. Men det är väl ödets ironi att min värsta oväns son räddar mig.

-      Nog talat om det, men nu måste Johan tänka på att ta sig hem innan han blir sjuk och kanske får lunginflammation.

 

Båda fryser i sina genomvåta kläder. Eftermiddagen har blivit kall och de våta kläderna kyler. Genast börjar de färden ned mot Svartbo.

Lasset med stockarna får ligga kvar. Nu gäller det att komma till gården snarast möjligt.

Efter en halvtimme kan de leda in hästen i stallet och sedan komma in i stugvärmen.

Johans fru, Elsa, blir bestört då han berättar om händelsen. Hon samlar sig dock snart och kommenderar av de våta kläderna och får fram ett ombyte åt de båda männen. Ser sedan till att de får något varmt i sig. Dottern Karin drog sig undan då hon såg Axel.

 

En timme senare är Axel på väg mot hemmet. Han har fått låna torra kläder. Kvällen har blivit kylig, temperaturen ligger på 0-strecket. Med raska steg avverkar han den halvmilslånga vägen hem.

Väl hemma undrar mor Evelina varför han kommer så sent. Hon hade väntat att han skulle komma tidigare under eftermiddagen. När han berättar om händelsen vid ån så ojar hon sig medan fader Karl bara ger Axel en lång, kylig blick. Broder Anders tycker att Johan fick skylla sig själv då han gav sig ut på osäker is.

 

På påskdagen går Axel tillbaka med de lånade kläderna. Johan ligger i sängen och yrar. Svetten droppar från hans panna. Blicken verkar skåda i fjärran.

-      Har han fått lunginflammation, undrar Axel?

-      Verkar inte bättre, svarar Elsa. Det verkar bli värre för var dag.

-      Har ni inte tagit hit doktorn?

-      Vem skulle hinna med det. Både jag och Karin har ju fullt upp med att sköta huset och gården. Och förresten skulle vi inte ha råd med att han kommer hit.

 

Axel går ut genom dörren. Sätter kurs ned mot samhället. Halvspringer den dryga milen ned till doktorns mottagning. Bankar hårt på dörren trots att doktorn inte har mottagning denna dag.

-      Vad är det om, undrar en lätt berusad doktor. Jag har inte mottagning i dag.

-      Stor-Johan i Svartbo ligger och… och har hög feber. Kan… kanske fått lunginflammation, stammar Axel.

-      Och det kommer du och larmar om, trodde att era familjer var bittra fiender.

-      Det är en lång historia. Men Johan behöver hjälp snarast.

-      Ja, ja, får väl ta vagnen och åka upp dit då, men det kostar skall du veta. Söndag som det är.

-      Jag garanterar att doktorn får sin ersättning, bara han kommer och ser till Johan. Får jag bara vänta med den tills pengarna för huggningen kommer.

-      Det ordnar sig nog med det också. Ge dig till tåls några minuter så åker vi sedan.

 

Efter att ha spänt hästen framför trillan åker de båda upp till Svartbo. Då de kommer in är Johan halvt medvetslös. Doktorn konstaterar snabbt att den misstänkta diagnosen stämmer. Tar sedan up en flaska ur väskan och ger Johan en redig dos av preparatet.

-      Se nu till att han får en sked av medicinen varannan timme till dess flaskan är tom. skulle han inte vara bättre då så hör av er igen.

-      Tack doktorn, men jag kan inte betala Er på en gång, säger Elsa.

-      Vi tar det sedan, Axel har lovat att jag skall få min ersättning.

Doktorn tar farväl men Axel blir kvar i Svartbo.

 

Elsa och Karin behöver vila så Axel stannar kvar över natten och vakar över Johan.

Mot morgonsidan blir Johans andetag inte så tunga. Dock yrar han fortfarande en hel del.

Karin kommer och sätter sig bredvid Axel. Fattar tyst hans hand.

-      Hur orkar du sitta här hela natten, viskar hon?

-      Det måste gå, du och Elsa behöver vila för att orka med, förresten så har ni ju fått passa honom innan jag kom.

-      Men det är väl en annan sak, inom familjen så att säga.

-      Det går bra. Jag har ju vanan inne att både vakta och vila samtidigt. Ett måste då kolarnätterna varit långa och milan lynnig.

-      Får väl tro det då, men jag känner mig orolig. Kan jag sitta här en stund med dig?

Axel nickar till svar. Tysta sitter de sedan medan morgonen sakta gryr utanför fönstret.

 

Vid sextiden kommer Elsa in i rummet. Ser de båda ungdomarna sitta tysta tätt tillsammans. Johan vilar lugnt på sängen och hans lugna andetag tyder på en förbättring. Karin tittar upp på sin mor och sedan på väggklockan som sitter på väggen.

-      Det är dags för mig att gå ut till korna. Tack för i natt, säger hon.

-      Tack själv för sällskapet, det var skönt att inte sitta ensam hela tiden.

 

Elsa ordnar i köket. Efter en stund kommer hon in och säger att Axel kan komma och få lite frukost i sig. Johan verkar stabil för tillfället, Axel och Elsa sätter sig vid köksbordet.

 

Karin kommer in från ladugården.

-      Suggan ska till och grisa. Nu skulle Johan behövt ta hand om det. Det är väl typiskt att hon skall till just nu då vi är kort om folk.

-      Tack för förtäringen, säger Axel. Jag går ut till stian en stund och ser om hon behöver hjälp.

 

Vid middagstid har det kommit en kull kultingar. Det hela verkar vara klart och han går in till Elsa som ordnar med hushållssysslorna.

-      Hur har det gått, undrar hon?

-      Fem kultingar, inga problem.

-      Men ta en matbit nu, det är framdukat.

-      Hur är det med Johan?

-      Lika som i morse. Karin har suttit där större delen av förmiddagen.

-      Får hoppas att det går bra, han behövs ju här på gården.

-      Inte bara det, du skall veta att om Johan inte skulle klara sig så hade jag inte mycket att leva för.  Du förstår att efter alla dessa år tillsammans så… Orden tryter och hon torkar bort en tår ur ögonvrån.

 

Efter maten får Axel sova en stund i Karins rum. Hjälper sedan till att ordna med lite arbete på gården innan han tillsammans med Karin tar över nattvaket hos Johan.

 

 

På annandag påsk har Johan blivit bättre. Han yrar inte längre men har fortfarande feber. Axel kan lämna gården och fortsätta upp till kolbotten. Matranson har han med i ryggsäcken. Kolarkläderna väntar redan i kojan.

 

Under kommande vecka reser han milan. Varvar lager på lager med ved runt pålen i mitten, täcker sedan det hela med ett lager stybb. Bestämmer sig sedan för att sova ut några timmar innan han tänder henne och det långa vaktpasset börjar.

 

På måndagsförmiddagen tänder han. Efter att elden tagit sig minskar han draget och kolningsprocessen börjar. Det tar inte lång stund förrän hon börjar trilskas. Gaserna i henne exploderar och hon kastar av sig stybben. Raskt måste han fram och täta till om inte hela milan skall brinna upp. Kasta på stybb, klubba till så att hon blir tät och sedan justera draget.

 

Dagarna går. På torsdagskvällen är Axel så trött att han tycker sig se både troll och annat oknytt runt kolbotten.  Även en kvinnlig gestalt i ljus klänning finns bland synerna.

 

Vid middagstid på fredagen tycker han sig ana den kvinnliga gestalten igen. Hon kommer på stigen från Storån. Med tidigare erfarenheter bryr han sig inte om den. Fortsätter med att klubba till milan.

-      God dag Axel, hörs en kvinnoröst. Hur går milan?

Lite förvånad torkar han svetten ur pannan. Blinkar ett par gånger och nyper sig hårt i armen.

Tror knappt sina ögon då han ser Karin stå på kolbotten. Får inte fram ett ljud.

-      Men Axel, har du tappat målföret?

-      Kar… Karin, varför kommer du hit. Har Johan dött eller blivit sämre?

-      Han är på benen igen, är trött efter sjukdomen, men faran är över för denna gång.

-      Men varför är du här då?

-      Tänkte att du kanske ville ha lite annan mat än de du kan laga här uppe. Lite färsk så att säga. Elsa packade korgen innan jag gick iväg.

-      Så vänligt av er, men det är väl ändå för mycket besvär.

-      Inte då, du ställde upp för Johan. Både i forsen och senare då han vart sjuk. Ta och ät en bit nu.

 

Axel äter den kokta gäddan med potatis och vitsås. Aldrig tidigare har väl fisk smakat så gott. Det beror kanske på omväxlingen från de kolbullar han själv brukar grädda här uppe, men kanske också för att det finns en stor portion omtanke med.

Efter maten frågar Karin:

-      Behöver du sova ett par timmar. Jag kan se till milan under tiden. Väcker dig om hon trilskas.

-      Tack, skulle vara skönt. Men har du tid med det?

-      Annars så skulle jag inte fråga. Elsa och Johan samtyckte då jag frågade dem om det var tillåtet.

-      Karin, du härliga Karin. Varför har jag inte fått träffa dig tidigare?

-      Du vet, släktfejden. Men ta och vila dig nu. Jag har inte hela våren på mig att sitta här.

Axel sträcker ut sig på kojans brits. Efter bara någon minut hörs hans lugna andetag.

 

Straxt före skymningen ger sig Karin av till Svartbo. Får en varm kram, av Axel innan hon tar stigen ned mot gården.

Med förnyade krafter återupptar han sedan arbetet med milan.

 

På lördagen börjar han resa den andra milan. Varvar arbetet med tillsyn av den tända. Den är inne på slutfasen och kolar lugnt.

På söndagskvällen stryper han draget för att elden skall slockna och utrivningen skall börja.

Karin har gjort en kortare visit under eftermiddagen och han mår gott trots sin ensamhet på skogen.

 

På tisdagen börjar rivningen av första milan. Med raka och grep skottar han fram det klingande kolet. Stybben får gå som täckning till den nya milan. Han arbetar snabbt och högen med färdigt kol växer.

 

På torsdagen är den första milan klar och han tänder den andra. Veden är bättre och hon är inte lika besvärlig. Dock kräver hon passning dygnet runt.

 

Fredag eftermiddag. Fader Karl kommer upp med förnödenheter till Axel. Mjölförrådet är på upphällningen och inte mycket återstår av det salta fläsk som han hade med sig upp.

De sitter och samtalar om livet på skogen. Framtiden. Anders skall till sommaren gifta sig med Stina, fosterbarn på gården. De väntas bli föräldrar under hösten. Axel berättar att han ett tag tänkt sig ta arbete på bruket ett par mil bort. Kanske som forkarl eller skogsarbetare. Anders stod ju redan klar att överta gården.

 

Bäst de sitter där kommer ett par personer på stigen. En kvinna klädd i ljus sommarklänning och en äldre herre. Karls blick mörknar då han ser Johan och Karin.

-      Vad i hela h… skall de ha här att göra? Ställa till sattyg kanske.

-      Ta der lugnt far, låt de få framföra sitt ärende innan du brusar upp.

-      Jag vill inte tala med Johan, glöm inte den oförrätt som har skett.

-      Gringubbe, det är väl 30 år sedan. Någon gång måste ni väl reda upp det hela och gå vidare.

Axel reser sig, går och möter sina besökare.

 

När han hälsat på sina besökare kommer kaffekannan på elden. Karin har med sig bullar och sockerkaka.

Karl sitter och tjurar medan de andra pratar om händelserna de senaste dagarna. Kan inte bli klok på varför Axel blandat sig så med Johans familj. Det hade väl räckt om han dragit upp honom ur forsen.

-      Sitt inte och tjura farsan. Den gamla trätan om ägandet till Gråberget skall väl inte behöva gälla i all evighet.

-      Gråberget sade du. En bergknalle med några tallar, som Johan inte fick någon större glädje utav, genmäler Karin. De höll på att bli hans död i stället.

-      Vad menar du, undrar Karl.

-      Jo du ser, de var de stockarna som jag körde då isen brast under mig. Tallarna fälldes för stormen i höstas och jag hade kapat upp dem i långa längder. Det var fint virke och jag ville ha den till plankor på ladutaket. Men forsen tog dem och nästan mig med, berättar Johan.

-      Det var som… bara förbannelse med hela affären. Skall vi kanske ta och avsluta striden nu. Ingen av oss är ju vinnare på den, föreslår Karl.

-      Ingen vinnare bara förlorade år då vi inte kunnat hålla sams eller samarbeta. Här har du kardan, säger Johan och räcker Kalle handen.

 

Milan slår, inte mycket, bara ett mindre hål. Axel reser sig upp, tar och skyfflar på lite stybb. Då han sedan skall hämta klubban för att täta till ordentligt, står redan Karin där med redskapet i handen. Han kliver åt sidan och hon tar några slag och hålet är tätat.

 

När solen närmar sig horisonten gör sig Karl och Johan sig klara för hemgång. Karin har fått tillstånd att stanna över helgen och hjälpa Axel med milan. Redan har hon klätt om till blåbyxor och arbetsblus.

 

Natten och lördagen går sin gilla gång. De avlöser varandra med passningen av milan. Får även tid att lära känna varandra på tu man hand. På kvällen vill hon tvätta av sig sotet och bryr sig inte om att Axel tittar åt hennes håll där hon helt naken står i skogsbäckens fall några meter från kojan.

Axel är inte sen på att även han skölja sig veckor av sot och svett sedan hon kommit tillbaka.

Även följande natt och dag delar de sysslorna innan hon på eftermiddagen beger sig hemåt.

 

På måndagen kommer Karl och Johan upp till kolbotten.

Börjar tillsammans rensa upp platsen för en gammal tjärdal.

-      Vad gör ni, undrar Axel?

-      Skall bränna ett par tunnor tjära tillsammans. Johan skall ha till taket på ladan och jag måste tänka på att behandla bryggan nere vid sjön. Vi gör ett försök att bränna lite tillsammans. Gamla tjärstubbar har vi ju båda så att det räcker.

-      Ja lycka till då. Hembränt brukar ju vara en lösning på vissa behov.

 

Redan till kvällen är platsen upprensad och gubbarna börjar köra fram tjärstubbarna. Fortsätter under tisdagen och på onsdagseftermiddagen klyver de veden och börjar stapla veden.

Axel fortsätter med milan. Den är större än den första, kolar långsammare och tar tid på sig för att bli klar. Arbetet blir dock lättare då de andra kan se till henne på dagen och Axel kan få vila några timmar.

 

Det tar en vecka att ställa i ordning tjärdalen. På måndagen tänder de den, turas om att vakta och sköta byten av tunnor för den utvunna tjäran.

Milan är klar och Axel stryper draget. Får under tiden den kallnar även sköta en del av tjärbränningen.

Besöken från Karin har uteblivit, då hon behövts för gårdens sysslor.

 

Tjärdalen är liten och efter några dagar avslutas den. Åter blir Axel ensam på kolbotten. Rivningen av den andra milan påbörjas.

 

När han är nästan färdig med utrivningen av den sista milan kommer Johan körande med häst och vagn. På flaket har ett par stora korgar för kol.

Efter att ha hälsat säger han:

-      Smedjan har brist på kol. Kan du leverera nu så får du extra bra betalt.

-      Men hur kom du upp med häst och vagn. Storån går väl hög fortfarande?

-      Det tar vi sedan. Lasta nu och du får nästan dubbelt för kolet. Men tiden är knapp innan andra hinner före.

Utan att spilla någon tid fyller de korgarna. Johan gör sig inte tid att prata eller dricka kaffe innan han åter kör ned mot bygden. Axel som inte fattat innebörden av den hastiga avfärden står förvånad kvar.

 

Redan nästa morgon kör flera karlar från smedjan upp till kolbotten. Axel får fullt upp med att räkna hur mycket som går iväg. Lass efter lass fylls och innan middagen är allt kol lastat och bortkört.

Det enda som återstår här uppe är nu att städa upp och låsa kojan i väntan på nästa års kolning. Arbetet bör vara avslutat nästa dag.

 

Under kvällen kommer Karin på besök. Säger att hon har en viktig fråga till Axel. Lite blygt försöker hon formulera den.

-      Jo Axel, efter allt det som hänt de sista veckorna. Hur skall jag uttrycka mig? Efter det att Johan höll på att drunkna. Så skulle jag vilja fråga… Äsch jag vet inte hur jag skall säga det.

-      Ta det lugnt, jäkta inte. Vänta en stund så kanske det ger sig självt. Vi kan ta en kopp kaffe under tiden.

Medan kaffet kokar upp sitter de på stockbänken utanför kojan. Den är endast metern lång och de sitter tät tillsammans. Hans arm letar sig runt hennes midja. Drar henne tätt intill sig och innan de vet ordet av har deras läppar mötts. Hon för hans lediga hand mot sitt bröst.

Ett fräsande får dem tillbaka till verkligheten. Kaffepannan kokar över. Axel släpper taget runt Karin, sträcker ut armen och drar kannan från elden. Hon hämtar korgen och tar upp nygräddade bullar och en liten gräddtårta. Tillsammans njuter de av godsakerna medan solen sänker sig under horisonten.

Karin stannar över natten, tillsammans delar de den smala britsen i kojan. Ligger så tätt tillsammans som man och kvinna kan göra.

 

Nästa förmiddag går de ned mot Svartbo. Då de kommer till Storån går Karin uppströms i stället för till vadstället nedanför forsen. Kommer till ravinen ovanför forsen. Över den ligger en bro byggd några stadiga furor. Den är nyanlagd och tjäran på den droppar ännu. Men på körbanan syns att den varit livligt trafikerad under den senaste tiden.

-      Vem har byggt bron, undrar Axel?

-      Johan och Karl, våra pappor.

-      Har de två kunnat samsas så länge och vem har stått för materialet.

-      Det är furorna från Gråberget. De låg kvar på åstranden och gubbarna bestämde att de skulle få bli en bro över ån och mellan våra familjer.

-      Från förbannelse till en god sak. Tänk så mycket konstigt kan ske.

De sätter sig på klippkanten en bit ifrån bron. Hon kryper upp i hans knä.

-      Axel, det var den där frågan som jag skulle ge dig i går. Jag vet fortfarande inte hur jag skall formulera den.

-      Den behöver du inte ställa. Vår natt tillsammans borde redan ha gett dig svaret.

 

Tiden går, Karin och Axel blir ett par under sommaren. Axel flyttar över till Svartbo. Till våren väntar de sig sitt första barn.

 




Meny

(PDF)